Trött i både kropp och själ.

Tiden innan jul brukar vara fylld av förväntan och förberedelser. Jag brukar pyssla och dona och njuta av den tid som jag i vanliga fall ser som årets mysigaste....men i år har jag ingen lust till någonting.

Jag orkar inte, vill inte, känner inte glädjen...

Finns det värre ord att höra från den man tycker om? Klart som 17 att det är JAG, det är mig du inte lyckats bli kär i, och det beror såklart på den JAG är!
Önskar att det fanns en enkel förklaring, något att sätta fingret på...helst något jag skulle kunna ändra på såklart! Jag vill ju bara vara med dig...

Just nu är jag i det läget att jag inte bryr mig så mycket om ifall du är kär eller ej, om jag bara får fortsätta vara med dig så kan jag hantera att jag känner mer än du... Håll om mig, låt mig vara nära dig! Utnyttja mig så mycket du vill...säg inte nej till närhet bara för att du inte är kär. Patetiskt, desperat - jag vet :(

Jag har varit med om så mycket att dagar och datum, ibland till och med år, flyter ihop. Det finns dock två datum som för alltid kommer vara förknippade med smärta. Det är 6 juni, nationaldagen, och det är 26 nov.

I juni tog helvetet sin början, och i november skedde den händelse som jag oftast drömmer mardrömmar om. Jag kan vakna ibland och känna en känsla så stark som om jag vore tillbaka mitt i det. Jag vaknar med tårar som rinner och med en bultande smärta. Rädslan har mig i sitt grepp och jag känner en stor tomhet i kroppen på något sätt. Ibland tar det någon evighetslång minut innan jag förstår att det bara varit en dröm, innan smärtan lämnar mig, men tårarna och tomheten brukar finnas kvar långt efter att verkligheten hunnit ikapp mig.

Imorgon är det alltså dags för årsdag igen, och jag är rädd för att somna.

Var hos J igår...vi skulle prata öga mot öga med istället för bara på telefon. Svårt, svårt svårt! Massa tårar, massa sorg. Jag tycker verkligen om honom! I hans sällskap känner jag mig lugn och trygg och när jag är i hans famn vill jag aldrig släppa honom...

Han säger att han vill finnas kvar i mitt liv, vara min vän. Att jag alltid kan höra av mig om jag vill prata osv...men hur ska jag kunna det utan att få kramas med honom??? Jag vill bara vara nära, få sova i hans famn. Det är bara där jag kan sova riktigt skönt, t o m inatt efter alla tårar och i den konstiga situation det var så kände jag mig trygg intill honom. Hur ska jag klara mig utan det???

Får panikkänslor när jag tänker på att jag inte kommer ha någon att gå med på de aktiviteter som redan är inbokade för två, och ännu värre blir det när jag tänker på att jag kommer få genomlida ännu en ensam nyårsafton....

Som vanligt, det är inte HONOM jag sörjer allra mest (även om det gör ont att han inte tycker lika mycket om mig som jag började tycka om honom), det är tanken på att jag nu är ENSAM igen som är värst!

Har en så jobbig känsla i kroppen, det kryper i den, värker. En molande värk och en känsla av att vilja krypa ur skinnet. Jobbigt att andas och tårarna bränner och svider i ögonen... Känner mig så otroligt ensam. Ensam, besviken och misslyckad.

Det finns inget mer att säga. Det gör förbannat ont och jag vet inte riktigt vem jag är längre.

Det här kommer aldrig fungera.

Inatt hörde jag någon viska någonting. Små ord med stor betydelse. Det kändes så verkligt när en välbekant röst uttalade dem, nästan som på riktigt. Men sedan vaknade jag och insåg att ingen hade sagt någonting alls. Allt som fanns omkring mig var ett kompakt mitt i natten-mörker och tystnad. Den där tystnaden. Den viskar inga ord alls...

Som vanligt så skulle vi bara ses fre-lö denna helgen, och vi skulle gå på spex tillsammans med hans syster med pojkvän. Det började inte förrän sent, så vi skulle gå o äta innan. Så var planerna.

Det blev mat innan, tillsammans med syster + pojkvän. Det enda jag INTE äter, det är sushi. Vart skulle vi gå o äta tror ni? JA, jag är nog tramsig, men var det verkligen nödvändigt att bland alla tänkbara restauranger välja just ett sushiställe just detta tillfället?? Och det var inte så att jag tillfrågades om vad jag tyckte, det var bestämt så.

Jag överdriver säkert, men det kändes respektlöst på nåt vis...jobbigt, tråkigt och som ännu ett bevis på att jag inte har något att säga till om när det gäller vår relation.

Han tog mig ett steg för långt ifrån min trygghetszon. Steg 1 var att umgås med syster och pojkvän, och det hade jag fått en chans att förbereda mig på. Steg 2 kom som en överraskning, och det blev för mycket. Jag hade inte en chans att ha en trevlig middag, jag hade fullt upp med att koncentrera mig på att vara.

Fan fan fan! Jag skulle ju inte gråta över saker jag själv trasslat in mig i!

Jag blir ledsen när det känns som om jag bara får de stunder du har över, av att inte prioriteras eller ens tillfrågas när du planerar din tid. Det är jättemysigt att ses nån kväll då o då, men jag vill att du ska vilja ta del av vår vardag också. Det är dagarna med L som är mitt liv, inte tv-kvällarna efter att han lagt sig. Det känns som om jag aldrig får tid att lära känna dig! Vi har ändå träffats så pass länge nu att jag tycker man borde vilja planera saker tillsammans, borde vilja inkludera varandra i vardagen till ett visst mått i alla fall.

