Det förflutna förföljer mig än...
På fredag är det årsdag... Sveriges nationaldag, en röd dag, en dag då folk umgås med nära och kära och njuter av lite extra ledighet. Men för mig, för mig kommer det alltid att vara ett datum förknippat med minnen, rädsla och djup sorg. Det finns en anledning till att jag nu har en period av mardrömmar, att jag har ont i magen och känner mig allmänt nere. Och mitt i allt detta, mitt i all sårbarhet, så skulle jag tvunget blanda in en massa nya förvirrade känslor! Det var otroligt dåligt tajmat, men en del saker styr man inte över...
Nu skulle jag verkligen behöva den där fyren i stormen, den trygga famnen som jag fick en alldeles för kort stund i.
Det är nu jag skulle behöva få känna att det finns någon som fångar mig när jag faller, var är du när jag behöver dig? De där orden du gav mig, löftet om att alltid finnas för mig...vad betydde det?