Det har nu gått sju år sen det där slutgiltiga beskedet nådde mig. Hur har jag haft det? Har jag lyckats läka mina sår? Det har inte varit lätt, det kan jag lova er. Det blev inte bra bara så där i en handvändning… Det har varit tunga år, jag har bearbetat det förflutna på både bra och mindre bra sätt. En del om detta kommer jag säkert att skriva mer om...men inte just nu, först måste mitt sinne få komma till ro lite efter de känslostormar som de senaste dagarnas bloggande rört upp.
Jag hoppas innerligt att detta så småningom kommer att kännas som ett av de bra sätten! För precis som M skrev till mig efter att ha läst...så var detta nog något som jag "behövde" göra, för min egen skull...
Jag hoppas innerligt att detta så småningom kommer att kännas som ett av de bra sätten! För precis som M skrev till mig efter att ha läst...så var detta nog något som jag "behövde" göra, för min egen skull...
Ett par veckor efter att rättegången var över så började det komma sms till min telefon, hotfulla sms från dolt nummer. Sms som; ”Jävla hora, du förtjänar inget annat än att dö!” och ”Slyna! Du kommer få ett helvete för det här.” o s v. Det visade sig senare att det var hans kompisar som blivit involverade. Nu skulle de hämnas åt X. Man satte inte en i deras gäng i fängelse ostraffat.
Det började med misshandel... Det var två killar som jag aldrig sett förut. Det slutade med bl. a en spricka i revbenet. Jag anmälde det direkt men de blev aldrig ditsatta. Jag visste ju inte vilka de var och jag hade inga tillräckliga bevis.
Jag fick mitt slutgiltiga straff en kväll när jag var på väg hem från en kompis... Halvvägs hemma kommer det ett gäng mot mig, tre killar varav den ena var en av dem som varit med vid misshandeln. Med våld tvingade de med mig in i en lägenhet och där blev jag varse att det visst kunde bli värre. Efter att först ha brutit ner mitt psyke och min självkänsla totalt genom psykisk misshandel genomförde de den mest fasansfulla handling som är möjlig, en gruppvåldtäkt. Tre stora starka killar som helt tog makten över min kropp, över mitt liv. Under knivhot tog de mig en efter en och jag trodde verkligen att jag skulle dö där på ett hårt träbord i en sjaskig lägenhet helt lämnad i tre främmande killars våld. Det blev helt svart för ögonen, mina tankar blev ostrukturerade, min kropp började domna bort... Jag hörde en stilla uppgiven gråt och insåg efter en stund att det var jag som grät.
- - -
Efter detta lugnade allt sig. Länge gick jag och undrade varför. Hade de äntligen insett att jag fått nog? Svaret kom en sen kväll, X var död. Han hade dött av en överdos. Det som styrt mitt liv i så många år hade äntligen fått ett slut. Jag som nästan glömt hur det var att leva som en ”fri” människa, att inte behöva vara rädd var gång jag gick utanför dörren, att inte få ont i magen var gång telefonen ringde… Allt känns så overkligt… Men äntligen är mardrömmen över! Nu kan jag på allvar ta itu med att läka de sår jag bär inom mig…
Det började med misshandel... Det var två killar som jag aldrig sett förut. Det slutade med bl. a en spricka i revbenet. Jag anmälde det direkt men de blev aldrig ditsatta. Jag visste ju inte vilka de var och jag hade inga tillräckliga bevis.
Jag fick mitt slutgiltiga straff en kväll när jag var på väg hem från en kompis... Halvvägs hemma kommer det ett gäng mot mig, tre killar varav den ena var en av dem som varit med vid misshandeln. Med våld tvingade de med mig in i en lägenhet och där blev jag varse att det visst kunde bli värre. Efter att först ha brutit ner mitt psyke och min självkänsla totalt genom psykisk misshandel genomförde de den mest fasansfulla handling som är möjlig, en gruppvåldtäkt. Tre stora starka killar som helt tog makten över min kropp, över mitt liv. Under knivhot tog de mig en efter en och jag trodde verkligen att jag skulle dö där på ett hårt träbord i en sjaskig lägenhet helt lämnad i tre främmande killars våld. Det blev helt svart för ögonen, mina tankar blev ostrukturerade, min kropp började domna bort... Jag hörde en stilla uppgiven gråt och insåg efter en stund att det var jag som grät.
