Hur definierar man kärlek?
Är det den pirriga känslan i magen, den himlastormande förälskelsen? Eller är det tryggheten man kan känna i en annan människas sällskap?
Är det blixtar och explosioner, eller är det ett rogivande lugn?

Mycket kortfattat;

Jag är otroligt arg och besviken på någon.
Jag är orolig för kommande läkarbesök.
Jag är glad att jag äntligen träffat A.
Jag har underbara fjärilar i magen och ett hjärta som inte mår så bra.
Jag är lycklig och ledsen och trygg och otrygg.
Förväntansfull och livrädd.

Jag har haft en helt underbar helg på många vis, och nu är det många tankar som snurrar i mitt huvud. Det där man brukar säga om att "ifall något verkar för bra för att vara sant så är det förmodligen så", det sitter djupt rotat i mig. Det skrämmer mig att det känns FÖR enkelt, för rätt... Antar att endast tiden kan utvisa hur det går.

Lång tid har gått, mycket har hänt sen jag skrev någonting sist... Jag har många gånger känt för att skriva, men det tar tagit emot att ta upp bloggandet igen, svårt att börja om liksom...

Jag kommer inte dra någon sammanfattning om allt som hänt, kanske kommer vissa fragment att tas upp efter hand, men just nu vill jag bara skriva om nuet. Jag vill börja som om inget avbrott varit, jag vill låtsas som om ni vet vad jag skriver om även om jag börjar mitt i någonting. Och jag kommer göra det. Vet ni varför? För att jag skriver främst för min egen skull... Fråga gärna om de saker ni känner att ni skulle behöva veta för att kunna hänga med i mina tankar, ni kan fråga om allt.

Jag är rädd för att något hemskt är på gång igen...det känns inte som om det är en slump att det just denna helgen börjat komma en massa obehagliga telefonsamtal, eller samtal o samtal...det är ingen som säger något, men jag hör ju i luren att där är någon! Det började igår, men då lyckades jag ganska bra med att intala mig själv att det inte betydde något, att det var någon som ringde fel, eller småungar som busringde eller nåt. Men idag har det kommit samtal även på mobilen, och nu börjar jag få svårt för att bortförklara det :(
Jag borde ju vara van vid den här känslan. Jag har ju gått igenom detta så många gånger förr, och det gick då så långt att jag slutade vara rädd, det kändes som om det inte kunde bli värre, som om det inte var lönt att slösa energi på att vara rädd...men nu hade jag ju börjat ta mig tillbaka!
Denna gången har jag ju inte bara mig själv att tänka på, utan även min älskade son...situationen är helt annorlunda nu, och jag är rädd! Det känns väldigt obehagligt att inte veta vad det handlar om, så oavsett vad syftet är med dessa samtal så önskar jag att jag får veta! Att personen i andra änden av linjen kunde säga något, så jag sen kan ta ställning till hur jag ska hantera saker.
Jag bävar för kvällen...jag går som på nålar och hoppar till vid minsta lilla ljud, jag hatar denna känslan! Jag känner mig liten och rädd, och väldigt, väldigt ensam...

Ibland känner jag mig osynlig... Eller, inte riktigt osynlig, kanske snarare "osedd". Alla ser bara det jag väljer att visa, men ingen ser MIG. Mina känslor, mina behov...
Nån gång ibland lyckas någon ta sig ett, eller ett par, steg längre än alla andra, men ingen når riktigt ända fram. Varenda gång så finns där något hinder som är oövervinneligt, och just som jag börjat hoppas på att faktiskt bli sedd till sist så stannar, eller till och med backar, personen.
Och för varenda gång detta händer så tappar jag ännu en liten bit av det som var jag.
Skalet hårdnar och hoppet bleknar...
Hur svårt ska det behöva vara att få känna trygghet någonstans!?

Något av det svåraste som finns att hantera är när ord och handlingar inte stämmer överens! Det är då jag blir förvirrad och osäker, och jag vet aldrig hur jag ska veta vad jag ska lita mest på. Rent logiskt så säger något mig att det oftast är handlingarna som är starkast, för ord är lättare att förvränga, att tillrättalägga efter situationen...men ibland vill jag så gärna kunna lita på just ord! Hur ska man veta? Hur ska man orka? Antar att svaret kommer så småningom, men det är NU jag behöver veta!

Andas in, andas ut...
Glöm inte att andas!

Andas in, andas ut...
Hur gör man för att leva?

Andas in, andas ut...
Sluta minnas!

Andas in, andas ut...
Tänk inte mer!

Andas in, andas ut...
GLÖM INTE ATT ANDAS!

Jag kommer gå sönder! Har slut på tårar... Ont i magen, ont i huvudet, ont i själen!

På fredag är det årsdag... Sveriges nationaldag, en röd dag, en dag då folk umgås med nära och kära och njuter av lite extra ledighet. Men för mig, för mig kommer det alltid att vara ett datum förknippat med minnen, rädsla och djup sorg. Det finns en anledning till att jag nu har en period av mardrömmar, att jag har ont i magen och känner mig allmänt nere. Och mitt i allt detta, mitt i all sårbarhet, så skulle jag tvunget blanda in en massa nya förvirrade känslor! Det var otroligt dåligt tajmat, men en del saker styr man inte över...
Nu skulle jag verkligen behöva den där fyren i stormen, den trygga famnen som jag fick en alldeles för kort stund i.
Det är nu jag skulle behöva få känna att det finns någon som fångar mig när jag faller, var är du när jag behöver dig? De där orden du gav mig, löftet om att alltid finnas för mig...vad betydde det?

Känner mig helt tom på känslor just nu, bara sorgsen liksom...
Jag skäms så över mig själv, och jag har svårt att se mina kära i ögonen idag.

Jag är så rädd för mig själv... Jag litar inte på mig själv längre! Gång på gång förstör jag mitt liv, försätter mig i situationer jag inte kan hantera, som jag inte mår bra av.... Varför gör jag såhär mot mig själv!?
Slutet på denna kvällen är redan förutbestämd...det går inte att backa ur nu, trots att förnuftet säger mig att det är det sämsta jag kan göra.
Imorgon kommer jag känna mig liten och värdelös igen, men det är i alla fall en känsla jag vet hur jag ska hantera.

Idag orkar jag inte vara stark.

Orkar inte vara glad.
Orkar inte vara den som förstår, den som vet och den som kan.
Den som klarar av.

Orkar inte orka.

Idag vill jag vara liten och svag.
Vill få kura ihop mig i en trygg famn och bara vara jag.
Vill gråta och grubbla, men inte ensam.

Ensam är svag.

Älskade L, det gör ont i mig att du är så långt ifrån mig rent fysiskt, men jag vet att du finns där för mig, och jag är så tacksam för det, din vänskap gör mig starkare!
Dina ord släppte fram de där tårarna som bränt i mig hela dagen, flera dagar. Jag är så glad för att du finns!

...
Jag hoppas att du ska orka igenom det här, eller rättare sagt. Du MÅSTE klara dig igenom det här. Inte för att ställa krav, men ingenting annat duger. Du är en för fin människa för att låta det här ta över dig, ta kål på dig och på allt du är och står för.
...
Det gör ont, men vem sa att livet skulle vara en dans på röda rosor? Även om det känns som om du fått mer än din beskärda del vid det här laget. Mer än vad man önskar sin värste fiende. Men stå ut vännen. Det är din tur snart. Å även om det inte är samma sak är vi många som älskar dig och håller av dig som en vän, en mor, en syster, en dotter.
...

Läste ett av de vackraste blogginläggen någonsin igår...

Du kysste mig hel

Jag var krossat porslin. Som ett glas någon har kastat i golvet i vredesmod. Små, små kristalliknande bitar som glimmade i olika nyanser när morgonsolen låg på. Skärvor och fragment av det som var jag, som nu bara var spillror utspridda överallt och ingenstans.

Trasig och nedslagen.

Du såg mig, såg att jag inte var hel. Du började plocka upp bitarna, en efter en. Egentligen var det farligt för dig att komma nära. Krossat glas är förrädiskt. Det kan såra utan att mena det. Men det bekom dig inte. Du fortsatte tålmodigt att plocka.

Långsamt och omsorgsfullt.

När du samlat alla mina bitar i dina händer kysste du dem försiktigt. Dina varma mjuka läppar mot mina trasiga. Din tunga sökte försiktigt min. Din andedräkt var söt, smakade liv. Och jag kände hur alla bitar föll på plats, hur skärvorna fogades samman.

Du kysste mig hel.

Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt självisk person...men nu börjar jag tvivla.
Jag vet inte om det jag känner o gör grundar sig på min egen rädsla för att "misslyckas"...det låter hemskt, men jag är van att få som jag vill.
Det handlar nog mycket om den där kontrollen...jag har tappat den för ett tag och nu gör jag allt för att ta tillbaka den. Till varje pris?
Måste man försaka sig själv ibland? Måste man backa i vissa lägen, hur ont det än gör? Är jag självisk om jag inte gör det?

Det har blivit många sådana den senaste tiden... Vissa sömnlösa nätter är sådana nätter då det är värt att vara vaken, när det ger så mycket mer. Men inatt var det kämpigt.
Inatt var det en sådan natt då jag var rädd för att somna, rädd för mig själv, mina känslor, tankar och framförallt drömmar.
Jag känner inte igen mig själv längre. Hur gör man när känslorna bubblar över? Hur kommer man ifrån oro och drömmar som plågar en?
Jag är rädd för att tappa bort det som jag trodde var JAG, det var så mycket enklare när det var allt jag visste, och nu vet jag inte hur jag någonsin ska kunna ta mig tillbaka till det!

Ja, ibland är det väldigt skönt att gråta...att rensa huvudet, tömma det på lite känslor. Men det gör ont också! Det gör ont att gråta utan en tröstande famn...det gör ont när det är svårt att se slutet. När känslorna tar överhanden och tårarna blir okontrollerbara. När det blir svårt att andas och halsen börjar värka...
Ibland vill jag bara kunna släppa på kontrollen, känna att någon fångar mig! Inte behöva känna mig så förbannat stark jämnt...