Det känns som om jag bara väntar på dig hela tiden, på att du ska förära mig en stund av din dyrbara tid, på att jag ska få en liten smula av dig mitt i ditt fulltecknade schema. Jag vill göra saker med dig, ägna tid med dig, därför kan jag inte planera in saker på helgerna längre - för tänk om du skulle ha tid för mig... Det vet jag ju aldrig i förväg, det verkar inte du veta heller. Är det så att du väntar in i det sista med att bestämma hur dina helger ska se ut för att hålla alla dörrar öppna? Om inget roligare erbjuds så kan du göra något med mig...

Jag känner aldrig att du "behöver" mig, du hade säkert inte blivit ledsen och besviken om det varit jag som haft fullt upp med allt annat än dig. Jag överdriver säkert, det är jag ju bra på, men denna känslan gör att jag är på helspänn varje stund vi har tillsammans. Jag anstränger mig så för att göra tiden tillsammans så bra som möjligt, jag vill ju att du ska vilja ha mer av mig! Jag vet inte hur länge till jag orkar "tassa på tå", om jag inte börjar känna att jag får något tillbaka snart så är detta dömt att misslyckas...

Dags att försöka sova lite då...men det är många tankar som snurrar i huvudet :-(

Vad har jag gjort!? Varför kunde jag inte behålla masken på ett tag till??? Det hade ju gått över, det vet jag ju...om jag bara kunnat spela spelet lite till... :(

Mitt mående går i perioder, så har det alltid varit. Jag har mått bra länge nu, jag har varit pigg och glad och tillåtit mig själv att vara "vanlig". Jag har ju till och med vågat träffa någon, vågat börja känna! Men vad är det som händer med mig nu? Kommer jag ännu en gång förstöra det som nu är på gång på grund av ännu en dum svacka!? Det var en sömnlös natt som genomleds inatt, mycket tankar, mycket känslor, mycket grubblerier. Jag är så rädd...rädd för att inte duga, rädd för att inte räcka till, rädd för att inte bli lika mycket omtyckt som jag tycker om honom! Framförallt livrädd för att skrämma honom. Jag har varit här förr, jag vet inte hur jag ska kunna sätta ett annat slut på det denna gången mot det som tidigare varit...

Jag är rädd.
Rädd för mina egna tankar, mina egna känslor.
Jag har hamnat i en beroendeställning och jag känner hur jag börjar tappa kontrollen. Hur allt börjat kretsa kring detta, kring honom, kring oss.
Jag väntar, jag längtar, jag saknar, men jag har ingen kontroll alls. Ingen makt, inget att säga till om. Jag bara väntar och suger åt mig de stunder jag blir tilldelad.
Jag tycker inte om detta! Men jag tycker om honom, och det skrämmer mig.

Höststormar kan vara mysiga, om man sitter under filten med en kopp te att värma händerna på och har några stämningsfulla värmeljus tända. De kan också vara otäcka och skrämmande när en massa obekanta ljud skapas i det kompakta mörkret utanför fönstret, när det känns som om vinden tar tag i hela huset.

Jag beskriver aldrig mig själv som mörkrädd. Det är ju inte mörkret som är farligt, utan allt och alla som kan ta skydd av det. Och jag vet att hemska saker lika gärna kan hända mitt på ljusa dagen som efter mörkrets inbrott. Men ändå...det är lätt att tankarna skenar iväg när man sitter ensam och lyssnar på stormen som viner utanför.

Nu saknar jag en trygg famn, en hand att hålla i, men jag skulle aldrig någonsin erkänna detta genom att be honom finnas här för mig.

Jag har försökt intala mig själv att jag är nojig, men vissa bevis går inte att bortse ifrån.

Fyra gånger den senaste tiden har jag bjudit hem folk på middag/fest, en av gångerna ställde jag in helt eftersom det helt enkelt inte var någon som kunde (ville?) komma, gång två och tre blev det visserligen trevliga middagar, men uppslutningen var lätträknad (2! resp 4 gäster) och nu är vi inne på fjärde försöket.

Nu måste jag sluta lura mig själv och inse att jag inte har så stort umgänge att det ens är lönt att lägga energi på att planera saker!

Denna gången bemödade sig hälften av de inbjudna inte ens om att svara, av den andra halvan var det - med endast något enstaka undantag - upprepade nekanden/avhopp. Sonen är bortlejd till barnvakt, kylskåpet är välfyllt, huset är nystädat och värmeljusen är tända, det är som bäddat för en trevlig kväll med vänner. Om man hade några... Istället sitter jag här själv i soffan med ett glas vin och en film som enda sällskap.

Ännu en inställd kväll.

Jag brukar känna mig hyfsat smart och allmänbildad. Känna att jag har koll på saker och ting, att jag till och med är ganska duktig på en del saker men nu känner jag mig korkad, liten och grå. Mindervärdeskomplex. Självförtroendet i botten. Räcker inte till, har inget att komma med. Ointressant. Förstår inte vad jag skulle ha att erbjuda, varför jag skulle vara ett givande sällskap till någon som har ett umgänge med kompetens så olik min. Högutbildade, välbetalda, viktiga, snygga och smarta. Känner mig bara ful, ointressant och mesig...