MOD. Vad är det? Är det modigt av mig att lägga upp mitt livsöde på nätet för allmän beskådning som min älskade vän sa? Eller handlar det om något annat?
Visst, det är ett avslöjande, det är att låta läsarna se in i mitt inre, men det är ett anonymt avslöjande. Det är starka känslor och tunga minnen, men det är inget som för okända kopplas ihop med mig som person. Jag behöver inte se mina läsare i ögonen, se deras medlidande och i många fall även rädsla, rädsla för det okända, för det som är svårt att hantera. Några få utvalda vet att det är jag som står bakom orden, men det finns en anledning till att det är just Ni som känner till det och inte alla andra... Jag tror och hoppas att ni hanterar det på rätt sätt. Ni VET att det inte är medlidande jag behöver, det är mer än tillräckligt med ert tysta stöd. Att ni finns där när jag gråter, att ni ibland kan påminna mig om vem jag faktiskt är, att ni ser bortom det jag varit med om och ser mig bakom den fasaden som okända får se.
Jag skriver inte detta i en dagbok med mitt namn på framsidan, en dagbok som jag sen gömmer under madrassen eller på något annat "bra" ställe i tron om att den ska hållas hemlig och privat. Jag skriver detta offentligt på nätet, men känner mig lugn i det faktum att det är en väldigt privat offentlighet, i alla fall så privat som jag själv önskar.
Visst, det är ett avslöjande, det är att låta läsarna se in i mitt inre, men det är ett anonymt avslöjande. Det är starka känslor och tunga minnen, men det är inget som för okända kopplas ihop med mig som person. Jag behöver inte se mina läsare i ögonen, se deras medlidande och i många fall även rädsla, rädsla för det okända, för det som är svårt att hantera. Några få utvalda vet att det är jag som står bakom orden, men det finns en anledning till att det är just Ni som känner till det och inte alla andra... Jag tror och hoppas att ni hanterar det på rätt sätt. Ni VET att det inte är medlidande jag behöver, det är mer än tillräckligt med ert tysta stöd. Att ni finns där när jag gråter, att ni ibland kan påminna mig om vem jag faktiskt är, att ni ser bortom det jag varit med om och ser mig bakom den fasaden som okända får se.
Jag skriver inte detta i en dagbok med mitt namn på framsidan, en dagbok som jag sen gömmer under madrassen eller på något annat "bra" ställe i tron om att den ska hållas hemlig och privat. Jag skriver detta offentligt på nätet, men känner mig lugn i det faktum att det är en väldigt privat offentlighet, i alla fall så privat som jag själv önskar.
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)