Ibland känner jag mig osynlig... Eller, inte riktigt osynlig, kanske snarare "osedd". Alla ser bara det jag väljer att visa, men ingen ser MIG. Mina känslor, mina behov...
Nån gång ibland lyckas någon ta sig ett, eller ett par, steg längre än alla andra, men ingen når riktigt ända fram. Varenda gång så finns där något hinder som är oövervinneligt, och just som jag börjat hoppas på att faktiskt bli sedd till sist så stannar, eller till och med backar, personen.
Och för varenda gång detta händer så tappar jag ännu en liten bit av det som var jag.
Skalet hårdnar och hoppet bleknar...
Hur svårt ska det behöva vara att få känna trygghet någonstans!?
Nån gång ibland lyckas någon ta sig ett, eller ett par, steg längre än alla andra, men ingen når riktigt ända fram. Varenda gång så finns där något hinder som är oövervinneligt, och just som jag börjat hoppas på att faktiskt bli sedd till sist så stannar, eller till och med backar, personen.
Och för varenda gång detta händer så tappar jag ännu en liten bit av det som var jag.
Skalet hårdnar och hoppet bleknar...
Hur svårt ska det behöva vara att få känna trygghet någonstans!?
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)