Helgen blev fylld av blandade känslor, fredagen var jättejobbig med många tårar och mest uppgivna känslor. Runt lördag lunch vände det sedan och resten av helgen blev, trots en viss klump av oro i magen, väldigt fin. Tycker så oerhört mycket om Mr Omöjlig (kanske ska sluta kalla honom så nu?), är bara så rädd för att han nu lovat mer än han kan hålla. Vågar inte riktigt lita på känslan av "oss" ännu, och jag känner inte riktigt igen mig själv i hans närhet längre. Jag tassar lite på tå, och är nästan lite självutplånande, och det skrämmer också. Jag vill ju vara den starka, glada, den som jag vet att jag är, den som jag vet att han tycker om, den som fick honom att till slut vilja ha mer av mig, av oss.

Snart har även juni passerat, en vecka till ska jobbas, sen är det semesterdags. Glädjs jag åt det? Nej, inte direkt...inte just nu i alla fall. Den semester som jag såg framför mig skulle bli helt underbar har nu skapat en enda stor klump i magen bara.
Helgen jag har framför mig nu är min barnlediga helg, jag hade planer för helgen, jag såg fram emot den jättemycket...men som vanligt så visade sig mina planer bara vara uppbyggda luftslott och dom känslor jag känt under den senaste tiden känns inte alls lika mycket värda längre. Jag vet varken ut eller in längre...och jag känner hur paniken kryper på mig, hur hjärtat slår för fort, hur tårarna hela tiden bränner bakom ögonlocken och hur magen värker. Jag kan ingenting annat göra än att vänta...och det är så hemskt! Jag hatar att inte själv ha kontrollen, inte själv kunna påverka.