Mitt vittnesmål gav honom två månader... Och det var helt meningslöst. Det gjorde om möjligt bara saken ännu värre. Han kom ännu en gång tillbaka för att hämnas.Det började redan samma dag som han avslutade sin behandlingstid, han ringde mig sent på kvällen bara för att tala om att nu var han ute och jag kom inte undan, han skulle hämnas... Det fortsatte med fler telefonsamtal, alla innehållande hot och löften om att han skulle hämnas, jag kom inte undan, det var inte slut än, jag var värdelös och förtjänade bara ett helvete.
Så började vi vår praktik och jag var glad över att få något annat att tänka på och hoppades i mitt stilla sinne att det var till min fördel att jag kom iväg, att han inte skulle komma åt mig där ute på landet, men jag hade fel. Han hittade mig även där.
Det började med att jag vaknade av en bil en natt. Den körde in på gården och stannade, stod still några minuter för att sen köra därifrån igen. En stund efter att den försvunnit ringde han och talade om att det varit han, att han fortfarande hade koll på mig.
Det dröjde en vecka tills han dök upp nästa gång. Jag hade precis kommit in i min lilla lägenhet på lunchen när han klev in genom dörren. Nu efteråt tackar jag min lyckliga stjärna för att L, en av tjejerna jag jobbade med, kom ett par minuter senare. Så den gången kom jag ganska lindrigt undan. Efter den händelsen bodde L hos mig nästan varje natt. Hon ville inte lämna mig ensam vilket jag är väldigt tacksam för. Hon ställde verkligen upp till 100 %. Men inte ens det hjälpte.
En vecka senare, min sista vecka på gården, lyckades han hitta en kort stund när jag var ensam. Jag hade varit och lämnat en häst i en hage en bit ifrån gården och på vägen tillbaka till stallet dök han upp. Jag kom aldrig tillbaka till stallet. Hans besök slutade med en spräckt läpp och ett svullet öga. När han försvunnit gick jag hem och kröp ner i sängen, jag ville inte visa mig, utan ville bara sova bort resten av dagen så jag slapp tänka, slapp känna förnedringen och smärtan, både den fysiska och den än värre psykiska. Men L och E undrade förstås vart jag tagit vägen så L gick och letade efter mig. När hon såg mig förstod hon vad som hänt innan jag behövde säga något, och hon lät mig stanna i sängen. När hon slutade kom hon in till mig för att se hur det var med mig men hon märkte ganska fort att jag helst ville vara ensam. Jag kände mig precis som jag gjort stunden efter våldtäkten. Den lilla stunden när jag låg i sanden och försökte fatta vad som hänt, försökte ta mig samman för att orka resa mig. Lika kränkt, smutsig och förnedrad. Jag kände mig helt värdelös. I den stunden trodde jag verkligen på allt han sagt till mig, allt han försökt intala mig. Att jag inte var värd någonting. Och jag stod inte ut med skammen. Jag ville inte visa mig för någon, ville inte att någon skulle bry sig om mig vid det tillfället. Det kändes inte som om jag var värd någons omtanke. Inte jag.
Efter den händelsen satte jag upp en hård fasad utåt. Jag försökte låtsas som om ingenting hänt, försökte intala mig själv att jag var stark nog att klara av att gå vidare och lämna det bakom mig, men mitt inre var i tusen spillror. Att komma tillbaka till skolan var ett helvete. Att le och försöka se glad ut när ens inre skriker är det jobbigaste man kan utsätta sig själv för. Och att han fortsatte sin förföljelse underlättade ju inte precis. Han fortsatte ringa och hota mig och var och varannan dag dök han upp någonstans i närheten av mig. Ibland bara precis visade han sig, och när han hittade ett av de få tillfällen då jag var ensam så visade han noga, med hårda ord, hotelser och förolämpningar och ibland även med våld, att jag inte förtjänade att vara lycklig. Jag var ingenting värd. Han har förvandlat mitt liv till en enda lång väntan. Väntan på nästa drag från hans sida...
Så började vi vår praktik och jag var glad över att få något annat att tänka på och hoppades i mitt stilla sinne att det var till min fördel att jag kom iväg, att han inte skulle komma åt mig där ute på landet, men jag hade fel. Han hittade mig även där.
Det började med att jag vaknade av en bil en natt. Den körde in på gården och stannade, stod still några minuter för att sen köra därifrån igen. En stund efter att den försvunnit ringde han och talade om att det varit han, att han fortfarande hade koll på mig.
Det dröjde en vecka tills han dök upp nästa gång. Jag hade precis kommit in i min lilla lägenhet på lunchen när han klev in genom dörren. Nu efteråt tackar jag min lyckliga stjärna för att L, en av tjejerna jag jobbade med, kom ett par minuter senare. Så den gången kom jag ganska lindrigt undan. Efter den händelsen bodde L hos mig nästan varje natt. Hon ville inte lämna mig ensam vilket jag är väldigt tacksam för. Hon ställde verkligen upp till 100 %. Men inte ens det hjälpte.
En vecka senare, min sista vecka på gården, lyckades han hitta en kort stund när jag var ensam. Jag hade varit och lämnat en häst i en hage en bit ifrån gården och på vägen tillbaka till stallet dök han upp. Jag kom aldrig tillbaka till stallet. Hans besök slutade med en spräckt läpp och ett svullet öga. När han försvunnit gick jag hem och kröp ner i sängen, jag ville inte visa mig, utan ville bara sova bort resten av dagen så jag slapp tänka, slapp känna förnedringen och smärtan, både den fysiska och den än värre psykiska. Men L och E undrade förstås vart jag tagit vägen så L gick och letade efter mig. När hon såg mig förstod hon vad som hänt innan jag behövde säga något, och hon lät mig stanna i sängen. När hon slutade kom hon in till mig för att se hur det var med mig men hon märkte ganska fort att jag helst ville vara ensam. Jag kände mig precis som jag gjort stunden efter våldtäkten. Den lilla stunden när jag låg i sanden och försökte fatta vad som hänt, försökte ta mig samman för att orka resa mig. Lika kränkt, smutsig och förnedrad. Jag kände mig helt värdelös. I den stunden trodde jag verkligen på allt han sagt till mig, allt han försökt intala mig. Att jag inte var värd någonting. Och jag stod inte ut med skammen. Jag ville inte visa mig för någon, ville inte att någon skulle bry sig om mig vid det tillfället. Det kändes inte som om jag var värd någons omtanke. Inte jag.
Efter den händelsen satte jag upp en hård fasad utåt. Jag försökte låtsas som om ingenting hänt, försökte intala mig själv att jag var stark nog att klara av att gå vidare och lämna det bakom mig, men mitt inre var i tusen spillror. Att komma tillbaka till skolan var ett helvete. Att le och försöka se glad ut när ens inre skriker är det jobbigaste man kan utsätta sig själv för. Och att han fortsatte sin förföljelse underlättade ju inte precis. Han fortsatte ringa och hota mig och var och varannan dag dök han upp någonstans i närheten av mig. Ibland bara precis visade han sig, och när han hittade ett av de få tillfällen då jag var ensam så visade han noga, med hårda ord, hotelser och förolämpningar och ibland även med våld, att jag inte förtjänade att vara lycklig. Jag var ingenting värd. Han har förvandlat mitt liv till en enda lång väntan. Väntan på nästa drag från hans sida...
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)