Om det inte sker en förändring i mitt liv snart så kommer jag nog gå sönder! Jag är så LESS! Alla runt omkring mig verkar så nöjda, och dom som inte är det dom är på väg mot något nytt, men jag bara står och stampar och vantrivs känns det som... är det jag som bara ser det jag vill se, eller är det faktiskt så? Det är en så jobbig känsla av maktlöshet som sköljer över mig ibland, jag vet ATT jag vill vidare, men jag vet inte vart eller hur... Någon frågade mig för ett tag sen vad jag hade för drömmar...och det stod stilla i huvudet på mig. Är det nåt fel på mig som inte har några drömmar? Eller rättare sagt, som inte kan sätta ord på dem...

När jag startade denna blogg var tanken att den skulle vara en ventil för mig...jag skulle inte skriva i den främst i syfte att andra skulle läsa, utan mest för att jag skulle få skriva av mig...det har alltid varit så jag bearbetat saker. Och om det sen skulle leda till att någon läste så kanske jag skulle kunna förmedla en del saker som kunde vara till gagn för någon annan. Vet ju att det finns många som känner som jag, som varit med om ungefär samma saker som jag, och själv har jag hittat styrka mer än en gång genom att läsa om andra, genom att få nån slags bevis på att jag inte är ensam... Men som ni säkert märkt så har jag inte vågat öppna mig så mycket ännu. Det är inte så att jag inte har något att skriva, för det har jag...massor! Det handlar mer om någon slags rädsla för hur det ska mottagas, och hur de som läser kommer uppfatta mig. Jag är den jag är, och jag hade inte varit den jag är idag om jag inte gått igenom allt det jag har...men ändå, det är något som tar emot.
Hur mycket tror ni att människor påverkas av att få veta "hemligheter" om folk? Tror ni att den bild man redan har av en person ändras mycket? Skrämmer det att få veta väldigt personliga saker, eller kan det kanske skapa en större förståelse?

Suck! Jag är såååå chokladsugen, och klockan är inte ens tio ännu :( (Kanske skulle äta lite frukost? *skäms*)
Tack o lov verkar min kropp ha fått lite spel för jag går ner i vikt trots att jag definitivt inte gör något för att påverka det...tvärtom. Har inte använt min dyra träningsmaskin på alltför länge (jag som var så duktig ett tag, vart har det tagit vägen?), jag sitter stilla på jobbet hela dagarna i princip, äter urkasst och alldeles för mycket onyttigheter...och ändå!? Märkligt! Men jag klagar inte alls...

Jag kanske skulle ta och förklara gårdagens lilla utbrott?
Såhär är det i alla fall;
Det finns en person på jobbet som började strax efter mig, och då vi båda var nya och lite "vilsna" så blev det att vi bytte några ord då o då. Helt ok, trevligt med små pratstunder ibland...men nu, nu har det minsann gått för långt! Nu känner jag mig förföljd nästan, han finns på jobbet, han finns på fb, han finns på msn...och inte blir det bättre av att jag stör mig på hela hans sätt och knappt tål att se på honom. *skäms* Han är inte ens "vardagligt trevlig" längre, nu är han bara insmickrande och äcklig. (Förlåt! Sån här är inte jag egentligen...brukar faktiskt inte ha svårt för folk!)
Korkade människa, fatta piken och sluta flirta! (Eller vad det nu är han tror att han gör...)

Vissa människor bara kräks jag på!!!! Orkar inte...blä!

Något som ett jobb med alldeles för mycket dötid erbjuder, på både gott och ont, är dagdrömmar! Ibland är jag riktigt duktig på att sväva bort i fantasin, om jag får säga det själv ;) Det är väldigt sällan som mina dagdrömmar är helt "rumsrena" och barnvänliga om man säger så... (Tur att sånt inte syns på utsidan!)
Det är bara att inse, jag saknar verkligen konsulten som höll fantasierna vid liv och även gjorde handling av en del! Önskar att det funnits någon som tog över den rollen när han försvann, men i brist på det så får jag väl nöja mig med att drömma!
Jag drömmer om att bli "tagen med storm", utan så mycket snack och krusiduller, bara få känna och njuta! Det var alldeles för länge sen sist jag fick känna mig sexig och åtrådd!
Dra med mig in i en mörk vrå när jag minst anar det, tryck mig mot väggen och kyss mig hårt och krävande...