Men det är nog en jävla tur att ingen ser mig just nu...jag är ingen vacker syn, och det skulle vara svårt att få något vettigt ord ur mig...

Det slog mig att det förmodligen finns en förklaring på allt detta. Det är ju inte alls något konstigt för mig egentligen...jag ser det klart nu. Jag gör ju bara som jag brukar göra, det är bara det att allt blivit så mycket större denna gången.
Jag har varit med om en omtumlande resa den senaste veckan, och mycket har varit nytt. En del har varit bra för mig, annat sämre. Men nu, när karusellen börjar stanna, så ser jag vad som hänt.
Jag har blivit alltför känslomässigt involverad i en person jag inte kommer få. Så, trots att det inte känts så hela vägen, så har jag ju skyddat mig själv. Precis som vanligt! Något i mig har sett begränsningarna och därför vågat släppa fram känslorna, i trygg förvissning om att det aldrig kommer bli allvar av det ändå.

Nu minns jag varför jag inte brukar öppna mig, varför jag inte släpper folk inpå livet.
Nu minns jag varför jag inte ska tillåta mig att bli känslosam!
Nu minns jag varför jag levde mitt liv som jag gjorde... Tillåter man sig inte att känna så kan man inte heller bli ledsen.
Det är så mycket enklare att leva med stenhjärta!

Jag är så otroligt dum!!!
Vad gör jag mot mig själv egentligen!?
Varför?
Är det verkligen värt det???

Jag har känt känslor som jag trodde var borta för evigt för mig, jag har blivit berörd på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag kan inte minnas när jag senast kände såhär, och det skrämmer mig så oerhört!
På samma gång som det är helt fantastiskt underbart att få bevis på att jag fortfarande lever, att jag faktiskt har ett hjärta som inte är helt kallt och hårt som jag nästan började tro ett tag, så är det också förvirrande, skrämmande och jobbigt... Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, min vanliga överlevnadsstrategi verkar inte fungera i detta fallet.
HJÄLP, var är skyddsnätet nu då? Måste samla ihop mig, strukturera tankarna och hitta tillbaka till det sakliga sätt jag vanligtvis brukar ha.

Mod att se svaren.
Mod att våga leva!

Varför är det så svårt att se klart på sitt eget liv, sina egna problem? Varför är det alltid så svårt att fatta rätt beslut för sig själv???

Det gör ont, ont, ONT i mig när människor jag älskar mår dåligt, när människor som betyder så otroligt mycket för mig inte förstår sitt eget bästa...och jag önskar bara att jag kunde säga eller göra något för att ge mod...mod att våga förändra!

Jag har varit med om en magisk helg känns det som... Jag har nog aldrig förr känt mig så nära en annan person känslomässigt. Finns det något sådant som själsfränder så har jag definitivt funnit min!
Skratt och gråt, lek och allvar, djupa samtal och varma kramar...
Att finna en så fin vän är nog få förunnat, men det måste varit någon mening med att just vi träffades. Vi har mycket att lära av varandra, och jag vet att jag nu i honom har just det stöd jag så ofta behöver. Jag hoppas och tror att jag kan ge honom detsamma!

Vissa dagar är bara lite tyngre än andra....det är de där dagarna när alla frågorna dyker upp igen. "Varför jag!?" osv...

En av budkillarna som levererar paket till jobbet är en sån människa som det bara lyser glädje om! En ganska ordinär person egentligen, men med ett humör som lyser upp varenda trist dag! När han stormar in här med ett "Hallå darling", och med världens största leende ja då kan man ju inte annat än le tillbaka! Glädje smittar!

Hoppas detta är ok med dig! Skäll på mig annars, du vet ju vart du kan nå mig :)

Jag skrev ju att jag skulle behandla detta ämne lite mer vid ett senare tillfälle...och nu känns det som om det är läge!

I den responsen som jag fick av J då så skrev hon bland annat:

Jag vet ju att du idag har en liten son som du verkar vara en fantastisk mamma till, och jag blir glad att höra att du faktiskt kunde få barn efter allt det hemska. Och att du har honom att finnas till för...han behöver sin mamma.
Ang. detta att vara mamma till små barn...vet du det är det svåraste uppgiften man har i livet tror jag .....Men också det roligaste.
Jag har två små och jag undrar ibland om jag verkligen är en bra mamma när jag låtit barnen se på tv nästan hela dagen, eller när jag får utbrott och skriker högt härhemma när sista droppen fallit i det redan överfulla glaset........
Men man mår ju inte alltid så bra själv, och man kan inte orka allt. Barnen har det bra och det vet man om innerst inne......

På ett sätt så öppnade de orden mina ögon angående vissa saker!
Det har varit så många tillfällen som jag känt mig som världens sämsta mamma, när jag haft så otroligt dåligt samvete för att jag inte orkat. Men vet du J? Du har ju så rätt! Barnen har det ju bra, och jag tror inte nu när jag tänker klart på det att de tar någon skada av att se sina föräldrars sämre sidor då och då. Tvärtom så kanske man på så vis kan ge dem en större tolerans för vad som är ok. Visa dem att det faktiskt är tillåtet att må dåligt ibland och att alla gör det, men också lära dem hur man kan ta sig ur det. Små barn kan man ju inte förklara allt för, men de är ju så otroligt bra på att känna av sinnesstämningar så jag tror att de förstår mycket mer än vad vi ofta inser!
Från och med nu ska jag sluta med att försöka sätta upp fasaden inför min son när jag inte mår så bra, för vet ni? Jag tror inte att det gör någon nytta i alla fall, han känner så väl hur jag mår trots att jag försöker dölja det i all välmening!

Jag vet att jag varit inne på detta förut, men jag måste få spinna vidare lite på det här!
Vad är det som gör oss till dem vi är? "Arv och miljö" skulle man säkert svara om man skulle vara korrekt, men vad innebär detta då?
Allt som händer oss påverkar ju hur vi ser på saker, hur vi tänker och känner. Många (även jag) brukar säga att "Allt det vi varit med om har format oss till de personer vi är idag", "Har vi varit med om svåra saker, och lyckats ta oss vidare, så har vi blivit starkare av det", "Allt som inte dödar, det härdar" osv...
Men är det verkligen så? Hade vi lyckats ta oss igenom de där svåra sakerna om vi inte varit starka från början? Vad är egentligen "inre styrka"? Är det något som finns i oss från början, eller något vi får på vägen, kanske helt enkelt något vi lär oss?
Vad är det som gör att vissa överlever, men inte andra!?

....det är möjligt att han är en mirakelmänniska trots allt! :)

Igårkväll var inte tekniken på vår sida, och alla konversationer avbröts mitt i. Det blev många frågor utan svar, och många lösa trådar. Tråkigt, för hur det än är så är vissa saker svåra att "återuppta" vid ett senare tillfälle, vissa saker ska avhandlas i stundens ingivelse. Det brukar vara då de kommer bäst till sin rätt! Lite djupare ämnen och mer filosofiska tankar är inget man plockar fram direkt i ett samtal, utan det är saker som smyger sig in efterhand...

Inatt har jag inte sovit mycket (inte för att det är så ovanligt...men ändå). Det finns någon som berört mig, min själ och mitt hjärta. Jag är så tacksam för de samtal vi redan haft, och jag ser verkligen fram emot allt som jag VET ligger framför oss. Utbyte av tankar och känslor, delade förtroenden...
Jag har funnit en ny vän, en person som helt osjälviskt finns där för att lyssna, för att prata, och som bevisat för mig att världen kan vara god...det måste ju vara så eftersom det finns så fina människor i den!
Det är ingen mirakelmänniska, inom honom finns bara en helt vanlig, sårbar själ, precis som min egen...och det är nog precis det som är nyckeln!

Satt och tittade runt lite på youtube, och hamnade här...denna sång var en av de sånger jag valde att spela för min son på hans dop. En dag som jag kommer minnas för alltid..en dag fylld av både glädje och hopp men också av djupaste förtvivlan och många tårar. Sorg som hans så kallade pappa var upphov till...

Ställde denna frågan igen till en vän som betyder mycket för mig av flera anledningar, och svaret jag fick var;

"Man hoppar! Man släpper på kontrollen och förlitar sig på att det finns folk omkring en som samlar ihop en när man faller till marken. För faller, det gör man...och sönder, det går man. Det allt hänger på är hur skickliga folk omkring dig är på att lappa ihop din trasiga själ sen. Och har du en gång vågat hoppa, då har du befriat din själ."

Är det så tro?

Skört, ärligt, känslosamt... Onåbart?

Läste följande i en "kärleksblogg";

"Det är så många som jag coachar som vittnar om att de träffar någon som kanske drar sig undan, skickar dubbla signaler eller säger att de inte vill ha ett seriöst förhållande - men som mina klienter ändå fortsätter att träffa för att de tror att de kan förändra dem. Hmm. Sorry, men det funkar inte så. Om någon redan i inledningen är svår och du är ute efter härlig kärlek bör du gå vidare! Vad får dig att stanna? Du söker dig till trassel och trassel är vad du får. Eller hur? Visst kan man få en del personer att ändra sig efter en tid tillsammans, men de flesta sådana relationer slutar med att någons hjärta krossas."

Vad det låter enkelt, men så svårt det är!!!

Jag var och handlade häromdagen, i den butik där jag tidigare jobbat, och som vanligt så avbröts shoppingrundan av små pratstunder med före detta kollegor med jämna mellanrum. Under en sådan här så kom vi att prata om hus och trädgård...jag sa att jag behövde hem och klippa gräset, och hon sa att det måste vara mycket att göra nu med en så stor tomt. Och till sist kläcker hon ur sig;
"Är det inte dags för dig att skaffa en karl igen!?"
Men suck...ja, jo, det är ju bara att gå ut och "skaffa en" :S Vad tror hon!?
Det gjorde mig ganska ledsen faktiskt...den där "desperata" känslan kröp fram igen för en stund...

Sådana här historier får mig att hoppas! Kärleken finns kanske just där man minst anar det? Finns ju uppenbarligen lyckliga historier, så kanske är man fortfarande med i matchen!

Var är min riddare på sin vita springare?
När ska blixten slå ner i mitt liv?
KAN jag ens känna så igen?

