Kärleksdagen, den här kommersiella dagen som jag tycker är ganska överreklamerad men som ändå påverkar mig så otroligt! Under de flesta allahjärtansdagar i mitt liv har jag haft en sten i hjärtat, det känns extra ensamt att vara ensam på alla hjärtans dag (det är lite samma känsla som jag känt varje ensam nyårsafton), men i år är det annorlunda! I år är det värme och stora känslor som fyller mig och jag bara längtar tills ikväll när världens finaste kommer hit och jag får pussa på honom igen!

Jag brottas fortfarande med min rädsla, ibland överväldigar känslorna mig och jag får nästan lite panik, jag är så rädd att bli sårad igen...jag älskar honom (ja, jag ÄLSKAR honom, även om jag inte vågar vara den som yttrar de orden först...) och jag vill starta vårt gemensamma liv NU, helst igår :) Jag vill dela vardagen med honom, somna och vakna med honom varje dag, tvätta hans skitiga kläder och be honom köpa mjölk med sig hem. Hade han sagt ett enda ord om att flytta ihop, om förlovning, bröllop, barn - vad som helst - så hade det inte känts en dag för tidigt. Jag är redo att satsa på oss. Redo, och livrädd. Tänk om de orden aldrig kommer!? Jag vet, jag kan inte vänta mig dem ännu på ett bra tag, men jag är beredd att vänta...jag hoppas bara att jag inte väntar förgäves.

Jag vet inte om jag vågar känna såhär mycket, såhär starkt...tänk om jag förlorar allt, tänk den dagen då detta ändras! Då kommer jag gå sönder.