Är det bara jag som inbillar mig, eller är det något särskilt med måndagsmorgnar? Jag vill inte påstå att det alltid är dåliga morgnar, men de känns annorlunda....

Nåja... Jag överlevde ju denna helgen också, som synes :) Den blev PRECIS som jag trodde...mycket umgänge med familjen, men inget annat spännande alls. Saknar verkligen att kunna köra iväg en lördagkväll helt spontant bara för att komma ut och träffa lite folk, sådär som man gjorde när man var ung och barnlös...innan man fick en halv miljard vuxenpoäng in på kontot! Något annat jag också saknar är att kunna ta bilen, mitt i natten om jag så vill, och bara köra...det var så jag gjorde när jag behövde tänka, eller bara rensa huvudet lite. Ibland stannade jag mitt ute i ingenstans och bara satt i mörkret, grät ut om det var sådana känslor som bodde i mig. Visst borde jag kunna göra precis samma sak nu, inomhus, jag har ju huset "för mig själv" på nätterna, lillkillen sover ju så sött så...men det är inte samma sak! Saknar....

Så var dagens lunch avklarad, bara några timmar kvar tills det är helg...känner blandade känslor inför det. Å ena sidan så är det ju inte så fasligt kul på jobbet, om än det blivit trevligare senaste veckan... ;) Men å andra sidan så har jag inte direkt något att se fram emot i helgen heller... Lite umgänge med familjen förmodligen, och det är ju mysigt och trevligt, men det blir ensamma tråkiga helgkvällar som vanligt... Nåja, helg blir det denna veckan också, oavsett vad jag känner inför det!

Lunchen var god, kycklingsallad på Graffiti Café, men den goda och relativt nyttiga maten på det stället är inte enda anledningen till att jag trivs där. Ägaren har världens bästa musiksmak (enligt mina preferenser såklart)! Det spelas Jack Johnson, Damien Rice och liknande... Så bra mat i kombination med skön lunchmusik, kan det bli bättre?

Undrar om det blir kaffepaus i eftermiddag också?

Idag har jag haft ovanligt lite att göra på jobbet, och tur var väl det för denna dagen har varit en väldigt social dag för omväxlings skull. (Matilda, du vet vad jag menar med det!)
Förmiddagen var som vanligt, men sen rasslade det till minsann :)
Det började med lunchsällskap av en gammal vän som jag bara råkade stöta på ute på stan, väl tillbaka på jobbet så blev det semla med sällskap och lite bebisgos, och bara en liten stund senare så blev det mer kaffe med trevlige kollegan! Dessutom har jag haft kontakt med honom via ett annat medie till och från under hela dagen (mest till om jag ska vara ärlig...). Och det var under denna kommunikation som det där frågetecknet som jag skrev om innan uppstod....jag beklagade mig lite för att jag inte hade något vettigt att göra och fick då det där kryptiska svaret....

MLTR

Tvåan i gymnasiet... En terracottafärgad hall... Bruna hallmöbler och hårfönen i översta lådan... Nybliven sambo... Tårar, rädsla, förvirring, yttre hot...

Hur ska man tolka detta??
"Det finns ju alltid nåt att göra men man kanske inte alltid ska.."

Idag känns det som en BRA dag!
Vi kom upp i lagom tid imorse (till skillnad mot vad vi brukar, brukar alltid stressa ihjäl oss på morgnarna och jag börjar dagen sur o irriterad). Dessutom var lillkillen på sitt allra gosigaste humör, hoppas nu bara att det håller i sig tills ikväll så jag hinner njuta lite av det!
Han är trotsig nu och har ett hiskeligt humör emellanåt, och det är väldigt mycket "Nej!", "Jag kan!", "Dumma mamma!" osv, men när han är på humör så är han också världens goaste!
När hela han lyser upp och det kommer ett "Mamma, äskar daj, mest i hela vääääden" och han vill "pyssas" o kramas, ja då kan man ju inte annat än smälta!

Då hade vi klarat av dagens höjdpunkt, och ja, det var trevligt! Mer av den varan tack!

Typiskt! En maska på strumpan.... :(
Där fick jag för att jag skulle göra mig till och ha kjol idag!

Idag saknar jag verkligen "min" konsult som jag hade en liten flirt med i höstas...det var så mycket lättare och roligare att gå till jobbet då, när man visste att dagen kunde bära med sig både det ena och det andra! (Fast sånt där får man ju inte tala högt om, så hyyyysch!)

Idag fyller härliga inspirerande Karin 30 år, grattis vännen!!!