Nåja, i väntan på den rätte kan jag väl åtminstone få bli lite förförd!?
Är det verkligen för mycket begärt? Suck...
Åh, vad jag saknar "min" konsult!!!

Vad är det för konstig värld man lever i!? Eller är det bara mitt liv som är konstigt?
Runt omkring mig så förändras folks liv drastiskt, antingen åt ena eller andra hållet...några tar det stora steget att gifta sig, skaffa hus och barn, andra bryter upp från stadiga relationer, såna som jag varit övertygad om skulle hålla för evigt...och jag stampar vidare i samma gamla spår....

Det är faktiskt inte bara en massa tankar som snurrar i mitt inre nu, det är en massa känslor också! Det är glädje och ny vårenergi, det är lust och begär, det är förvirring, irritation och uppgivenhet...som vanligt allt i en enda röra.
Vissa dagar mår jag bra, andra sämre. Vissa dagar kan jag känna igen mig själv, andra inte. Jag underhåller min yttre mask, jag är som vanligt duktig på att kontrollera den. Ibland känner jag ljusglimtar då fasaden smälter ihop med verkligheten, då känns det skönt! Fler sådana stunder önskas...jag jobbar vidare på det!
Jag har bearbetat mitt senaste snedsteg mycket, ja - det var dumt, otroligt dumt och onödigt - men samtidigt gav det mig nåt! Det gav mig ny kämparglöd och faktiskt nya insikter. Jag är ledsen för allt det förstörde, men jag är glad för att det fick mig att känna igen! Känna och reagera! Det är kanske inte så farligt att släppa på kontrollen ibland, om man bara gör det på rätt sätt....och det är nog DET jag ska koncentrera mig på. Inte att helt försöka låta bli, utan att lära mig göra det på ett annat sätt!

Kan snart inte längre räkna antalet gånger jag tagit fram en ny ruta här för att skriva ett nytt inlägg, och sen bara suttit och stirrat på den vita rutan utan att kunna förmå fingrarna till att skriva ner något av det som snurrar i mina tankar...
Har denna blogg gjort sitt? Var syftet bara att jag skulle få lätta mitt hjärta och bearbeta mitt förflutna? Är det över nu?

Nej, jag tror inte det...jag hoppas verkligen inte det! Jag mår bra av att sätta ord på mina tankar (och tankar, DET finns det gott om i denna damens huvud), så även om jag har någon slags tillfällig skrivkramp just nu så ska jag fortsätta att plocka fram denna rutan, ända tills den dag då orden kommer tillbaka till mig! Så det så!

Ja tester finns det gott om...en del tramsigare än andra, men detta kunde jag ändå inte låta bli att dela med mig av! Verkar ju ligga en del sanning i det, eller?

What Your Favorite Color Purple Says About You:

Intuitive --- Seeking --- Creative Kind --- Self-Sacrificing --- Growth Oriented Strong --- Very Wise --- Rare

Det finns någon inbyggd "spärr" i mig fortfarande...något som gör att så fort jag känner att någon börjar komma mig inpå livet så flyr jag. Den där känslan som jag fått inpräntad, att jag inte är värd att vara lycklig, att ingen kommer kunna tycka om mig för den jag är, den ligger där och gnager fortfarande. Och jag gör som jag alltid gjort, jag backar, flyr, sårar folk...allt för att jag tror att jag på så vis skyddar mig själv.
Jag vet, det är inte en realistisk tanke, inte alls, det är att fly verkligheten, att ge upp.
Jag sörjer mitt förlorade liv, jag sörjer den öppna glada människa jag ville vara, jag är så ledsen för att jag inte kan vara jag längre!
Hur bryter man den onda cirkeln?

Ibland blir jag bara så arg på mig själv! Ska det verkligen behöva vara så svårt allting?
Jag trillade dit igen...jag svek mig själv och jag svek folk omkring mig, och jag önskar så att jag hade kunnat känna och tänka annorlunda!
Var det värt det? Mådde jag bättre? Näää, såklart inte. Just för stunden gjorde jag klart det, men idag känner jag mig bara besviken och ledsen.
Jag vet att ni inte kan förstå mig, jag vet att ni kommer tänka "Men det är väl bara att låta bli, ta tag i ditt liv människa och gör inte såhär mot varken dig själv eller andra!", men det funkar inte så... Jag tappar kontrollen över mig själv, jag kan inte tänka rationellt och mina beslut grundar sig inte på förnuft utan på nån stark drivande kraft.
Jag kommer nog aldrig bli helt frisk från mitt beroende, det finns nog en förklaring till att till exempel alkoholister som kommit ur sitt missbruk ändå kallas för "nyktra alkoholister". De har lärt sig leva med sitt missbruk och de kan kontrollera det, men friska och helt fria från missbruket blir de aldrig.
Jag har kommit långt, det har jag verkligen! Jag kan numera se mitt problem, jag vet till stor del varför jag känner som jag gör och i många fall också vad som utlöser den där okontrollerbara känslan, men uppenbarligen har jag fortfarande en del bakslag att hantera. Det var ett bra tag sen sist, och jag trodde att jag var stark just nu, men det var jag inte... Så förlåt! Förlåt för att jag gör er besvikna, för att jag sårar er. Förlåt för att jag inte värdesätter mig själv högre och förlåt ifall det känns som om jag inte lyssnar på era goda råd...

Åh nej! Ibland ska man tänka efter en gång extra innan man säger eller gör vissa saker... Det kan bli så väldigt jobbigt att hantera konsekvenserna annars! Jag gick lite förlångt i en viss situation, och nu önskar jag att jag kunde backa bandet och göra det ogjort! Radera en del av de sakerna jag sa... Varför finns det inte en delete-knapp i verkliga livet!?

Jag börjar på allvar tro att det är något fel på mig! Jag är tydligen inte kapabel att umgås "normalt" med andra människor...jag har tydligen inte kommit så långt som jag trodde. Jag är inte redo att riva muren ännu för när jag gör det så går jag sönder lite inombords och jag är rädd för att jag sårar folk i min närhet med mina dumma tankar och handlingar! Jag vill inte det! Så nu backar jag igen...drar mig in bakom muren och stannar där ett tag till. Jag behåller min trasiga själ för mig själv så jag inte riskerar att dra med någon annan ner i fördärvet! Det gör ont...men jag måste nog...

Pratade nyss med en vän. En vän som en gång i tiden var min allra bästa vän, men tyvärr gled vi ifrån varandra med tiden. Hon har bott på annan ort i många år nu, och det har nog varit en bidragande orsak till att vi inte längre har så nära kontakt. Men fortfarande så räknar jag henne trots allt som en av mina bästa vänner, jag VET att hon finns där för mig om jag hör av mig till henne vid kris. Och jag hoppas och tror att hon känner detsamma för mig.
Fick höra att hon på grund av tråkiga omständigheter kommer att flytta "hem" igen inom kort, och trots att jag naturligtvis är jätteledsen för hennes skull så kan jag inte låta bli att känna lite glädje för min egen skull också...snart kommer vi bo nära varandra igen, kunna träffas oftare och kanske hitta tillbaka till det vi hade förr. Jag känner mig hemsk som känner så, men jag kan inte låta bli!

Helgen har varit märklig. Inplanerade saker som inte blev av, smärta och nyckfullhet och enorm tacksamhet. Allt på samma gång, i en salig röra. Och min själ hinner inte med!
Hur gör man för att pausa livet? För att få en chans att stanna till, andas och tänka?
Nåja, med hjälp av mina nära har jag nu äntligen börjat få lite ordning på mitt vardagsrum som jag förut vantrivts så i, i helgen kom det till och med upp nya gardiner! Gör ordning i hemmet att kaoset inombords känns lite lättare att hantera? Eller är det bara ett sätt att sysselsätta sig och sopa det inre kaoset under mattan? Den omtalade verklighetsflykten...jag vet att jag är bra på det, alltför bra!
NEJ! Nu måste jag hitta pausknappen...
Ja jag vet...jag säger emot mig själv, men det är så det är i mitt inre nu. Upp och ner som värsta berg-o-dal-banan och häftiga skiftningar i sinnet.

Det var påfrestande det här, det tog på mina psykiska krafter och framkallade en massa förträngda minnen och känslor, men det känns som om det var värt det!
Jag har fått så många fina ord, och jag är så glad för all den värme några av er läsare visat! Ett speciellt tack vill jag ge till J, det du skrev berörde mig och gav mig så enormt mycket! Jag vet att vi inte känner varandra, men jag kände ärligheten och den uppriktiga omtanken i dina ord och det betydde enormt mycket för mig! Du gav mig också en del att tänka på, angående det här med att vara en bra mamma, och det kommer jag nog skriva lite mer om sen när jag tänkt igenom saken ordentligt och lyckats formulera tankarna i ord!

De senaste dagarna har jag ägnat åt att förnya i hemmet, inte som ett sätt att sysselsätta mig för att slippa tänka så mycket som förr var något ganska vanligt i min värld, utan för att jag faktiskt ville! Det har gjorts med glädje och energi, och det känns bokstavligt talat som en nystart för mig! Ut med det gamla, och in med det nya! Nu har min resa mot framtiden börjat på riktigt, jag har tagit mig loss från den farliga kvicksand som jag förut stod i, livrädd för att röra mig så jag skulle sjunka ännu längre ner. Visst kommer jag att hamna i svackor igen, allt blir inte bra som genom ett trollslag, men jag är på väg åt rätt håll i alla fall!

Det har nu gått sju år sen det där slutgiltiga beskedet nådde mig. Hur har jag haft det? Har jag lyckats läka mina sår? Det har inte varit lätt, det kan jag lova er. Det blev inte bra bara så där i en handvändning… Det har varit tunga år, jag har bearbetat det förflutna på både bra och mindre bra sätt. En del om detta kommer jag säkert att skriva mer om...men inte just nu, först måste mitt sinne få komma till ro lite efter de känslostormar som de senaste dagarnas bloggande rört upp.

Jag hoppas innerligt att detta så småningom kommer att kännas som ett av de bra sätten! För precis som M skrev till mig efter att ha läst...så var detta nog något som jag "behövde" göra, för min egen skull...

