När förnuftet tagit slut.
I bilen hem igår funderade jag på att köra av vägen. Jag förberedde mig - rättade till bältet, spände det över höfterna, kände efter så att nackstödet var i rätt höjd... Jag försökte bedöma konsekvenserna av vägrenens lutning. Hur brant lutning skulle göra så att bilen välte? Vart skulle jag kunna köra av där det bara gav "lagom" skador? Skulle någon stanna när de såg min bil i diket? Skulle de ringa ambulans? Helt orationella tankar. Jag vill inte dö, jag vill bara få en paus.
Otrogen.
Jag älskar min man, men vi vill inte leva samma sorts liv... Vi har olika bakgrund, och olika referenser. Jag är social och utåtriktad, älskar att träffa folk och hitta på saker, och han trivs bäst hemma. Sexet mellan oss är ok, men tråkigt, och jag saknar spänningen och förväntan som man kan känna med en ny partner...  Jag har ju varit väldigt sexuellt aktiv, provat mycket, haft många sexpartners, sex utan känslor var förr vardag för mig...han har haft seriösa förhållanden och inte varit så experimentell så för honom är det nog såhär det "ska vara", men jag saknar mitt singelliv, saknar bekräftelsen från männen... Och ja, jag känner beroendet som ett sug i kroppen. Otrohet är enkelt, sex är tillgängligt. Stillade det begäret? Nej, enbart för stunden.
Årsdag igen...
De senaste åren har årsdagarna förflutit ganska smärtfritt, men i år är det tungt. Jag har svårt att sova, svårt att hitta energi och jag tvivlar ofta på mig själv. Även kroppen reagerar starkt i år, jag har vid flera tillfällen upplevt otäcka och okontrollerbara stunder. Vid ett tillfälle så fick jag en black-out när jag körde bil. Plötsligt visste jag inte vilken pedal jag skulle trampa på för att bromsa och det var en skrämmande känsla. Hjärnan bara funkade inte, och jag blev riktigt rädd för mig själv. Tack och lov gick allt bra, jag återkom till medvetande igen innan det hände en olycka, men om det kunde hända en gång - vad är det som säger att det inte kan hända igen? Och nästa gång kanske det finns en annan bil i närheten...
Åtråvärd eller åsidosatt?
När jag hamnar i en svacka så är det bekräftelse jag behöver. Och för mig så innebär det fysisk åtrå. Det stillar inget inom mig att få komplimanger eller uppmuntrande ord för sådant kan jag ändå inte ta till mig...jag kan inte tro på det jag blir tillsagd - att jag är vacker, åtråvärd och bra på alla vis. För mig är det bara fysisk bekräftelse som betyder något. Jag ger dig min kropp, blottar mitt innersta genom att lämna ut mig naken. Ta mig och visa mig att du vill ha mig.

Man kan ju tycka att jag skulle kunna nöja mig med den bekräftelse jag får av min man, han visar ju på alla sätt att han vill ha mig, både med ord och handling, men nej. Jag griper efter halmstrån, jag flirtar med gamla bekanta, jag försöker trigga och locka i hopp om att få något gensvar. Och när det inte kommer känner jag mig tom, oönskad och oattraktiv...
En uppdatering av nuet.
Det har nu gått många år sedan det där slutgiltiga beskedet om överdosen nådde mig, men fortfarande påverkas jag av mitt förflutna i nästan allt jag gör...

Som jag tidigare nämnt så fastnade jag i ett sexberoende. Jag trodde länge att min kropp var allt jag hade att erbjuda, att det var enda sättet att få bekräftelse och bli omtyckt. Sex för mig var bara ett sätt att visa mig underlägsen. Jag utsatte mig för stora risker, jag träffade okända män och det hände att jag till och med hade sex med flera män under samma dag. Det dämpade smärtan för stunden, men efteråt kände jag mig alltid lika smutsig och vilsen och enda sättet att jaga bort den känslan var genom en ny relation, en ny flirt, en ny sexpartner.

Jag levde med mitt missbruk av sex och relationer i många år, det var olika intensivt under dessa år men det fanns alltid närvarande. Det lugnade sig när jag mot alla odds blev gravid 2004, men den relation jag trodde skulle rädda mig och ta mig vidare i livet var bara tillfällig. Möjligheterna begränsades av naturliga skäl när jag levde som ensamstående småbarnsmamma, men ett missbruk är ju som det är, man finner vägar att få sina behov stillade och även om det lugnat sig mot tidigare så var jag inte fri från beroendet. 