Idag ser jag fram emot en kaffestund med trevlige kollegan (han med grattishälsningen). Ödets ironi säger att alla trevliga män är upptagna, men vadå då, en trevlig pratstund med lite ögongodis går ju inte av för hackor det heller :)
Man har ganska tråkigt på jobbet va om det är höjdpunkten på dagen??

Jag fick ett mail på en nätdejtingsajt som löd:

Ciao! Jag skulle vilja ge dig ett ovanligt erbjudande. Troligtvis det enda du kommer få i ditt liv av detta slag. En chans till ett liv som inte är alla förunnat här på jorden. Det är inget skoj, utan seriöst. Du har väckt min nyfikenhet på dig. Kram J

Kunde ju inte låta bli att titta på avsändarens profil för att se vad detta "erbjudande" kunde vara, och full i skratt läser jag följande:

Godafton min sköna dam!

Jag skall vara rationell och mycket tydlig i mina önskemål.
Livet har gett mig erfarenheter som jag nu skall använda mig av i att hitta en kvinna.

1.Har blivit nyrik genom nätpoker därav har jag mera att erbjuda till rätt person.
2. Jag kommer inte att begära av dig att älska mig, men otrohet har nolltolerans.
3. Du kommer att få leva ett liv i lyx.
4. Eget konto för att handla kläder varje månad.
5. Minst en resa varje månad-antingen själv eller med mig.
6. Du kommer att få inreda vårt hus efter egen smak.
7. Val av hus blir ett gemensamt beslut. Eventuellt ett semesterhus i Thailand också.
8. Egen bil.
9. Du är fri att lämna mig när du vill.
10. Slipper allt hushållsarbete. Ska anställa en polska.

Vad jag begär av dig!
1. Trohet.
2. Vilja ge mig minst två barn.
3. Ansvara för och utveckla vårt sociala nätverk.
4. Ingen överdriven huvudvärk i sängkammaren.
5. Hålla dig i fysiskt och psykiskt toppskick.
6. Du ska finnas för mig när jag behöver dig.
7. Om⁄när vi gifter oss kommer det bli ett äktenskapsförord.
8. Måste lära dig att älska Manchester United.

Jag räknar med att få in en hel del intresseanmälningar, så därav kommer det att bli en uttagningsceremoni likt den i Bachelorette. Mer om denna procedur kommer du få veta om du faller mig i tycket. Detta är en seriös och rationell annons, kvinnor som söker den stora kärleken finner den någon annanstans. Ärlighet är något självklart att du ha.

mvh J

På fullaste allvar alltså!!!!!! Vilka människor det finns!
Är det någon som känner sig lockad tro? ;)

Jag rider vidare lite på glädjevågen från igår, det handlar om det där lilla grattiset som jag fick helt spontant och oväntat. Idag gjorde jag något som jag önskar att vi människor gjorde lite oftare, och jag ska absolut försöka göra det från och med nu! Jag talade om för personen i fråga hur mycket det där lilla ordet betydde, att en liten tanke lyckades värma så gott! Och det var härligt att se reaktionen! Han blev glad för att jag blev glad och genast var även denna dagen lite ljusare!

Och det ljuset behövdes minsann...för natten har inte varit rolig. Jag har grubblat fram och tillbaka på Mr Omöjlig. Just nu känns det som om jag tagit ett beslut om att klippa banden och försöka gå vidare, för att inte plåga mig mer...men det känns tomt och jag vet inte alls om jag tagit rätt beslut. Kanske är det ändå bättre med lite än ingenting alls?

Hur kan någon vara så förbannat envis att han bara har bestämt sig för att han inte är beredd att gå in i något på allvar just nu, trots att känslorna uppenbarligen finns där???
Eller är jag bara så korkad att jag ser saker som inte finns, för att jag så gärna vill göra det?
JAG FÖRSTÅR INTE! Och det gör ont...

Tänk vad ett litet litet ord kan värma gott! En "arbetskamrat", tja, nåt annat kan jag knappast kalla det, trots att vi inte ens jobbar på samma företag, men vi jobbar i samma byggnad i alla fall... Hmm...nåja, strunt samma, i vilket fall som så lyste han upp min dag genom att gratulera mig på namnsdagen. Förutom min familj är han den ende som ens tänkt på det, och det värmde sååå gott! (Och sen skadar det ju inte att han för tillfället är den finaste av pojkarna på kontoret...riktigt ögongodis, men dock inte singel, attans med!)