Ett par veckor efter att rättegången var över så började det komma sms till min telefon, hotfulla sms från dolt nummer. Sms som; ”Jävla hora, du förtjänar inget annat än att dö!” och ”Slyna! Du kommer få ett helvete för det här.” o s v. Det visade sig senare att det var hans kompisar som blivit involverade. Nu skulle de hämnas åt X. Man satte inte en i deras gäng i fängelse ostraffat.

Det började med misshandel... Det var två killar som jag aldrig sett förut. Det slutade med bl. a en spricka i revbenet. Jag anmälde det direkt men de blev aldrig ditsatta. Jag visste ju inte vilka de var och jag hade inga tillräckliga bevis.

Jag fick mitt slutgiltiga straff en kväll när jag var på väg hem från en kompis... Halvvägs hemma kommer det ett gäng mot mig, tre killar varav den ena var en av dem som varit med vid misshandeln. Med våld tvingade de med mig in i en lägenhet och där blev jag varse att det visst kunde bli värre. Efter att först ha brutit ner mitt psyke och min självkänsla totalt genom psykisk misshandel genomförde de den mest fasansfulla handling som är möjlig, en gruppvåldtäkt. Tre stora starka killar som helt tog makten över min kropp, över mitt liv. Under knivhot tog de mig en efter en och jag trodde verkligen att jag skulle dö där på ett hårt träbord i en sjaskig lägenhet helt lämnad i tre främmande killars våld. Det blev helt svart för ögonen, mina tankar blev ostrukturerade, min kropp började domna bort... Jag hörde en stilla uppgiven gråt och insåg efter en stund att det var jag som grät.

- - -

Efter detta lugnade allt sig. Länge gick jag och undrade varför. Hade de äntligen insett att jag fått nog? Svaret kom en sen kväll, X var död. Han hade dött av en överdos. Det som styrt mitt liv i så många år hade äntligen fått ett slut. Jag som nästan glömt hur det var att leva som en ”fri” människa, att inte behöva vara rädd var gång jag gick utanför dörren, att inte få ont i magen var gång telefonen ringde… Allt känns så overkligt… Men äntligen är mardrömmen över! Nu kan jag på allvar ta itu med att läka de sår jag bär inom mig…

Hela våren fortsatte likadant som hösten. Hans uppdykande började bli en vana, det gick i perioder. Ibland hörde han av sig ett par gånger om dagen, sen kunde det vara helt tyst om honom i några veckor innan han hörde av sig igen.Så kom sommaren. Ibland träffades vi ute vid stugorna och när det var annat folk med så betedde han sig som om vi var hur bra kompisar som helst men var vi ensamma så var det precis som alltid... Jag var inte längre lika rädd för honom för det kändes inte som om han kunde göra mig mer illa än han redan gjort. Jag var inte längre så på min vakt och jag började gå ut själv igen, något jag nästan aldrig gjort under dessa tre åren. Jag hade fel. Igen...

Det hände en dag mitt i sommaren. Han gjorde det igen – våldtog mig. Och denna gång var det tio gånger värre än sist. Det var sent en kväll och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag visste direkt när han kom mot mig vad som skulle komma att hända. Denna gång hade jag sinnesnärvaro nog att göra kraftigt motstånd vilket medförde att han fick använda mycket våld för att lyckas. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Jag hade så ont så jag visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem. Väl hemma måste jag ha sjunkit ihop på golvet precis innanför dörren för det var där jag befann mig ett par timmar senare när jag började tänka klart igen och insåg att jag var tvungen att samla ihop mina sista krafter och ta tag i saken. Jag ringde till den kvinnliga polis som jag varit i kontakt med tidigare och inom en halvtimme var hon hos mig och tillsammans åkte vi till sjukhuset. Bilresan dit har jag inget minne av, nästa sak jag minns är att jag sitter i en gynstol och allt jag kan känna är en smärta större än det går att beskriva.

Nu fanns bevisen som krävdes för att kunna döma X. Men priset jag fick betala för det var högt. För högt... Läkarna sa att jag troligtvis aldrig kommer att kunna få några barn. Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Vad hade jag nu att leva för?

Mitt vittnesmål gav honom två månader... Och det var helt meningslöst. Det gjorde om möjligt bara saken ännu värre. Han kom ännu en gång tillbaka för att hämnas.Det började redan samma dag som han avslutade sin behandlingstid, han ringde mig sent på kvällen bara för att tala om att nu var han ute och jag kom inte undan, han skulle hämnas... Det fortsatte med fler telefonsamtal, alla innehållande hot och löften om att han skulle hämnas, jag kom inte undan, det var inte slut än, jag var värdelös och förtjänade bara ett helvete.

Så började vi vår praktik och jag var glad över att få något annat att tänka på och hoppades i mitt stilla sinne att det var till min fördel att jag kom iväg, att han inte skulle komma åt mig där ute på landet, men jag hade fel. Han hittade mig även där.

Det började med att jag vaknade av en bil en natt. Den körde in på gården och stannade, stod still några minuter för att sen köra därifrån igen. En stund efter att den försvunnit ringde han och talade om att det varit han, att han fortfarande hade koll på mig.

Det dröjde en vecka tills han dök upp nästa gång. Jag hade precis kommit in i min lilla lägenhet på lunchen när han klev in genom dörren. Nu efteråt tackar jag min lyckliga stjärna för att L, en av tjejerna jag jobbade med, kom ett par minuter senare. Så den gången kom jag ganska lindrigt undan. Efter den händelsen bodde L hos mig nästan varje natt. Hon ville inte lämna mig ensam vilket jag är väldigt tacksam för. Hon ställde verkligen upp till 100 %. Men inte ens det hjälpte.

En vecka senare, min sista vecka på gården, lyckades han hitta en kort stund när jag var ensam. Jag hade varit och lämnat en häst i en hage en bit ifrån gården och på vägen tillbaka till stallet dök han upp. Jag kom aldrig tillbaka till stallet. Hans besök slutade med en spräckt läpp och ett svullet öga. När han försvunnit gick jag hem och kröp ner i sängen, jag ville inte visa mig, utan ville bara sova bort resten av dagen så jag slapp tänka, slapp känna förnedringen och smärtan, både den fysiska och den än värre psykiska. Men L och E undrade förstås vart jag tagit vägen så L gick och letade efter mig. När hon såg mig förstod hon vad som hänt innan jag behövde säga något, och hon lät mig stanna i sängen. När hon slutade kom hon in till mig för att se hur det var med mig men hon märkte ganska fort att jag helst ville vara ensam. Jag kände mig precis som jag gjort stunden efter våldtäkten. Den lilla stunden när jag låg i sanden och försökte fatta vad som hänt, försökte ta mig samman för att orka resa mig. Lika kränkt, smutsig och förnedrad. Jag kände mig helt värdelös. I den stunden trodde jag verkligen på allt han sagt till mig, allt han försökt intala mig. Att jag inte var värd någonting. Och jag stod inte ut med skammen. Jag ville inte visa mig för någon, ville inte att någon skulle bry sig om mig vid det tillfället. Det kändes inte som om jag var värd någons omtanke. Inte jag.

Efter den händelsen satte jag upp en hård fasad utåt. Jag försökte låtsas som om ingenting hänt, försökte intala mig själv att jag var stark nog att klara av att gå vidare och lämna det bakom mig, men mitt inre var i tusen spillror. Att komma tillbaka till skolan var ett helvete. Att le och försöka se glad ut när ens inre skriker är det jobbigaste man kan utsätta sig själv för. Och att han fortsatte sin förföljelse underlättade ju inte precis. Han fortsatte ringa och hota mig och var och varannan dag dök han upp någonstans i närheten av mig. Ibland bara precis visade han sig, och när han hittade ett av de få tillfällen då jag var ensam så visade han noga, med hårda ord, hotelser och förolämpningar och ibland även med våld, att jag inte förtjänade att vara lycklig. Jag var ingenting värd. Han har förvandlat mitt liv till en enda lång väntan. Väntan på nästa drag från hans sida...

Hösten har varit den längsta jag någonsin upplevt. Jag har funderat mycket på vad han ville mig, varför han sökte upp mig. Tankar som; Varför jag? Vad har jag gjort honom? finns ofta där. Att gå runt och alltid vara rädd är hemskt, jag vet ju att när som helst så är det dags igen, han kan bara inte vara ”färdig” med mig ännu. När jag minst anar det så kommer han att dyka upp. Allt känns så orättvist, livet känns meningslöst och jag kände mig länge som ensammast i världen. Jag hade ingen att prata med, ingen att gråta hos, ingen som stöttade mig. Hur jag överlevde vet jag inte, att inte självmordstankarna blev för starka är ett under som är svårt att förstå. Men det var något som gav mig mod att ta emot hjälp innan det var för sent. Jag hoppas innerligt att det inte är det som ironiskt nog kommer att bli min död, någon gång när han tycker att det är dags, för jag vet att han fortfarande bevakar mig. Han vet mycket väl om att jag ännu en gång brutit mot hans ord, och nu väntar han bara på rätt tillfälle att göra mig uppmärksam på det. För jag vet att trots att han nu blivit uppmärksammad av polis och ungdomsanstalt så kommer han att finna en väg därifrån. Han är expert på att dölja sina onda sidor. Ibland tvekar jag på om det var värt att ta risken att vittna mot honom. Är en behandlingstid på mellan två månader och ett och ett halvt år, plus efterföljande skyddstillsyn i ett till två år, ett rimligt straff för att ha förstört en annan människas liv? Är det värt att offra så mycket av mig, att lägga ner så mycket energi på det, för att få så lite i gengäld? Jag menar, vilket straff han än skulle få så ändrar det ju inte något för mig. Det kommer inte få mig att känna mig säkrare, det skjuter antagligen bara upp allting en tid. Men ändå, kanske, kanske att det får honom att tänka efter en extra gång innan han söker upp mig igen. Jag kan bara hoppas. Jag var tvungen att försöka med något, men det kommer att krävas mycket av mig om jag ska komma igenom även denna perioden. Men hur det än slutar så lyckades han ju ändå till sist nå sitt mål, han förstörde mitt liv, tog min lycka ifrån mig. Hoppas han är nöjd.