Åren gick och relationerna avlöste varandra. Varje gång hoppades jag på att det skulle vara "den stora kärleken", den som skulle rädda mig, men inte förrän 2010 fann jag lugnet i min trygga gymnasievän A. Vi gifte oss 2013 och fick en son 2014. Han är min bästa vän och min trygga hamn i mångt och mycket.

Men är jag fri från missbruket nu då? Blir man någonsin det? Det är nu många år sedan jag hade mitt senaste återfall, men jag inser ändå att helt fri är jag inte. Fortfarande kan jag ibland känna "suget"- behovet av närhet och bekräftelse. Jag har fortfarande svårt för att öppna mig känslomässigt för folk, svårt för att släppa folk inpå livet och svårt för att våga tro på att jag är vacker och värd att älskas. Trots att jag idag är gift, har två barn och lever i en trygg familjekonstellation så känner jag mig fortfarande trasig.

Trots att min man är min stora trygghet så låser det sig när vi är i fysiska situationer, jag har svårt att se sex och kärlek tillsammans och känslorna blir ofta övermäktiga. Jag tänder inte på A, han får mig inte att känna längtan efter fysisk beröring, men den nästan förlamande åtrån efter sexrelationer utan känslor finns kvar och den slår ibland emot mig med full kraft och med en intensitet som nästan slår undan benen på mig, även om förnuftet tack och lov är starkare än lusten.

Det sista jag vill är att såra min man, ändå ser jag gång på gång i hans ögon hur mitt mående får honom att tvivla. Han kan inte förstå min rädsla, mina orationella känslor, den panik som jag ibland känner bara han rör vid mig... Han kan inte förstå det, och jag kan inte förklara för honom. Jag vet inte hur länge vi kommer orka bära varandra när det finns så mycket mellan oss som söndrar... Jag vet inte hur länge jag kan hålla emot, hur länge jag kan förtränga mitt sjuka behov efter bekräftelse och själlös närhet.

Jag är skadat gods, och jag har ännu inte hittat något lim som är starkt nog att kunna hålla ihop skärvorna.
Bebisverkstaden är återupptagen!
Lilypie Maternity tickers Lilypie Pregnancy tickers
Inte vår bebis... :(
Det var inte denna bebisen som var vår bebis... I måndags vid lunch fick jag plötsligt ont i magen, en skarp krampaktig känsla och när jag gick på toaletten så hade jag börjat blöda. Blödningen tilltog även om smärtan avtog, och under måndagskvällen åkte vi till akuten. Där kunde de inget göra, utan vi fick en halvakut tid till KK på tisdagsförmiddagen istället och körde hem igen för en jobbig måndagskväll och natt hemma, många tankar snurrade, jag hade inte så ont, det var som mensvärk bara, men jag kände i kroppen att något hänt.

På tisdagen fick vi träffa en jättebra läkare, han var lugn och empatisk och tog sig verkligen tid för oss trots att det var en inklämd akuttid. Han gjorde ett VUL och livmodern var redan då ganska tom så han trodde inte jag skulle behöva blöda mer än ett par dagar till, ingen skrapning eller liknande krävdes utan kroppen skulle fixa detta bra på egen hand. Han poängterade att det inte var något vi gjort eller inte gjort som påverkat detta, utan ett så här tidigt missfall berodde alltid på något kromosomfel. Naturens eget urval...

Det är tungt, det är många tårar, det är klart att det är en sorg...men fysiskt mår jag efter omständigheterna bra. Igår onsdag hade jag mer ont, men idag torsdag har jag nästan slutat blöda och gårdagens kramper var nog kroppens sätt att få ur sig de sista resterna. Om en vecka ska jag göra ett nytt gravtest för att kontrollera att det visar negativt vilket då visar på att kroppen är "klar".

Vi ska tillåta oss att sörja ett tag nu, men sen hoppas jag att även A är beredd att ta nya tag, jag vet redan att det är det jag vill - så fort som möjligt vill jag börja försöka igen! Vårt barn kommer till oss när det är dags för det, och jag längtar verkligen till den dagen!