Hela våren fortsatte likadant som hösten. Hans uppdykande började bli en vana, det gick i perioder. Ibland hörde han av sig ett par gånger om dagen, sen kunde det vara helt tyst om honom i några veckor innan han hörde av sig igen.Så kom sommaren. Ibland träffades vi ute vid stugorna och när det var annat folk med så betedde han sig som om vi var hur bra kompisar som helst men var vi ensamma så var det precis som alltid... Jag var inte längre lika rädd för honom för det kändes inte som om han kunde göra mig mer illa än han redan gjort. Jag var inte längre så på min vakt och jag började gå ut själv igen, något jag nästan aldrig gjort under dessa tre åren. Jag hade fel. Igen...
Det hände en dag mitt i sommaren. Han gjorde det igen – våldtog mig. Och denna gång var det tio gånger värre än sist. Det var sent en kväll och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag visste direkt när han kom mot mig vad som skulle komma att hända. Denna gång hade jag sinnesnärvaro nog att göra kraftigt motstånd vilket medförde att han fick använda mycket våld för att lyckas. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Jag hade så ont så jag visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem. Väl hemma måste jag ha sjunkit ihop på golvet precis innanför dörren för det var där jag befann mig ett par timmar senare när jag började tänka klart igen och insåg att jag var tvungen att samla ihop mina sista krafter och ta tag i saken. Jag ringde till den kvinnliga polis som jag varit i kontakt med tidigare och inom en halvtimme var hon hos mig och tillsammans åkte vi till sjukhuset. Bilresan dit har jag inget minne av, nästa sak jag minns är att jag sitter i en gynstol och allt jag kan känna är en smärta större än det går att beskriva.
Nu fanns bevisen som krävdes för att kunna döma X. Men priset jag fick betala för det var högt. För högt... Läkarna sa att jag troligtvis aldrig kommer att kunna få några barn. Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Vad hade jag nu att leva för?
Det hände en dag mitt i sommaren. Han gjorde det igen – våldtog mig. Och denna gång var det tio gånger värre än sist. Det var sent en kväll och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag visste direkt när han kom mot mig vad som skulle komma att hända. Denna gång hade jag sinnesnärvaro nog att göra kraftigt motstånd vilket medförde att han fick använda mycket våld för att lyckas. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Jag hade så ont så jag visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem. Väl hemma måste jag ha sjunkit ihop på golvet precis innanför dörren för det var där jag befann mig ett par timmar senare när jag började tänka klart igen och insåg att jag var tvungen att samla ihop mina sista krafter och ta tag i saken. Jag ringde till den kvinnliga polis som jag varit i kontakt med tidigare och inom en halvtimme var hon hos mig och tillsammans åkte vi till sjukhuset. Bilresan dit har jag inget minne av, nästa sak jag minns är att jag sitter i en gynstol och allt jag kan känna är en smärta större än det går att beskriva.
Nu fanns bevisen som krävdes för att kunna döma X. Men priset jag fick betala för det var högt. För högt... Läkarna sa att jag troligtvis aldrig kommer att kunna få några barn. Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Vad hade jag nu att leva för?
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)