MOD. Vad är det? Är det modigt av mig att lägga upp mitt livsöde på nätet för allmän beskådning som min älskade vän sa? Eller handlar det om något annat?

Visst, det är ett avslöjande, det är att låta läsarna se in i mitt inre, men det är ett anonymt avslöjande. Det är starka känslor och tunga minnen, men det är inget som för okända kopplas ihop med mig som person. Jag behöver inte se mina läsare i ögonen, se deras medlidande och i många fall även rädsla, rädsla för det okända, för det som är svårt att hantera. Några få utvalda vet att det är jag som står bakom orden, men det finns en anledning till att det är just Ni som känner till det och inte alla andra... Jag tror och hoppas att ni hanterar det på rätt sätt. Ni VET att det inte är medlidande jag behöver, det är mer än tillräckligt med ert tysta stöd. Att ni finns där när jag gråter, att ni ibland kan påminna mig om vem jag faktiskt är, att ni ser bortom det jag varit med om och ser mig bakom den fasaden som okända får se.

Jag skriver inte detta i en dagbok med mitt namn på framsidan, en dagbok som jag sen gömmer under madrassen eller på något annat "bra" ställe i tron om att den ska hållas hemlig och privat. Jag skriver detta offentligt på nätet, men känner mig lugn i det faktum att det är en väldigt privat offentlighet, i alla fall så privat som jag själv önskar.

Fortsättningen på helvetet dröjde ett tag men den kom... Jag trodde inte att livet kunde bli värre men jag hade fel. Hans hot hade inte varit bara tomma ord... Livet som alldeles nyss hade börjat le mot mig... Jag var lycklig med min nya pojkvän, trivdes i skolan, hade fått en massa nya kompisar och kände att jag lade den hemska kvällen bakom mig alltmer och började se framåt istället. Tills den dag då telefonen ringde... Okänt nummer, men välbekant röst. Det var den rösten som jag fortfarande kunde höra i mina drömmar, den som talade om för mig hur värdelös jag var. Hans ord var få men tydliga; ”Jag vet att du inte kunnat hålla käften, du kommer inte undan detta...” Mer sa han inte, han la på innan jag hann få fram ett ljud.

Ungefär en vecka senare var det midsommarafton. Jag firade den precis som alla andra år. Efter gemensam midsommarlunch på stugområdet, gick jag och min kompis ut för att samla ihop ”gänget”. Vi hamnade på ett nöjesfält i närheten, ”alla” var där. Så även X... Han var full, aspackad. Och det var nog det som blev min räddning den gången. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat ske annars. Bara att träffa honom igen var jättejobbigt. Det kändes som om det varit igår, den kvällen då han våldtog mig.

Sommarlovet tog slut, skolan började. Jag kämpade hårt med att förtränga alla minnena och känslorna som kommit fram igen. Försökte leva ett så intensivt liv som möjligt för att inte få en chans att hinna tänka, försökte ignorera det i hopp om att känslan som funnits innan om att jag var på god väg att komma vidare skulle komma tillbaka. Hade jag klarat det innan skulle jag väl klara det nu? Men det var meningslöst. Skolan hann knappt mer än börja förrän telefonen började gå varm. Han ringde både på dagar och på nätter, ibland bara för att lägga på när jag svarade, annars för att tala om för mig att jag inte skulle tro att det var över, att han skulle hämnas, tysta mig för gott o s v. Och framförallt så talade han mycket noga om för mig att han hade koll på allt jag gjorde, jag kom inte undan honom. Hotelserna varierade lite, men budskapet var alltid detsamma... Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara allt värre.

Efter ett par samtal utökade han hoten han med att blanda in min älskade pojkvän. Han krävde att jag skulle lämna honom, jag kan fortfarande höra några av hans ord eka i mitt huvud; ”Du är lycklig och det förtjänar du inte att vara...”. Om inte så skulle han själv ta tag i saken. Och jag vågade inte chansa, jag visste ju vad han var kapabel till. Jag älskade D över allt annat och just därför lämnade jag honom. X skulle inte få förstöra hans liv också. D förtjänar all lycka i världen och som situationen var skulle jag inte kunna ge honom det hur gärna jag än skulle vilja. Mitt helvete skulle nå honom också, på ett eller annat sätt. X styrde mitt liv totalt. D var värd bättre.

Nu hade han verkligen lyckats med att förstöra mitt liv, ännu en gång, han tog det finaste jag hade ifrån mig och nu trodde jag att han fått sin utlovade hämnd, men icke. Något drev honom ännu. En av de svåraste perioderna i mitt liv tog sin början. Inte nog med att jag blivit av med D på det värsta sätt någon kan tänka sig, och livet kändes jättejobbigt på grund av det, nej, hans trakasserier mot mig fortsatte och nu började han även förfölja mig. Ibland ringde han och talade om att han visste var jag var, att han var i närheten och såg allt jag gjorde, och trots att mina vänner höll mig sällskap var gång jag gick ut och om jag var hemma var jag noga med att dörren var låst, så lyckades han få tag på mig.

En dag hemma i lägenheten så hörde jag nån i hallen och trodde naturligtvis att det var D men när jag kom ut så stod jag öga mot öga med X. Då hade D gått hemifrån utan att jag hört det och inte låst dörren efter sig och vid precis det tillfället var X där och passade på att gå in. Allt han sa var; ” Nu vet du att jag finns närmare än du tror och du kommer inte undan mig på något vis, jag ser dig”, sen gick han igen.

Några dagar senare kom han tillbaka, han stod och ringde på min dörr men när jag inte öppnade så gick han bara. Efter den händelsen lugnade det ner sig, inga fler telefonsamtal, inga besök. Men den tystnaden skrämde mig nästan mer, jag väntade bara på en fortsättning, om möjligt ännu jävligare.

Det var en ganska lugn och ljummen vårkväll i början av maj. Havet låg stilla och det var bara några få vindpustar ibland som krusade vattenytan. Fiskmåsarnas skrik var det enda som störde tystnaden. Solen var på väg ner och himlen hade en vacker röd nyans. Det var en underbar kväll. Jag kände mig lycklig och tillfreds med mig själv. Havet har alltid påverkat mig på det sättet. Jag var nästan alldeles ensam på stranden, bara ibland mötte jag någon enstaka person som var ute på kvällspromenad. De flesta jag mötte var äldre människor. Många hälsade glatt på mig.

Min familj har haft sommarstuga vid havet så länge jag kan minnas och det gör att varje plats betyder något särskilt för mig. När jag varit ute i cirka en halvtimme kom jag till ett ställe där jag varit på en jätterolig strandfest med mina kompisar förra sommaren. Jag vet inte varför, men jag fick ett plötsligt infall att gå upp i dynerna, sätta mig på platsen som jag hade så många minnen ifrån, där vi haft så roligt, och bara koppla av och ta det lugnt en liten stund innan jag gick tillbaka hem till vår lilla, mysiga stuga. När jag suttit där ett par minuter såg jag X komma nerifrån stranden...

Första gången jag träffade X var förrförra pingsten. Jag och en av mina äldsta och bästa sommarkompisar var ute och gick. Då mötte vi en av de snyggaste killar jag någonsin hade sett. Han tog andan ur mig helt totalt. Han var otroligt sexig och hade en fantastisk utstrålning. När han var utom hörhåll frågade jag min kompis om hon visste vem han var. Det visste hon. Hon berättade att han gick på samma skola som henne, han hette X, var ett år äldre än oss och han och hans familj hade sommarstuga en bit ifrån oss. Hon sa också att jag skulle akta mig för honom för han var skolans bock. Men inte ens det fick honom att se mindre perfekt ut i mina ögon. Jag hade blivit blixtförälskad. Troligen hade jag gjort intryck på honom också för under dagen som gick tog X reda på vem jag var med hjälp av min kompis småsystrar, som båda är väldigt pratglada. Senare samma dag var jag hemma hos några kompisar som också visste vem X var. X var också där. Nu efteråt har jag ibland undrat om det berodde på att jag var där? Nåja, innan kvällen var slut var vi ett par. Eller par och par, kanske inte riktigt ett par – ännu i alla fall - för när pingsthelgen tog slut var det precis som om vårt förhållande också tog slut, löstes upp, för sen träffades vi inte förrän efter skolavslutningen när vi alla samlades ute i sommarstugorna igen. Och där emellan hade vi inte haft någon kontakt alls.

Sommarlovet kom och det verkade på X som om vi aldrig hade haft det där uppehållet. Vårt förhållande var helt och hållet uppbyggt på den fysiska delen. Mina kompisar, som även blivit bra kompisar med X, påpekade ofta vårt märkliga förhållande, men jag lyssnade inte på dem. Nu efteråt vet jag att det som vi hade tillsammans inte hade ett dugg med kärlek att göra. Det var besatthet, fysisk åtrå. Men det är nog sant som det sägs, kärleken är blind. Och tonårskärlek är alltid tonårskärlek...

X gjorde tydligt klart för mig redan vid sommarens början att han tyckte att sex hörde till i ett förhållande, men jag kände mig inte redo för det och låtsades därför som om det regnade när han försökte ”förföra mig”. Det var inte så lätt alla gånger för trots allt så tyckte jag ju faktiskt om killen och var rädd för att han skulle dumpa mig om jag inte ville ligga med honom.

En gång var det nära att han övertalade mig. Vi var ensamma i skogen, det var ganska sent på kvällen, vi kysstes och smektes. Efter en stund tyckte jag att det började gå lite väl hett till och jag bad honom att lugna ner sig och han accepterade – för en stund, men det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i samma situation igen. När det var som värst och jag började fundera på att låta honom få sin vilja igenom hörde vi ett hundskall. Tydligen kände han igen ljudet för han utbrast; ”Jävlar, mamma, jag måste hem!”, och fick bråttom att rätta till sina kläder och rusade sedan iväg, ut mot vägen. Kvar stod jag och skänkte en tacksamhetens tanke till hans mamma och deras hund som råkat komma förbi i precis rätt ögonblick. Dagen efter verkade händelsen väldigt overklig och jag intalade mig själv att jag gjorde en höna av en fjäder. Ytterligare några dagar fortlöpte och jag och X fortsatte som förut – med kyssar och smek. Men så kom den dagen som sänkte mina höga tankar om honom.