Suck! Idag är det inte roligt att heta Rhona. Efter en migränpärs igår så var jag sådär lagom "bakis" imorse när jag skulle ta mig ur sängen. Yr och skakig och lite lätt illamående. Nåja, det var bara att bita ihop och pallra sig upp! Tog mig in i duschen (som finns nere i källaren, kallt och rått), rafsade till mig kläder i tvättstugan (också i källaren), kommer upp och ska klä på mig och då märker jag att:
1. Jag har fått tag i omaka strumpor (båda helsvarta visserligen, men i olika modell...) och
2. Mina jobbyxor har inte hunnit torka efter att de tvättades igår. SÅÅÅ skönt att dra på sig våta byxor, *not*.
Nåja, nu kan väl dagen bara bli bättre...eller?

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta eller att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den.
Att falla till botten, slå sig hårt men alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit.

Tar tårar någonsin slut?

Denna deltävlingen slutade ju med helt rätt resultat! (Till skillnad från den förra veckan... då jag hoppades på Michailoff såklart!)

Alltså! Vad gör underbare Andreas Johnson med den där haggan!? Suck...
Gillade Sanna Nielsen väldigt...det var en stark ballad som berörde mig djupt.

Jag vet att det är helgerna folk längtar efter, att de flesta jobbar hela veckan med blicken framåt mot helgen. Det är under helgerna folk träffas och umgås och hittar på trevliga saker... Jag är precis tvärtom! Helgerna är pest, jag känner mig aldrig så ensam som jag gör på helgerna... Som heltidsarbetande mamma borde jag väl längta efter helgen då jag får mer kvalitetstid med min son, men jag tycker mest bara det är jobbigt... Det blir så intensivt, och han går mig på nerverna. Det är jobbigt att alltid ha honom i hälarna, jag får ju inte ens gå på toaletten utan att han ska följa med!
Jag har så dåligt samvete för denna känslan!

Varför är jag sån??? När någon intresserar sig för mig så låser det sig och jag börjar hitta en massa fel på personen i fråga. Jag är kräsen, idiotiskt kräsen! Är det något jag gör för att skydda mig själv? Om man inte tillåter sig att känna kan man inte heller bli sårad... Eller är jag bara korkad?

Men när det är tvärtom, när någon jag känner intresse för inte vill ha mig, då blir det som en fix idé. Då kan jag inte släppa tankarna på honom, och jag blir lättstött och irriterad och funderar på vad det är för fel på mig...

Varför är kärlek så svårt?

Jag önskar att någon av Regina Lunds sånger funnits som videoklipp på youtube så jag kunde delat med mig av dem, men tyvärr gör de inte det. Däremot kan jag dela med mig av mina favorittexter.... Det här är musik som berör! Vill ni lyssna finns det klipp på bl.a. www.reginalund.nu

Unique

And you were born original
died as a copy
of your own dreams

Unique
you are
from dust till dawn
the sun will shine
and you will too

You think it’s all over
You think no one cares
You think you are nothing
but I know

Unique
You are
original
and when we go we’re copies
copies of our own dreams

You think it’s all over
You think no one cares
You think you are nothing
but I know

Unique
you are
original
we all will go
and when we do
Unique
we are
from dust till dawn
and when we go
we’re copies
copies of our own dreams




She’s on the verge of breakdown, she’s like a satellite
will never break the orbit, knows she will hit the ground.
There is no way to reach her, all systems seem to fail
and she’s repeating the message - everything’s okay.

But she’s crying out for rescue if you read between the lines;
Hello is there anyone out there?
Bring me down!
If anyone really cares,
please bring me down!

Now that her brain has vanished, her heart is really huge, it carries loads of hatred, so very close to explode.
There is no way to stop her, all systems seem to fail
And she’s repeating the message – everything’s for sale.

But she’s crying out for rescue if you read between the lines;
Hello is there anyone out there?
Bring me down!
If anyone really cares,
bring me down!

I’m holding my breath so that nobody will see that I bleed while I breath, I bleed.
And all I ever wanted was to stand in the sun, looking over the blue ocean, letting the wind play in my hair.
And my blue dress was supposed to be so thin that I felt free, free to fly, wherever I wanted to.
No fear, no blood, no pain, only air and water.
Pure, I just wanted to be pure.

