Jag har många i min bekantskapskrets som jag benämner som mina vänner. De fyller lite olika roller, jag träffar dem olika ofta, de känner mig på olika plan. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam.

Jag har inte haft en "bästis" sedan mellanstadiet, möjligtvis högstadiet. Det finns ingen som jag ens skulle få för mig att ringa mitt i natten när gråten blir mig övermäktig. Inte för det inte FINNS någon att ringa, jag tror säkert att det finns i alla fall ett par stycken som inte alls skulle ta illa upp om jag gjorde det...utan för att jag själv känner att jag inte kan göra det. Det är något i mig som tar emot, kanske är det stoltheten, kanske är det den berömda rädslan.

Jag har försökt under åren, försökt att sänka garden, svälja stoltheten och be om hjälp. Varje gång har jag blivit bemött med öppna armar - till en början, och varje gång har stödet gradvis försvunnit. Jag har förlorat vänner pga att jag sorterat in dem i "fel" fack, för att jag trott att just de hade en annan vänskapsroll än vad de faktiskt hade.

Nu tänker ni säkert att de inte varit äkta vänner osv...men jo, det tror jag att de var. Men de var vänner på ett annat plan. De riktigt nära vännerna lyser med sin frånvaro, och jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som sätter gränser, jag som inte "bjuder till", jag som är för rädd för relationer.

Därför är jag ensam trots alla mina vänner.

Imorgon är jag arbetslös.
Arbetslös. Utan anställning. Oviktig. En siffra i statistiken. En belastning på samhället. Overksam. Utan socialt sammanhang.
Arbetslös.

Jag tycker inte om att vara ensam, men jag har ett stort behov av att vara det. När jag är ensam så vandrar tankarna lätt iväg, småsaker blir gigantiska och djupt inne i mig känner jag hur all osäkerhet och alla rädslor börjar bubbla. Vad är det jag är rädd för egentligen? Varför gör det så ont i mig?

Jag är rädd för att inte bli älskad, för att inte räcka till, för att inte leva upp till förväntningarna. Men jag gör det inte lätt för andra att älska mig. Min osäkerhet förstör mycket, den gör ont i mig och gör att jag ibland beter mig riktigt illa.

Jag har svårt för att veta vart jag har vissa människor, just nu syftar jag på en speciell person. Allt det som känns så tryggt och mysigt och bra när vi träffas förvandlas till osäkerhet och rädslor när vi är ifrån varandra.

De fina orden "Tiden läker alla sår" betyder inte mycket för mig längre. Jag vill gärna tro att alla mina sår kommer läkas, och kanske gör de det, men i vilket fall som så kommer det alltid finnas ärr kvar. Stora fula ärr. Ett ärr som jag ibland får för mig att alla kan se är det ärret som gör att jag har svårt för sunda relationer.

Jag levde länge med mitt sexmissbruk, jag förstörde mig själv och jag drog med mig många oskyldiga i fördärvet. Jag utnyttjade, sårade och oroade. Jag visste inte hur man gjorde, jag visste inte hur det skulle kännas. Sex för mig var bara ett sätt att visa mig underlägsen, jag trodde att min kropp var det enda jag kunde erbjuda, sex var det enda som kunde ge mig bekräftelse och ett tecken på att jag dög till något.

Är jag fri från missbruket nu då? Blir man någonsin det? Det är många år sedan jag hade mitt senaste återfall, men jag inser ändå att helt fri är jag inte. Jag har fortfarande svårt för att öppna mig känslomässigt för folk, svårt för att släppa folk inpå livet och svårt för att våga älska. Fortfarande kan jag ibland känna "suget", behovet av närhet och bekräftelse, och jag är så rädd för att jag nu när jag har någon nära mig bara utnyttjar honom för att få just det. Jag vet inte hur man skiljer på äkta känslor och på beroende... Tänk om jag är mer fast än vad jag vill tro, tänk om jag sårar honom utan att förstå det?

Det som brukar väcka reaktioner hos folk som hör min berättelse är det besked som läkaren gav mig, att jag troligtvis aldrig skulle kunna få barn p g a ärrbildning på äggledarna efter den infektion jag fått som troligtvis var orsakad av "främmande föremål". Nu med facit i hand så kan jag bli väldigt arg på just dem orden som yttrades så kallsinnigt i ett sterilt undersökningsrum för många år sedan men min reaktion då var helt annorlunda. Den var inte särskilt rationell, men förmodligen förståelig på sitt sätt. Jag bestämde mig där och då för att det "inte gjorde något" för jag ville faktiskt inte ha några barn... Hur man nu kan veta det så säkert som sjuttonåring...