Av en vän fick jag höra, väldigt nyfiket; ”Jaha, och vad gjorde du och X i skogen häromkvällen?” Han chockade mig totalt. När jag sen frågade ut honom om vad han menade med det, så kröp det fram att X hade berättat händelsen in i minsta detalj för alla som ville höra på, men naturligtvis inte sanningsenligt. Enligt hans version hade vi haft rena orgien. Han kunde ju inte berätta det som det verkligen var - att han inte fick vad han ville. Då skulle ju hans coola kompisar skratta ut honom. Det var droppen. Jag gjorde slut. Mina kompisar förstod och stöttade mig. Utåt sett verkade X ta det väldigt hårt, men jag vet inte... Vad rör sig i en killes tankar? Men det är klart, han var förstås inte van vid att bli dumpad. Inte han. Inte macho-killen.

Sommaren gick mot sitt slut och jag och X undvek varandra så gott vi kunde. Men ibland när jag såg honom kunde jag känna ett hugg i hjärtat. Han var ju så fin. Han betydde något särskilt för mig, även efter sitt svek. Därför var det inte så konstigt att den nästföljande sommaren blev som den blev...

Han hade ju som sagt var alltid betytt något speciellt för mig och alltid haft väldigt lätt för att påverka mig, fått mig att gå med på saker som jag först varit väldigt tveksam till. Så även denna sommar. Den började med en hel del strul, och ledde till slut till att han tog min oskuld, precis som han velat hela tiden, den som jag tidigare kämpat så hårt för att behålla. Det var verkligen ingen fin upplevelse, det var inte alls så som jag hade drömt om att det skulle vara. Det var hemskt misslyckat. Jag minns att han efteråt sa; ”Någon gång, så ska jag visa dig hur det verkligen ska gå till...”

Efter den misslyckade kvällen blev det inte mer mellan oss. Sen dess hälsar vi knappt på varandra när vi möts, därför tyckte jag att det var ganska underligt att han just nu var på väg rakt mot mig och det verkade som om han ville mig något.

Han kom och satte sig bredvid mig i sanden, började med att fråga hur livet levde med mig nu och vi fortsatte sen att småprata väldigt artigt och svalt. Om vädret, om skolan, om familjen... Efter en stund började han att flytta sig närmare mig, han la armen om mig och försökte kyssa mig, men då sa jag ifrån. Han verkade vänta sig att så fort han viftade på lillfingret så skulle jag ställa upp och ge honom vad han ville ha. Men den här gången sa jag nej. Då kände jag inte alls den här lite pirriga känslan som jag alltid tidigare känt när han rört vid mig, utan bara obehag. Jag hade pojkvän och var inte alls upplagd för ett litet strul. Det gjorde honom rasande.

Han tvingade ner mig i sanden och började slita av mig kläderna. Det som sedan skedde kan bara beskrivas med ett ord – våldtäkt. Han tvingade mig att ha sex med honom. Det kan inte beskrivas annorlunda, det kan inte tonas ner, han våldtog mig den där stilla kvällen på stranden. Medan det pågick var jag så rädd och chockad att jag inte kunde tänka klart, jag bara grät. Hela tiden talade han om för mig hur värdelös jag var och han hotade med att göra om det och till och med döda mig om jag berättade om detta för någon. Inte förrän efteråt, när han gått sin väg utan ett ord, kom alla tankar. Jag kände mig så smutsig, värdelös, förnedrad. Jag började fundera över varför? Varför just jag? Är det något fel på mig? Har jag gjort honom något?

Jag låg länge kvar i sanden, chockad, äcklad och rädd, innan jag till slut tog mig samman, reste mig och gick hemåt. Jag var öm i hela kroppen. Inte för att han använt så mycket våld, det hade inte behövts för jag var så chockad och rädd, utan för att jag spänt mig så mycket.

Naturligtvis var det psyket som påverkades mest. De psykiska skadorna kommer nog aldrig att läka. Tiden läker inte alla sår. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon, hans hot ekade i mitt huvud. Men min dåvarande pojkvän undrade ju varför han inte längre kunde ta på mig utan att jag reagerade, så till slut fick han ur mig hela den hemska historien. Först så var han så förstående. Han lät mig prata med honom, och gråta hos honom. Han försökte få mig att anmäla händelsen men jag vägrade. Dels så ville jag inte dra upp hela historien igen, dels så var jag rädd för att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, att folk skulle vända mig ryggen. Jag kunde ju inte bevisa något eftersom det gått så lång tid. Det skulle ju vara hans ord mot mitt. Och ingen som kände honom skulle kunna tro att han kunde göra något sådant. Han var alltid så trevlig och jättecharmig utåt, folk kunde inte låta bli att tycka om honom. Men jag visste nu att skenet bedrog.

Min pojkvän fick mig i alla fall att inse att det inte var mig det var fel på. Det var inte mitt fel! Men efter ett tag så tog vårt förhållande slut. Han orkade inte med mig eller mina depressioner. Han som sagt att ingenting kunde komma emellan oss, att vår kärlek var starkare än allt annat. Och om inte ens han orkade med mig, vem skulle då göra det?

Självmordstankarna fanns ofta där en lång tid efter händelsen, men nu, efter mer än två år, så hade jag sakta börjat bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla igen. Det var inte mitt fel! Jag är inte värdelös!

Men fortfarande så hände det ofta att det kändes som om livet förlorat sin mening, allt kändes bara hopplöst, nattsvart. Och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar då jag kunde känna känslan som om det vore igår. Den kvällen förstörde X mitt liv för evigt. Jag kommer aldrig att förstå VARFÖR? Nu visste jag vad som menades med att leva i ett helvete på jorden.

Nu får det bära eller brista! Har velat fram och tillbaka hela dagen, men jag hade bestämt mig och då ska man ju hålla sig till det! Så...here we go!

Några få ord, som det nog egentligen inte låg så mycket tanke bakom när de yttrades, gav mig en tankeställare idag. Så gott som varje dag ställs vi inför olika beslut som ska tas - allt från vardagliga små val till livsomvälvande vägskäl, men hur jobbigt det än kan kännas ibland att behöva välja, att behöva fatta beslut, så ska vi nog trots allt försöka njuta över att vi faktiskt har makt att påverka våra egna liv! Ibland mer och ibland mindre, men alltid makt att förändra.
Så med detta i tankarna så har jag nu tagit ett beslut! Det börjar bli dags att skriva den nakna sanningen... Dags att ta ett steg till i denna blogg! Blir det för mycket för er så ber jag om ursäkt, men jag tänker inte längre gömma mig bakom min mask, det här är jag, det här är mitt liv, take it or leave it!
Min berättelse om det som har hänt har jag skrivit successivt genom åren, jag kunde inte skriva när jag var mitt i det utan jag var tvungen att få lite distans till varje händelse innan jag kunde sätta ord på det, därför är berättelsen indelad i många olika delar. Jag kommer låta det vara så, jag kommer att dela med mig av en del i taget, dels för min egen skull och dels för er skull...jag måste ju ge er makten att välja också, att välja om ni vill läsa vidare och på så vis följa med mig på min väg framåt, eller om ni vill hoppa av för att skydda er själva. Det kommer bli rakt, ärligt, och väldigt väldigt naket och sårbart, och jag är livrädd! Men jag behöver göra detta nu, för min egen skull! Som jag sagt innan så är denna blogg inte till för er läsare i första hand, utan den är till för att jag ska få skriva av mig...för att jag ska få bearbeta mitt förflutna och ge mig själv en chans att komma vidare! Ja...jag är skadat gods, men jag är också enormt stark och väldigt stolt över mig själv och över hur långt jag redan kommit på min väg tillbaka till ett "normalt" liv!

Inatt var en minnenas natt. Det var mycket tankar och känslor som kom tillbaka, sådär som det gör för mig ibland.
Skillnaden denna gången var att jag inte desperat försökte mota bort känslorna som ville fram utan jag tillät mig att känna, jag var nere en stund, jag grät i min ensamhet och det var ganska tungt ett tag om jag ska vara helt ärlig...men efteråt, efteråt kändes det ganska befriande. Och när jag väl somnade framåt småtimmarna så sov jag lugnt utan de välbekanta mardrömmarna som periodvis är vardag i mitt liv, och dessutom så vaknade jag med en bra känsla i kroppen, jag var inte "deppighets-bakis" som jag brukar vara efter en sån natt.
Så kanske är det så jag ska försöka göra under mina dalar? Kanske gör det dalarna mindre djupa? Eller var det bara så att mina grundförutsättningar förändrats sen sist, att jag nu är lite starkare och på grund av det har lite lättare för att hantera situationen?
Hur som helst...det var en "bra" deppighet för en gångs skull, det var skönt att få ur sig lite, skönt att få gråta och därigenom bearbeta ännu en liten bit till. Jag kommer fixa det här! Jag kommer ta tillbaka makten över mig själv och mitt egenvärde, han ska inte få förstöra min framtid också...han har gjort tillräckligt mycket ont i det förflutna!

Ni kanske frågar er varför jag drar upp gamla tankar, minnen och känslor, det ligger ju bakom mig, det är inte så jag mår idag, men det finns ett svar på det. Denna blogg startades för att jag skulle ha en plats att ventilera saker, ett ställe där jag kunde skriva av mig. Och allt det som skrivits förut, och jag kan tala om att det är inte lite, det känns inte avslutat ännu, det är texter som varit orörda, olästa och gömda för omvärlden, texter med tankar och känslor som jag skämdes över. Det är slut på det nu! Detta är en del av mig, det kommer det alltid att vara. Jag är glad för att jag kommit såhär långt, för att jag nu är stark och inte längre skäms för hur jag mådde då. Det var inte mitt fel, det var inte mig det var fel på!