Mitt i den nattsvarta dimman ser jag honom komma.
Gående.
Som om han ville pina mig.
Hela min kropp protesterar.
Som i trans går jag honom till mötes.
Jag skriker högt, men ändå hörs inget ljud.
Mina naglar bryts då jag krampaktigt kramar mina byxben.
Inte igen.
Inte nu.
Orkar inte.
Mitt huvud pulserar, ådrorna sväller.
För varje meter.
Närmare.
Igen.
Snälla, stanna inte länge.
Har inte tid.
Vill inte.
I ångestens väntrum.

När jag var yngre så hade jag ett kassettband där bl.a. nedanstående fanns med. Jag minns också Sommaren i City ("Sommaren i city, 1990, kommer du ihåg mig...") som en av låtarna på det där bandet.


Jag har minnen av att jag lyssnade på detta band i min freestyle på kvällarna när jag skulle sova. Liggandes överst i våningssängen i sommarstugan, med lurarna på och grubblandes på livet, full av tonårstankar...

Jag är beroende av bekräftelse, av närhet. Jag vill så gärna ha den där känslan av samhörighet att jag allt som oftast blir kär i kärleken. När sen bubblan spricker så gör det otroligt ont ett litet tag, men jag hittar snart en ny person att rikta min uppmärksamhet åt. Det är inget jag är stolt över, och jag vill inget hellre än att komma ur denna onda cirkel och få uppleva äkta kärlek, men hur gör man då?
Nu har min senaste bubbla spruckit och snart får jag svaret på om denna "förälskelse" var likadan som vanligt, eller om han faktiskt betydde mer för mig... Just nu gör det ont, och det känns oerhört tomt!

Min son är i värsta trotsåldern nu, och vi har väldiga duster här hemma emellanåt. Ute bland folk däremot, då är han ett änglalikt litet barn! Alltid glad och go´ och charmar alla som kommer i hans väg... Ibland blir jag så frustrerad över att folk i min närhet inte tror mig när jag beklagar mig över hur jobbigt det är ibland! "Nämen, han som är alltid är så snäll och glad" och "Den lille gosungen kan väl inte vara till något besvär" osv osv... GRRRR! När jag känner att det är så folk tänker då vänder jag taggarna utåt och börjar beklaga mig, ännu mer än vad som vore befogat. Det är VISST jobbigt, det är VISST synd om mig, han ÄR inte alltid så som ni ser honom, snälla alla ni omkring mig, tyck lite synd om mig och tyck att jag är duktig som orkar!
Är jag barnslig som blir sånhär? Ja, förmodligen...
Skulle det bli lättare och skulle jag må bättre av att folk hade lite medlidande med mig? Nä, förmodligen inte...

Det är precis samma reaktion som kommer när alla säger till mig "Du som är så stark och har klarat av så mycket, du klarar väl detta med!?" Jag VILL inte alltid behöva vara så förbannat stark! Jag vill bli ömkad med ibland, få bli ompysslad och tröstad. Utåt sett ser jag pigg och glad och stark ut, men själen gråter och inuti så känner jag mig väldigt liten och ensam... Jag bär på fler hemligheter än vad alla tror, jag har många bördor att bära som ingen ser. Mitt liv har inte varit så spikrakt och enkelt som det kan verka... Vissa dagar vill jag bara få dra täcket över huvudet och gråta, jag känner att jag är alldeles på gränsen till en kollaps, men det funkar inte! Jag kan inte tillåta mig att bryta ihop för vem ska då ta hand om lillkillen? Vem skulle fånga mig när jag föll? Ingen...

Jag fick nyss komplimangen att jag var (eller hade?) "en välmöblerad hjärna i ett läckert fodral". Självklart värmer komplimanger av alla dess slag, men denna rotade sig lite djupare än många andra!
Det är så lätt att tvivla på sin egen förmåga, att börja misstro sig själv och sitt omdöme. Ibland är det befogat, men oftast är det bara ett frö av osäkerhet som likt ogräs slår rot i vårt inre och innan vi hinner rensa bort det så har det vuxit sig stort och kvävt all vår självkänsla... Så fram för fler ogräsbekämpande komplimanger!

Bäst just nu:

• Jack Johnson
  

• Michael Michailoff
  

• Damien Rice
  

• Tracy Chapman
  

• Savage garden
  

...så även min blogg!

Jag kommer skriva öppet och ärligt om mitt liv, mina känslor och min vardag. Glädje, förnöjsamhet och lycka kommer att blandas med rädsla, sårbarhet och förtvivlan. Jag är inte den ende som känner som jag, men jag är unik i den jag är!