Han sa att han ville vara min vän, att jag alltid kunde höra av mig, att han skulle finnas för mig... Nu är han borta. Ännu en gång känner jag mig sviken och övergiven, och det gör ont i själen. Jag saknar honom.

Jaha, jag gjorde det igen... Jag tillbringade fredagskvällen, natten och en lång lördagsförmiddag med Honom. Många känslor finns kvar, men en hel del verkar faktiskt ha ändrat karaktär. Jag vet inte om det är så att de aldrig varit äkta, om jag ännu en gång mest varit "kär i kärleken", eller om det är så att jag nu gör det jag är bäst på - förtränger det som gör ont?

Jag vill ju vara med honom, men trots att jag vet att det rätta vore att odla vänskapsrelationen för att säkra att få ha honom kvar i mitt liv så vill jag inte försaka mig själv den njutning det ger att vara nära honom sexuellt...och förnuftet inser ju att detta vi har nu inte är något som kommer fungera i längden. Så med andra ord så driver jag honom ifrån mig, på ett mycket plågsamt och utdraget vis.

Så oerhört många gånger har tanken "Varför just jag?" letat sig in i mitt medvetande. Det känns orättvist, oförklarligt och oerhört onödigt... Vad har JAG gjort för ont? Varför ska JAG tvingas leva i detta helvetet? Men ju större distans jag får till allt, desto mer inser jag att det inte är mina själviska tankar som borde ta plats! Det finns så oerhört många som lever i ett rent helvete på olika vis, och det finns tyvärr alltför många som inte längre orkade leva sitt liv.... Det är detta som vi alla måste tänka på - vi är inte ensamma om vårt öde, men alla är vi ensamma i just vår kamp.

Det är dags att sätta in stenhjärtat igen. Om jag inte engagerar mig i folk, bryr mig, känner, så gör det inte heller ont när jag inte får något tillbaka när det är jag som skulle behöva omtanke. Stora ord utan handling är ingenting värda! Min bild av vänskap är att finnas till hands, i alla lägen och utan att bli ombedd...

Kanske är det bara att förlika sig med tanken på att det är såhär livet är? Jag har en pojke som älskar mig villkorslöst, trots att jag inte förtjänar det just nu, vem är jag att begära mer?

Jag börjar förstå dem som skär sig själva, dem som tar till flaskan, dem som bedövar den inre oron med fysisk smärta eller alkoholrus. När jag mår som jag gör nu så pockar det gamla beroendet på och nu är jag glad att det inte finns lättillgängligt för mig, då hade jag varit där igen. Kniven, rakbladet, spriten finns ju alltid tillgängligt på ett annat vis...

Jag önskar att någon såg igenom ytan, att någon fångade upp mig. Någon som verkligen kunde hjälpa mig att få till en förändring... Men det stora problemet är ju att det inte syns hur jag mår! Jag är världsbäst på att klistra på leendet och sätta på masken när någon frågar hur jag mår...att be om hjälp är att visa sig svag, att erkänna sitt misslyckande, och till den punkten har jag inte kommit ännu. Fortfarande så är det endast i min ensamhet jag gråter. (Och tillsammans med J, men trots att han vet ungefär hur jag mår så kan han inget göra för att hjälpa...)

Jag börjar känna hur hela kroppen protesterar nu. Jag sover dåligt, äter dåligt och gråter mycket. Jag har ont i huvudet, ett tryck över bröstet och känner en nästan förlamande trötthet. Jag förstår ju att det inte ska vara såhär, och förnuftet vet mycket väl att jag kan göra mycket för att må bättre. Att börja med maten är ju ett hett tips, ett annat är ju att försöka få ordning på sömnen, lägga mig i tid osv... Men det är lättare sagt än gjort! Jag orkar liksom inte...

Jag saknar honom. Otroligt mycket...
Jag kämpar med mig själv hela tiden - jag inser ju att om jag ska kunna ha kvar honom som en vän så måste jag hålla tillbaka nu. Jag vill inte jaga bort honom, om det nu endast är vänskap han har att ge så vill jag vårda den vänskapen ömt så att jag får ta del av den.
Jag måste avvakta så att det som står mellan oss nu inte kommer få den tunna tråden att brista innan den hunnit bli stark nog att kallas vänskap.

Fredagskvällen spenderades med Honom, natten tillbringade jag i hans säng. Han höll om mig när mardrömmarna tog fatt i mig, han värmde min själ med sin omtanke och trots att förnuftet sa nej så tog det fysiska begäret till slut överhanden och våra kroppar agerade så som de tidigare tränats till. Varje liten rörelse mellan oss är välbeprövad, noga synkad och med tanke på intensiteten i denna stund så var det som om det var vår sista stund så nära tillsammans. Och det var det kanske...

Underbart att vara nära honom igen, om så bara för ett ögonblick, men svårt svårt svårt att veta att förutsättningarna är helt emot mig.

Jag har ont, jag känner mig otroligt otillräcklig och jag vet inte hur länge till jag ska orka. Jag sover bort mina dagar men jag är ändå alltid helt slut. Jag lever för min son men jag lever inte MED honom just nu. Jag känner mig som världens sämsta mamma... Jag vill inget, jag orkar inget, leendet är stelt.