En liten flicka i världen ensam står,
hennes hjärta är fullt av blödande sår.
Ångesten i bröstet tynger henne hårt,
hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?
Hennes kinder är våta av salta tårar,
hon vet hur mycket hårda ord sårar.
Hon var en gång ett barn som ofta log,
nu är det många år sedan hennes leende dog.
Flickans liv är nu ingenting värt,
Hon har förlorat allt som hon höll kärt.
Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,
Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.
Hon undrar om livet blott är ett spel,
varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?
Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,
om det bara fanns någon som henne förstod!
Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,
ja vad som helst för att ta död på sina plågor.
Livet är ingen lättsam lek,
det är blott fyllt av ångest o svek.
Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,
det sorgligaste är, att flickan det är jag.

- våren 2000 -

Jahapp...så var det jobb igen ja. Igår var det full rulle därhemma och lika trotsigt och ilsket som vanligt (ett gott tecken på sitt sätt antar jag...), så idag var det dagisdags för huliganen igen. :)
Faktiskt ganska skönt att vara tillbaka, nu när man vet att det bara är ett par dagar, sen är det påsk ju och lite extraledigt!

I hela sitt liv har hon levt i en trygg bubbla.
Nu har den spruckit.
Hon har inte tillåtelse att gråta.
Nej, hon ska plågas i en dödande tystnad.
Kniven glimmar till och tycks få eget liv. Den vill hugga ner hennes tomhet och skam.
Tabletterna vill hjälpa henne att rymma till de fegas värld.
Hon vill driva ut ensamhetens demoner som ingen ser eller ännu mindre förstår.
Bara hon får någon reaktion från sig själv, från andra.
Allt svindlar framför hennes kritiska ögon.
Plågan har inget namn.
Hon är rädd för den förödande tystnaden, den bryter ner hennes mod.
Vad ska hon göra med alla känslorna?
Är det ingen som förstår?
Hon vill bara bli sedd som den lilla flickan hon faktiskt är.
Sorgens kännetecken finns i hennes ansikte. Ögonen är lite röda eftersom hon desperat torkat bort tårarna, leendet är matt.
Men djupt rotat i hennes hjärta sitter hoppet och hon tänker aldrig någonsin ge upp det.

- hösten 2000 -

Ensamheten kom som ett hårt slag i magen när allt återgick till det vanliga. Nu sitter gråten där som en stor klump, tankarna snurrar och rädslan och oron sköljer över mig igen. Jag hade en helgs tidsfrist, en underbar helg då jag helt kopplade bort denna känslan, jag sov gott på nätterna och jag mådde bra inombords. Ikväll skrämmer mörkret mig, jag bävar för att gå och lägga mig och det gör ont i mig. Jag borde inte känna såhär starkt, jag trodde att jag kommit längre i min process... Åtminstone så pass långt att jag kunde sova utan mardrömmar, utan att gång på gång uppleva samma händelser i drömmarnas värld och vakna med en känsla av att det kunde varit igår allt hände. Men det går i vågor. Jag mådde ganska bra för bara en kort tid sen, jag kände att jag hade kontroll över mina känslor, men så plötsligt så föll jag ner i den där svackan igen, ner i avgrunden. Det positiva är dock att det för varje gång går lite lättare att komma upp därifrån än gången innan, jag lär mig vart jag ska sätta fötterna för att inte falla ner igen och jag hittar nya genvägar upp.

Min styrka är nästan slut, och min ork till att resa mig upp,

till att klättra upp igen, känns för svag.
Alla förhoppningar jag hade byggt ihop hålet med har totalraserats

och nu skriker rösterna till mig medans jag bara kan gråta

ensam i mitt djupa svarta hål.

Jag försöker att skrika efter hjälp, men ingen kommer.
Alla är för upptagna för att höra mitt vädjande rop på hjälp.
Frågan är om ljuset inom mig kommer att lysa igen

Oj! Imorse vaknade jag till ett vitt landskap... Lillkillen sa direkt när han vaknade och tittade ut "Snö!" och trötta nyvakna mamman säger "Nää, knasboll, det är ingen snö" men sen tittar jag med ut och döm om min förvåning när stora vita flingor dalar ner utanför fönstret! Igår gick vi ju i bokskogen i solsken och förundrades över att vitsipporna börjat komma, att det var stora musöron på träden och att videkisarna var mjuka och luddiga!! Vad händer!?

Jag har en hängig son som ligger i ett hörn av soffan här och tittar på Bolibompa, han har varit kass sen i fredags :( Febern har åkt jojo och han har nästan hostat lungorna ur det lilla bröstet stackaren. Så av naturliga skäl har min helg med trevligt besök inte blivit riktigt som väntat... Men det har varit mysigt och trevligt, skönt med sällskap och härligt att bara få umgås och prata, prata, prata..... Ikväll tar hon tåget härifrån och sen är det tillbaks till vardagen igen :( Tur att det är en kort vecka, och sen lite påskledigt.

På sätt och vis så lever jag hela mitt liv i en lögn, eller kanske inte lögn egentligen, men förnekelse åtminstone. Jag har blivit så otroligt bra på att sätta på min yttre mask, på att alltid svara "Bra!" på frågor om hur jag mår, på att intala mig själv att allt kommer kännas bättre bara jag ler lite mer...jag har blivit så pass bra på det att jag inte längre vet hur jag egentligen mår.
Visst har jag svackor, enorma sådana ibland, men det finns ändå alltid en del av mig som håller mig kvar på benen, som slår på "reservknappen" som gör att leendet automatiskt klistras på så fort någon annan finns i närheten. Är det något bra? Eller är det att leva i en lögn? Hur hade det blivit om hela jag mått sådär som det inre av mig gör, om jag inte varit så duktig på att förneka den känslan?

Ja precis de orden kom från Mr Omöjlig igårkväll...bara sådär liksom efter att vi inte haft någon kontakt alls på ett par veckor. Kan ju inte låta bli att fundera på VAD det är han saknar...

Hela konversationen löd ungefär såhär:
Han: Ville bara säga att jag saknar dig.
Jag: Och jag dig....men du vet vart jag finns!
Han: Om det ändå vore så enkelt. Nu ska vi inte dra igång någon diskussion, ville bara att du skulle veta att jag saknar dig....
Jag: Det skulle kunna vara precis så enkelt, om du själv ville det...

Jaha? Och nu då? Ska jag se detta som ett försök från honom att vinna tid? Ett sätt att hålla kvar mitt intresse i väntan på att han ska ta tag i sitt liv? Eller var det bara ett desperat försök från hans sida för att få mig att ge med mig, ett försök att få mig att säga "Okej då, vi fortsätter som innan, det var ändå bättre än inget..."?
Suck!!! Jag som precis börjat acceptera läget och inse att han var ett avslutat kapitel.... :(

Alltså...det är ju inte så att jag fortfarande väntar på honom, jag har insett för längesen att det aldrig skulle funkat mellan oss, och jag har absolut släppt honom och gått vidare på DET viset. Men man kommer aldrig ifrån att det gör ont att bli avvisad...det rör upp såna där korkade tankar som "varför duger jag inte". Men jag VET ju, innerst inne, att i detta fallet var det minsann inte mig det var fel på, det var han som inte var beredd att ge det som krävdes!

Helgen funkade! Jag fick MASSOR gjort, och det kändes SÅÅ skönt! Började röja och rensa och det slutade med en mindre vårstädning. I det stora hela var det väl ingen jättegrej, men i jämförelse med hur jag var rädd att helgen skulle bli så var detta helt underbart!
Efter en relativt intensiv lördag så ägnade jag sedan söndagen åt nöje, trevligt umgänge och välbehövliga skratt. Blev dock ganska rädd när jag mitt i ett skratt la märke till lillkillens reaktion...han såg först helt ställd och en aning chockad ut, sen övergick det till att han skrattade med oss och sen kom han till mig helt lycklig och sa "Mamma glaaaad". Underbara unge, nu när jag tänker på det så minns jag inte ens när jag sist skrattade sådär hjärtligt, så jag förstår att han blev förvånad... Skrämmande ju!

Fredag igen....blandade känslor som vanligt inför helgerna. Denna helgen har jag massor av saker jag måste göra, men tyvärr gör inte det att helgen känns lättare, vilket det logiskt sett borde göra eftersom sysselsättning är bästa boten mot tankar och oro, istället känns det bara stressande och jag är rädd för att bli så blockerad att jag istället för att vara effektiv inte får något vettigt alls gjort. Hur kan man känna sig så kluven? Gillar inte helgerna, men bävar ändå inför att måndagen ska komma så man måste tillbaka till jobbet igen...
Fast nästa helg blir annorlunda! Då kommer en underbar och väldigt saknad vän på långväga besök, och jag längtar såååå! Ska bli så skönt att bara ha henne omkring mig, och det ska bli roligt att visa henne lite mer av mig och mitt liv. Hoppas bara hon står ut med det ;)

Jag avskyr att ringa "viktiga" samtal...särskilt sådana till myndigheter. Jag får ont i magen och blir supernervös bara jag tänker på det...varför ska det behöva kännas så jobbigt!? Försöker intala mig själv att dom inte vet vem jag är, jag kommer kanske aldrig mer behöva prata med dom, och även om jag behöver det så lär dom ju inte minnas mig - men det går inte så bra... :(
Önskar att man kunde lösa alla problem via mail bara....

Alltså...det är inte så att jag väldigt gärna vill ha en liten bebis just nu, har i praktiken alldeles tillräckligt med det älskade lilla barn jag har, MEN... Jag önskar att jag hade möjligheten... Jag skulle vilja ge lillkillen ett syskon innan han blir tonåring.
Men nu är det ju så att "it takes two to tango", och i ärlighetens namn vet jag inte om jag skulle våga ta det steget igen. Vill INTE gå igenom allt det där ensam en gång till, och jag har ju lärt mig den hårda vägen att man inte kan vara säker på att inte behöva göra det, hur gärna man än vill tro motsatsen... Men ändå...suck! Det är ju definitivt inte så att det börjar bli ont om tid för min del, men det börjar bli lite ont om tid om det ska bli något syskon till grabben innan han blir 15.
Först ska man träffa nån (och det vet vi ju hur svårt DET är...), sen ska man lära känna varandra och se om man funkar ihop (och det kan ju ta åratal...), efter det kan man kanske ta beslutet om att skaffa barn, men bara för att beslutet är taget betyder ju inte det att man automatiskt blir föräldrar dan därpå (ja ni fattar grejen...). Eller så kan man ju göra som när jag blev gravid, men det är en annan historia, och med tanke på hur den historien slutade så tänker jag undvika att göra just så nästa gång! (OM det blir någon nästa gång...)