Men livet förändras, vi får nya chanser och tack och lov så lyssnade inte läkarna på mina ord den gången utan tog mig senare under behandling för att jag i framtiden förhoppningsvis skulle kunna få göra ett aktivt val. Att inte vilja ha barn är helt ok, men det ska vara ett frivilligt val då och inte en påtvingad efterkonstruktion för att kunna hantera smärtan av att det är något som är fysiskt "fel".

Och som de flesta av er vet vid detta laget så har jag nu en fantastisk son, som av förklarliga skäl är mitt största mirakel, men den dagen då stickan visade att jag var gravid så var det inte lycka jag kände. Jag hade under så lång tid intalat mig själv att jag inte ville ha några barn, och trots att förnuftet visste att den laserkirurgiska behandlingen jag genomgått ökat mina chanser avsevärt så hade inte känslorna hunnit ikapp (det sades då att det var ca 45% chans till en lyckad korrigering eftersom blockeringen "tursamt nog" satt i den lägre delen av äggledaren).

Jag hade svårt att glädjas fullt ut under graviditeten, svårt att knyta an till det lilla liv som växte i mig. Efter att under flera år ha varit inställd på att inte kunna få barn så var det svårt att förstå och greppa allt så det tog tid för kärleken till mitt barn att växa fram. Nu är den dock starkare än något annat! Min son är den finaste gåva jag någonsin fått, helt oväntad, men högt älskad!

Igårkväll fick jag känna på paniken en stund. Fick en plötslig insikt om att jag inte ska köra till jobbet imorgonbitti. Började fundera på att jag skulle tvätta arbetskläderna och att jag skulle måla naglarna så de var ok på måndag, och insåg mitt i dessa tankar att nej - det behövdes ju inte alls, för jag ska inte jobba på måndag! Känns på något sätt som om jag förlorat en del av min identitet...

Det har varit en tung vecka, eller ja - kanske snarare en tung månad, men senaste veckan har varit värst. Igår var sista dagen på jobbet, jag har blivit arbetsbefriad under resten av uppsägningstiden. Det var en otroligt märklig känsla att lämna allt igår...och det gör ont i mig att veta att mina fina vänner och kollegor nu hör till det förflutna. Nu skrämmer framtiden! Jag är rädd för att jag kommer känna mig isolerad, att jag kommer få alldeles för mycket tid med mina egna tankar och känslor. Ändå känner jag ett märkligt lugn just nu, nästan på gränsen till likgiltighet. Jag vet inte om det är någon slags försvarsmekanik, mitt sätt att hantera situationen?

Det blir inte många ord skrivna just nu men det känns lite som terapi att bara leka med designen på denna bloggen. Så nu är det nypremiär - jag börjar med ett nytt utseende och snart så kommer det kanske nya ord med :)

Jag är en väldigt stark, men samtidigt en väldigt skadad, människa. Jag har många toppar men även djupa dalar, och jag är världsbäst på att be om ursäkt för att jag visar att jag känner. Rädd för att vara till besvär, rädd för att skrämma bort, men ibland brister det ändå. Och den senaste tiden har det gjort det flera gånger...

Det gör ont i mig, det finns så mycket som fortfarande värker, så mycket minnen, tankar och känslor. Det är inte jobbet jag gråter för, det är inte livssituationen just nu som är svår att bära, det är inte ensamheten, inte dagens rädslor - men detta är ju allt folk omkring mig ser. Ingen (i alla fall väldigt få) vet vad som puttar ner mig i mina djupaste dalar. Och jag ber återigen om ursäkt, för EGENTLIGEN har jag ju det väldigt bra. Om man bara ser till det som visas utåt, att jag är en ensamstående småbarnsmamma som snart står utan jobb så finns det så många som har det mycket värre än jag.

Kanske tar jag upp detta igen...det ÄR skönt att kunna skriva av sig när alldeles för mycket tankar och känslor hotar att slita sönder mig i smådelar.

Vet inte riktigt hur jag ska börja bara...