Jag är rädd för att något hemskt är på gång igen...det känns inte som om det är en slump att det just denna helgen börjat komma en massa obehagliga telefonsamtal, eller samtal o samtal...det är ingen som säger något, men jag hör ju i luren att där är någon! Det började igår, men då lyckades jag ganska bra med att intala mig själv att det inte betydde något, att det var någon som ringde fel, eller småungar som busringde eller nåt. Men idag har det kommit samtal även på mobilen, och nu börjar jag få svårt för att bortförklara det :(
Jag borde ju vara van vid den här känslan. Jag har ju gått igenom detta så många gånger förr, och det gick då så långt att jag slutade vara rädd, det kändes som om det inte kunde bli värre, som om det inte var lönt att slösa energi på att vara rädd...men nu hade jag ju börjat ta mig tillbaka!
Denna gången har jag ju inte bara mig själv att tänka på, utan även min älskade son...situationen är helt annorlunda nu, och jag är rädd! Det känns väldigt obehagligt att inte veta vad det handlar om, så oavsett vad syftet är med dessa samtal så önskar jag att jag får veta! Att personen i andra änden av linjen kunde säga något, så jag sen kan ta ställning till hur jag ska hantera saker.
Jag bävar för kvällen...jag går som på nålar och hoppar till vid minsta lilla ljud, jag hatar denna känslan! Jag känner mig liten och rädd, och väldigt, väldigt ensam...
Jag borde ju vara van vid den här känslan. Jag har ju gått igenom detta så många gånger förr, och det gick då så långt att jag slutade vara rädd, det kändes som om det inte kunde bli värre, som om det inte var lönt att slösa energi på att vara rädd...men nu hade jag ju börjat ta mig tillbaka!
Denna gången har jag ju inte bara mig själv att tänka på, utan även min älskade son...situationen är helt annorlunda nu, och jag är rädd! Det känns väldigt obehagligt att inte veta vad det handlar om, så oavsett vad syftet är med dessa samtal så önskar jag att jag får veta! Att personen i andra änden av linjen kunde säga något, så jag sen kan ta ställning till hur jag ska hantera saker.
Jag bävar för kvällen...jag går som på nålar och hoppar till vid minsta lilla ljud, jag hatar denna känslan! Jag känner mig liten och rädd, och väldigt, väldigt ensam...
Ibland känner jag mig osynlig... Eller, inte riktigt osynlig, kanske snarare "osedd". Alla ser bara det jag väljer att visa, men ingen ser MIG. Mina känslor, mina behov...
Nån gång ibland lyckas någon ta sig ett, eller ett par, steg längre än alla andra, men ingen når riktigt ända fram. Varenda gång så finns där något hinder som är oövervinneligt, och just som jag börjat hoppas på att faktiskt bli sedd till sist så stannar, eller till och med backar, personen.
Och för varenda gång detta händer så tappar jag ännu en liten bit av det som var jag.
Skalet hårdnar och hoppet bleknar...
Hur svårt ska det behöva vara att få känna trygghet någonstans!?
Nån gång ibland lyckas någon ta sig ett, eller ett par, steg längre än alla andra, men ingen når riktigt ända fram. Varenda gång så finns där något hinder som är oövervinneligt, och just som jag börjat hoppas på att faktiskt bli sedd till sist så stannar, eller till och med backar, personen.
Och för varenda gång detta händer så tappar jag ännu en liten bit av det som var jag.
Skalet hårdnar och hoppet bleknar...
Hur svårt ska det behöva vara att få känna trygghet någonstans!?
Något av det svåraste som finns att hantera är när ord och handlingar inte stämmer överens! Det är då jag blir förvirrad och osäker, och jag vet aldrig hur jag ska veta vad jag ska lita mest på. Rent logiskt så säger något mig att det oftast är handlingarna som är starkast, för ord är lättare att förvränga, att tillrättalägga efter situationen...men ibland vill jag så gärna kunna lita på just ord! Hur ska man veta? Hur ska man orka? Antar att svaret kommer så småningom, men det är NU jag behöver veta!
Andas in, andas ut...
Glöm inte att andas!
Andas in, andas ut...
Hur gör man för att leva?
Andas in, andas ut...
Sluta minnas!
Andas in, andas ut...
Tänk inte mer!
Andas in, andas ut...
GLÖM INTE ATT ANDAS!
Jag kommer gå sönder! Har slut på tårar... Ont i magen, ont i huvudet, ont i själen!
Glöm inte att andas!
Andas in, andas ut...
Hur gör man för att leva?
Andas in, andas ut...
Sluta minnas!
Andas in, andas ut...
Tänk inte mer!
Andas in, andas ut...
GLÖM INTE ATT ANDAS!
Jag kommer gå sönder! Har slut på tårar... Ont i magen, ont i huvudet, ont i själen!
På fredag är det årsdag... Sveriges nationaldag, en röd dag, en dag då folk umgås med nära och kära och njuter av lite extra ledighet. Men för mig, för mig kommer det alltid att vara ett datum förknippat med minnen, rädsla och djup sorg. Det finns en anledning till att jag nu har en period av mardrömmar, att jag har ont i magen och känner mig allmänt nere. Och mitt i allt detta, mitt i all sårbarhet, så skulle jag tvunget blanda in en massa nya förvirrade känslor! Det var otroligt dåligt tajmat, men en del saker styr man inte över...
Nu skulle jag verkligen behöva den där fyren i stormen, den trygga famnen som jag fick en alldeles för kort stund i.
Det är nu jag skulle behöva få känna att det finns någon som fångar mig när jag faller, var är du när jag behöver dig? De där orden du gav mig, löftet om att alltid finnas för mig...vad betydde det?
Nu skulle jag verkligen behöva den där fyren i stormen, den trygga famnen som jag fick en alldeles för kort stund i.
Det är nu jag skulle behöva få känna att det finns någon som fångar mig när jag faller, var är du när jag behöver dig? De där orden du gav mig, löftet om att alltid finnas för mig...vad betydde det?