Pratade nyss med en vän. En vän som en gång i tiden var min allra bästa vän, men tyvärr gled vi ifrån varandra med tiden. Hon har bott på annan ort i många år nu, och det har nog varit en bidragande orsak till att vi inte längre har så nära kontakt. Men fortfarande så räknar jag henne trots allt som en av mina bästa vänner, jag VET att hon finns där för mig om jag hör av mig till henne vid kris. Och jag hoppas och tror att hon känner detsamma för mig.
Fick höra att hon på grund av tråkiga omständigheter kommer att flytta "hem" igen inom kort, och trots att jag naturligtvis är jätteledsen för hennes skull så kan jag inte låta bli att känna lite glädje för min egen skull också...snart kommer vi bo nära varandra igen, kunna träffas oftare och kanske hitta tillbaka till det vi hade förr. Jag känner mig hemsk som känner så, men jag kan inte låta bli!
Fick höra att hon på grund av tråkiga omständigheter kommer att flytta "hem" igen inom kort, och trots att jag naturligtvis är jätteledsen för hennes skull så kan jag inte låta bli att känna lite glädje för min egen skull också...snart kommer vi bo nära varandra igen, kunna träffas oftare och kanske hitta tillbaka till det vi hade förr. Jag känner mig hemsk som känner så, men jag kan inte låta bli!
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)