Ja precis de orden kom från Mr Omöjlig igårkväll...bara sådär liksom efter att vi inte haft någon kontakt alls på ett par veckor. Kan ju inte låta bli att fundera på VAD det är han saknar...
Hela konversationen löd ungefär såhär:
Han: Ville bara säga att jag saknar dig.
Jag: Och jag dig....men du vet vart jag finns!
Han: Om det ändå vore så enkelt. Nu ska vi inte dra igång någon diskussion, ville bara att du skulle veta att jag saknar dig....
Jag: Det skulle kunna vara precis så enkelt, om du själv ville det...
Jaha? Och nu då? Ska jag se detta som ett försök från honom att vinna tid? Ett sätt att hålla kvar mitt intresse i väntan på att han ska ta tag i sitt liv? Eller var det bara ett desperat försök från hans sida för att få mig att ge med mig, ett försök att få mig att säga "Okej då, vi fortsätter som innan, det var ändå bättre än inget..."?
Suck!!! Jag som precis börjat acceptera läget och inse att han var ett avslutat kapitel.... :(
Alltså...det är ju inte så att jag fortfarande väntar på honom, jag har insett för längesen att det aldrig skulle funkat mellan oss, och jag har absolut släppt honom och gått vidare på DET viset. Men man kommer aldrig ifrån att det gör ont att bli avvisad...det rör upp såna där korkade tankar som "varför duger jag inte". Men jag VET ju, innerst inne, att i detta fallet var det minsann inte mig det var fel på, det var han som inte var beredd att ge det som krävdes!
Hela konversationen löd ungefär såhär:
Han: Ville bara säga att jag saknar dig.
Jag: Och jag dig....men du vet vart jag finns!
Han: Om det ändå vore så enkelt. Nu ska vi inte dra igång någon diskussion, ville bara att du skulle veta att jag saknar dig....
Jag: Det skulle kunna vara precis så enkelt, om du själv ville det...
Jaha? Och nu då? Ska jag se detta som ett försök från honom att vinna tid? Ett sätt att hålla kvar mitt intresse i väntan på att han ska ta tag i sitt liv? Eller var det bara ett desperat försök från hans sida för att få mig att ge med mig, ett försök att få mig att säga "Okej då, vi fortsätter som innan, det var ändå bättre än inget..."?
Suck!!! Jag som precis börjat acceptera läget och inse att han var ett avslutat kapitel.... :(
Alltså...det är ju inte så att jag fortfarande väntar på honom, jag har insett för längesen att det aldrig skulle funkat mellan oss, och jag har absolut släppt honom och gått vidare på DET viset. Men man kommer aldrig ifrån att det gör ont att bli avvisad...det rör upp såna där korkade tankar som "varför duger jag inte". Men jag VET ju, innerst inne, att i detta fallet var det minsann inte mig det var fel på, det var han som inte var beredd att ge det som krävdes!
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)