Soldaten har åkt tillbaka till landet som Gud glömde, djävulen inte ville ha och som försvaret valde att ockupera (hans egna ord), och jag tror minsann att jag kommer sakna honom en aning! Han är en fin människa, och jag är ute på farligt vatten.

Vad är det som gör att sex är så olika beroende på vem man har det med? Det måste ju bero på det där som kallas kemi... Jag har ju en del erfarenhet inom området (mer än vad som är brukligt...), och jag kan känna att trots liknande förutsättningar, liknande teknik osv så känns det mer och bättre med vissa än med andra.

Jag hade en helt otrolig natt tidigare i veckan. Han var verkligen MAN, på alla sätt och vis.
Han är stor och grov (på mer än ett sätt ;)) och väldigt manlig. Han tog för sig. Han var precis lagom hårdhänt, sådär så att det kändes både sensuellt och samtidigt dominerande. Jag kände mig vacker, åtrådd och natten blev lång. Han retades så att vi var precis på gränsen hela tiden, han hade full kontroll över sig själv och visste precis hur han skulle göra och kände av när det var läge att backa ett steg. Han gjorde mig helt galen och han kunde dra ut på sin egen njutning så länge att det till sist nästan svartnade för ögonen på mig.

Och vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, såhär är det. Han och jag har haft sex förr, för många år sedan (allt enligt min lista som jag nämnde igår). Det konstiga är att jag INTE MINNS DET! Det kan inte ha varit något speciellt då... Jag minns att vi träffades lite, att jag var hemma hos honom o så, men jag kan inte för mitt liv minnas sexet.

Har vår kemi ändrats under åren som gått!? Kan den det?

Vi hade personalfest igår, stor avslutningsfest eftersom kontoret snart ska stängas.
Det var mycket trevligt, trots en viss lite vääääl närgången Herr UtanTakt :) Tack S för att du "räddade" mig! Tack A för alla komplimangerna, även om det känns lite besvärande så är det såklart kul att höra så många fina ord! Tack N för nattsällskapet och för att du alltid lyssnar och kommer med goda råd. Tack också till M för att du var så glad och go´!
Jag kommer sakna er alla...nåja, kanske inte alla men många!

Nej, en bok har jag inte, men väl en dokumenterad lista.
Gjorde misstaget att titta igenom den igår och de skrivna bokstäverna slog emot mig med full kraft. Namn efter namn efter namn... En hel del utan efternamn, några få endast benämnda med ett smeknamn.
Jag tror inte att jag hade känt igen ens hälften av dem om jag träffat dem idag. Jag kan inte se fler ansikten framför mig än en bråkdel. Många av dem minns jag inte alls...jag kan inte komma på när/hur/var det var.
Jag skulle kanske haft en liten bok istället, där jag efterhand skrivit ner små kommentarer om varje person. Kanske hade det hjälpt mig att minnas den svartaste delen av mitt liv...

Jag är inte den som brukar brusa upp över småsaker, men nu är min bägare full!
Jag får spel på en viss person, och nu stör jag mig på allt hon säger/gör....
Vad hände med medmänsklighet, förståelse, hänsyn, ja...vanligt hyfs helt enkelt!? Det verkar tyvärr inte finnas i denna persons värld, utan allt kretsar kring henne, alltid! Suck! Orkar inte!!!

Det känns inte ett uns bättre idag, snarare tvärtom...och så hamnar jag i den onda cirkeln. Ikväll skulle det kunna vara dags igen, får se om jag klarar att stå emot. Just nu känns det så, men det slutar förmodligen med att jag inte vill stå emot.
Jag tycker ju om känslan det ger mig, det är den känslan jag jagar efter hela tiden, känslan av att vara vid liv, av att kunna ge av mig själv, av att betyda något. Känslan av att känna! Förnuftet säger att jag kan ge av mig själv på andra vis än genom sex, men kroppen protesterar. Problemet är nog att jag i så fall är rädd att inte få tillräckligt mycket tillbaka.
Jag vet att det är en enkel utväg, ett väldigt tillfälligt rus...men bättre det än ingenting.
Men jag är rädd...rädd för att det de senaste gångerna betytt för mycket för mig. Korkat, tänker ni säkert...är det inte bra att kunna känna även psykiskt? Men nej, det är det inte! Blir jag känslomässigt berörd så blir allt mycket svårare att rättfärdiga.
Fysiska behov klarar jag av att hantera vid det här laget, men obesvarade känslor, sådana vet jag inte hur man hanterar!

Det var planerat och väldigt utstuderat, det var en snabb resa bakåt i tiden, tillbaka till ett jag som inte synts till på ett tag. Det var precis som förväntat, men ovanligt "bra" om jag ska vara ärlig... Det var inte bara en kropp som gick på autopilot utan en känsla inblandad, en mekanisk handling, utan det var både skratt och värme och tillfredställelse (om än en väldigt tillfällig sådan).
Som vanligt så känns det mest tomt nu, en tomhet blandad med en känsla av skuld och rädsla. Det är ju så lätt att hamna här! Alldeles för lätt... Och förutom den felaktiga handlingen i sig så var det obetänksamt ur andra synsätt med. Jag spelar med mitt liv.
Förnuftet säger nej, men det ropar inte tillräckligt högt för tillfället.

Känner att jag är på väg mot botten igen...och bristen på kontroll skrämmer mig.
Jag jagar efter den där onämnbara känslan, känslan av att JAG FINNS. Jag vill känna igen, något, vad som helst. Och jag vet bara ett sätt för att komma dit.
Känner paniken krypa i mig när det inte längre finns lättillgängligt, jag var ju duktig och bröt alla sådana snabba kontakter, fan vad jag ångrar det just nu! Måste söka vidare, mörkret gnager hål i mig, måste stoppa det!
Desperat och patetisk, tigger och ber. Går ifrån mina principer trots att förnuftet säger att det inte kommer lösa någonting. Imorgon kommer jag ångra mig.