Ensamheten kom som ett hårt slag i magen när allt återgick till det vanliga. Nu sitter gråten där som en stor klump, tankarna snurrar och rädslan och oron sköljer över mig igen. Jag hade en helgs tidsfrist, en underbar helg då jag helt kopplade bort denna känslan, jag sov gott på nätterna och jag mådde bra inombords. Ikväll skrämmer mörkret mig, jag bävar för att gå och lägga mig och det gör ont i mig. Jag borde inte känna såhär starkt, jag trodde att jag kommit längre i min process... Åtminstone så pass långt att jag kunde sova utan mardrömmar, utan att gång på gång uppleva samma händelser i drömmarnas värld och vakna med en känsla av att det kunde varit igår allt hände. Men det går i vågor. Jag mådde ganska bra för bara en kort tid sen, jag kände att jag hade kontroll över mina känslor, men så plötsligt så föll jag ner i den där svackan igen, ner i avgrunden. Det positiva är dock att det för varje gång går lite lättare att komma upp därifrån än gången innan, jag lär mig vart jag ska sätta fötterna för att inte falla ner igen och jag hittar nya genvägar upp.
Du kan aldrig fly från vad livet en gång gjort dig.
Det går ej att förlåta att allting är förstört.
Om man en gång i livet fick välja någonting,
skulle jag vilja att allting som smärtar skulle utplånas.
Men smärtan som river i mitt inre går ej att utplåna.
För jag är som flugan i spindelns våld - Fångad...
Jag kommer inte loss.
Min styrka är nästan slut, och min ork till att resa mig upp,
Jag försöker att skrika efter hjälp, men ingen kommer.
Alla är för upptagna för att höra mitt vädjande rop på hjälp.
Frågan är om ljuset inom mig kommer att lysa igen
”Livets baksida”
Du kan aldrig fly från vad livet en gång gjort dig.
Det går ej att förlåta att allting är förstört.
Om man en gång i livet fick välja någonting,
skulle jag vilja att allting som smärtar skulle utplånas.
Men smärtan som river i mitt inre går ej att utplåna.
För jag är som flugan i spindelns våld - Fångad...
Jag kommer inte loss.
För längesen brann ljuset inom mig med en klar låga.
Nu har lågan inom mig slocknat.
Hela jag är svart och vrider mig av inre plågoandar.
Tillsammans med lågan försvann allt jag byggt upp.
Nu har allt rasat samman och jag ligger än en gång i det djupa svarta hålet.
Nu har lågan inom mig slocknat.
Hela jag är svart och vrider mig av inre plågoandar.
Tillsammans med lågan försvann allt jag byggt upp.
Nu har allt rasat samman och jag ligger än en gång i det djupa svarta hålet.
Min styrka är nästan slut, och min ork till att resa mig upp,
till att klättra upp igen, känns för svag.
Alla förhoppningar jag hade byggt ihop hålet med har totalraserats
Alla förhoppningar jag hade byggt ihop hålet med har totalraserats
och nu skriker rösterna till mig medans jag bara kan gråta
ensam i mitt djupa svarta hål.
Jag försöker att skrika efter hjälp, men ingen kommer.
Alla är för upptagna för att höra mitt vädjande rop på hjälp.
Frågan är om ljuset inom mig kommer att lysa igen
och om hålet kommer fyllas av mina förhoppningar.
Eller om det svarta djupa hålet kommer täckas igen tills mina vädjande rop tystnat för alltid och alla kan vända sig över den övertäckta gropen...
Eller om det svarta djupa hålet kommer täckas igen tills mina vädjande rop tystnat för alltid och alla kan vända sig över den övertäckta gropen...
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)