Jag beklagade mig lite för en vän häromdagen om hur less jag var på allt som hade med karlar och känslor att göra, men att jag faktiskt saknade närhet, sex osv och hur trist det var att leva i ofrivilligt celibat.
Berättade även om hur ett ex som plötsligt börjat höra av sig igen en kväll började prata om just sex, om det vi hade och att han saknade det när han tänkte på det. Han sa att jag hade "A body made for sin", precis som någon tydligen sagt om Marilyn Monroe en gång i tiden... (vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang eller ej...)
Nåja, i vilket fall som så sa då min vän att hon tyckte att jag skulle passa på och ha så roligt jag bara kunde i väntan på den "rätte". Och hade jag varit som de flesta andra så hade det varit ett gott råd, men nu känner hon inte mig så pass väl att hon förstod hur farliga just de där orden var för mig...
Men tack o lov så gav det mig även en viktig insikt, att det är ju faktiskt inte ett ofrivilligt celibat, det är ju inte så att jag inte får några inviter alls...erbjudanden får jag, men inga som känns lockande, alltså är det ett högst frivilligt celibat jag just nu lever i!
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det där, och se det som ett tecken på styrka och på att jag faktiskt är på bättringsvägen från mitt missbruk!

Jag har en vän, eller kanske mer bekant, som verkar ha det perfekta livet och vara den perfekta mamman. Hon har en omtänksam attraktiv make, två charmiga ungar, ett jobb hon trivs med, de bor vackert...ja, utåt sett verkar hon leva det "perfekta" livet. Att döma av hur hon pratar om sina barn och deras liv tillsammans så verkar hon också vara den perfekta mamman...en sådan mamma som jag själv önskar att jag var. Allt verkar så gemytligt och idylliskt... Jag förstår inte hur man gör för att lyckas!? Hur kommer man dit?
Ja, jag kan känna mig avundsjuk på henne, men inte på det hon har, utan på hur tillfreds hon verkar vara. Hon är en sådan människa som man inte kan annat än tycka om! Hon är alltid glad och positiv och det bara lyser om henne, särskilt när hon pratar om sina barn. Jag skulle nästan vilja påstå att hon är någon slags idol för mig. Ibland kan tanken på henne ge mig mindervärdeskomplex, men samtidigt så sporrar det mig, det visar att man KAN känna så, och det får mig att själv sträva efter det. (Men visst...jag inser ju att hon inte är sådär lycklig och tillfreds jämnt, alla har ju sina sprickor i fasaden om än de inte syns utåt.)
Jag letar vidare efter det där receptet på lyckan...vet någon vart jag hittar det så snälla, tala om det! :)

Om det inte sker en förändring i mitt liv snart så kommer jag nog gå sönder! Jag är så LESS! Alla runt omkring mig verkar så nöjda, och dom som inte är det dom är på väg mot något nytt, men jag bara står och stampar och vantrivs känns det som... är det jag som bara ser det jag vill se, eller är det faktiskt så? Det är en så jobbig känsla av maktlöshet som sköljer över mig ibland, jag vet ATT jag vill vidare, men jag vet inte vart eller hur... Någon frågade mig för ett tag sen vad jag hade för drömmar...och det stod stilla i huvudet på mig. Är det nåt fel på mig som inte har några drömmar? Eller rättare sagt, som inte kan sätta ord på dem...

När jag startade denna blogg var tanken att den skulle vara en ventil för mig...jag skulle inte skriva i den främst i syfte att andra skulle läsa, utan mest för att jag skulle få skriva av mig...det har alltid varit så jag bearbetat saker. Och om det sen skulle leda till att någon läste så kanske jag skulle kunna förmedla en del saker som kunde vara till gagn för någon annan. Vet ju att det finns många som känner som jag, som varit med om ungefär samma saker som jag, och själv har jag hittat styrka mer än en gång genom att läsa om andra, genom att få nån slags bevis på att jag inte är ensam... Men som ni säkert märkt så har jag inte vågat öppna mig så mycket ännu. Det är inte så att jag inte har något att skriva, för det har jag...massor! Det handlar mer om någon slags rädsla för hur det ska mottagas, och hur de som läser kommer uppfatta mig. Jag är den jag är, och jag hade inte varit den jag är idag om jag inte gått igenom allt det jag har...men ändå, det är något som tar emot.
Hur mycket tror ni att människor påverkas av att få veta "hemligheter" om folk? Tror ni att den bild man redan har av en person ändras mycket? Skrämmer det att få veta väldigt personliga saker, eller kan det kanske skapa en större förståelse?

Suck! Jag är såååå chokladsugen, och klockan är inte ens tio ännu :( (Kanske skulle äta lite frukost? *skäms*)
Tack o lov verkar min kropp ha fått lite spel för jag går ner i vikt trots att jag definitivt inte gör något för att påverka det...tvärtom. Har inte använt min dyra träningsmaskin på alltför länge (jag som var så duktig ett tag, vart har det tagit vägen?), jag sitter stilla på jobbet hela dagarna i princip, äter urkasst och alldeles för mycket onyttigheter...och ändå!? Märkligt! Men jag klagar inte alls...

Jag kanske skulle ta och förklara gårdagens lilla utbrott?
Såhär är det i alla fall;
Det finns en person på jobbet som började strax efter mig, och då vi båda var nya och lite "vilsna" så blev det att vi bytte några ord då o då. Helt ok, trevligt med små pratstunder ibland...men nu, nu har det minsann gått för långt! Nu känner jag mig förföljd nästan, han finns på jobbet, han finns på fb, han finns på msn...och inte blir det bättre av att jag stör mig på hela hans sätt och knappt tål att se på honom. *skäms* Han är inte ens "vardagligt trevlig" längre, nu är han bara insmickrande och äcklig. (Förlåt! Sån här är inte jag egentligen...brukar faktiskt inte ha svårt för folk!)
Korkade människa, fatta piken och sluta flirta! (Eller vad det nu är han tror att han gör...)

Vissa människor bara kräks jag på!!!! Orkar inte...blä!

Något som ett jobb med alldeles för mycket dötid erbjuder, på både gott och ont, är dagdrömmar! Ibland är jag riktigt duktig på att sväva bort i fantasin, om jag får säga det själv ;) Det är väldigt sällan som mina dagdrömmar är helt "rumsrena" och barnvänliga om man säger så... (Tur att sånt inte syns på utsidan!)
Det är bara att inse, jag saknar verkligen konsulten som höll fantasierna vid liv och även gjorde handling av en del! Önskar att det funnits någon som tog över den rollen när han försvann, men i brist på det så får jag väl nöja mig med att drömma!
Jag drömmer om att bli "tagen med storm", utan så mycket snack och krusiduller, bara få känna och njuta! Det var alldeles för länge sen sist jag fick känna mig sexig och åtrådd!
Dra med mig in i en mörk vrå när jag minst anar det, tryck mig mot väggen och kyss mig hårt och krävande...

Är det bara jag som inbillar mig, eller är det något särskilt med måndagsmorgnar? Jag vill inte påstå att det alltid är dåliga morgnar, men de känns annorlunda....

Nåja... Jag överlevde ju denna helgen också, som synes :) Den blev PRECIS som jag trodde...mycket umgänge med familjen, men inget annat spännande alls. Saknar verkligen att kunna köra iväg en lördagkväll helt spontant bara för att komma ut och träffa lite folk, sådär som man gjorde när man var ung och barnlös...innan man fick en halv miljard vuxenpoäng in på kontot! Något annat jag också saknar är att kunna ta bilen, mitt i natten om jag så vill, och bara köra...det var så jag gjorde när jag behövde tänka, eller bara rensa huvudet lite. Ibland stannade jag mitt ute i ingenstans och bara satt i mörkret, grät ut om det var sådana känslor som bodde i mig. Visst borde jag kunna göra precis samma sak nu, inomhus, jag har ju huset "för mig själv" på nätterna, lillkillen sover ju så sött så...men det är inte samma sak! Saknar....

Så var dagens lunch avklarad, bara några timmar kvar tills det är helg...känner blandade känslor inför det. Å ena sidan så är det ju inte så fasligt kul på jobbet, om än det blivit trevligare senaste veckan... ;) Men å andra sidan så har jag inte direkt något att se fram emot i helgen heller... Lite umgänge med familjen förmodligen, och det är ju mysigt och trevligt, men det blir ensamma tråkiga helgkvällar som vanligt... Nåja, helg blir det denna veckan också, oavsett vad jag känner inför det!

Lunchen var god, kycklingsallad på Graffiti Café, men den goda och relativt nyttiga maten på det stället är inte enda anledningen till att jag trivs där. Ägaren har världens bästa musiksmak (enligt mina preferenser såklart)! Det spelas Jack Johnson, Damien Rice och liknande... Så bra mat i kombination med skön lunchmusik, kan det bli bättre?

Undrar om det blir kaffepaus i eftermiddag också?

Idag har jag haft ovanligt lite att göra på jobbet, och tur var väl det för denna dagen har varit en väldigt social dag för omväxlings skull. (Matilda, du vet vad jag menar med det!)
Förmiddagen var som vanligt, men sen rasslade det till minsann :)
Det började med lunchsällskap av en gammal vän som jag bara råkade stöta på ute på stan, väl tillbaka på jobbet så blev det semla med sällskap och lite bebisgos, och bara en liten stund senare så blev det mer kaffe med trevlige kollegan! Dessutom har jag haft kontakt med honom via ett annat medie till och från under hela dagen (mest till om jag ska vara ärlig...). Och det var under denna kommunikation som det där frågetecknet som jag skrev om innan uppstod....jag beklagade mig lite för att jag inte hade något vettigt att göra och fick då det där kryptiska svaret....