- - -
Efter detta lugnade allt sig. Länge gick jag och undrade varför. Hade de äntligen insett att jag fått nog? Svaret kom en sen kväll, X var död. Han hade dött av en överdos. Det som styrt mitt liv i så många år hade äntligen fått ett slut. Jag som nästan glömt hur det var att leva som en ”fri” människa, att inte behöva vara rädd var gång jag gick utanför dörren, att inte få ont i magen var gång telefonen ringde… Allt känns så overkligt… Men äntligen är mardrömmen över! Nu kan jag på allvar ta itu med att läka de sår jag bär inom mig…
Hela våren fortsatte likadant som hösten. Hans uppdykande började bli en vana, det gick i perioder. Ibland hörde han av sig ett par gånger om dagen, sen kunde det vara helt tyst om honom i några veckor innan han hörde av sig igen.Så kom sommaren. Ibland träffades vi ute vid stugorna och när det var annat folk med så betedde han sig som om vi var hur bra kompisar som helst men var vi ensamma så var det precis som alltid... Jag var inte längre lika rädd för honom för det kändes inte som om han kunde göra mig mer illa än han redan gjort. Jag var inte längre så på min vakt och jag började gå ut själv igen, något jag nästan aldrig gjort under dessa tre åren. Jag hade fel. Igen...
Det hände en dag mitt i sommaren. Han gjorde det igen – våldtog mig. Och denna gång var det tio gånger värre än sist. Det var sent en kväll och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag visste direkt när han kom mot mig vad som skulle komma att hända. Denna gång hade jag sinnesnärvaro nog att göra kraftigt motstånd vilket medförde att han fick använda mycket våld för att lyckas. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Jag hade så ont så jag visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem. Väl hemma måste jag ha sjunkit ihop på golvet precis innanför dörren för det var där jag befann mig ett par timmar senare när jag började tänka klart igen och insåg att jag var tvungen att samla ihop mina sista krafter och ta tag i saken. Jag ringde till den kvinnliga polis som jag varit i kontakt med tidigare och inom en halvtimme var hon hos mig och tillsammans åkte vi till sjukhuset. Bilresan dit har jag inget minne av, nästa sak jag minns är att jag sitter i en gynstol och allt jag kan känna är en smärta större än det går att beskriva.
Nu fanns bevisen som krävdes för att kunna döma X. Men priset jag fick betala för det var högt. För högt... Läkarna sa att jag troligtvis aldrig kommer att kunna få några barn. Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Vad hade jag nu att leva för?
Det hände en dag mitt i sommaren. Han gjorde det igen – våldtog mig. Och denna gång var det tio gånger värre än sist. Det var sent en kväll och jag var på väg hem till min lägenhet. Jag visste direkt när han kom mot mig vad som skulle komma att hända. Denna gång hade jag sinnesnärvaro nog att göra kraftigt motstånd vilket medförde att han fick använda mycket våld för att lyckas. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände mig. Jag hade så ont så jag visste inte ens om jag skulle orka ta mig hem. Väl hemma måste jag ha sjunkit ihop på golvet precis innanför dörren för det var där jag befann mig ett par timmar senare när jag började tänka klart igen och insåg att jag var tvungen att samla ihop mina sista krafter och ta tag i saken. Jag ringde till den kvinnliga polis som jag varit i kontakt med tidigare och inom en halvtimme var hon hos mig och tillsammans åkte vi till sjukhuset. Bilresan dit har jag inget minne av, nästa sak jag minns är att jag sitter i en gynstol och allt jag kan känna är en smärta större än det går att beskriva.
Nu fanns bevisen som krävdes för att kunna döma X. Men priset jag fick betala för det var högt. För högt... Läkarna sa att jag troligtvis aldrig kommer att kunna få några barn. Och jag som inte trodde att det kunde bli värre. Vad hade jag nu att leva för?
Mitt vittnesmål gav honom två månader... Och det var helt meningslöst. Det gjorde om möjligt bara saken ännu värre. Han kom ännu en gång tillbaka för att hämnas.Det började redan samma dag som han avslutade sin behandlingstid, han ringde mig sent på kvällen bara för att tala om att nu var han ute och jag kom inte undan, han skulle hämnas... Det fortsatte med fler telefonsamtal, alla innehållande hot och löften om att han skulle hämnas, jag kom inte undan, det var inte slut än, jag var värdelös och förtjänade bara ett helvete.
Så började vi vår praktik och jag var glad över att få något annat att tänka på och hoppades i mitt stilla sinne att det var till min fördel att jag kom iväg, att han inte skulle komma åt mig där ute på landet, men jag hade fel. Han hittade mig även där.
Det började med att jag vaknade av en bil en natt. Den körde in på gården och stannade, stod still några minuter för att sen köra därifrån igen. En stund efter att den försvunnit ringde han och talade om att det varit han, att han fortfarande hade koll på mig.
Det dröjde en vecka tills han dök upp nästa gång. Jag hade precis kommit in i min lilla lägenhet på lunchen när han klev in genom dörren. Nu efteråt tackar jag min lyckliga stjärna för att L, en av tjejerna jag jobbade med, kom ett par minuter senare. Så den gången kom jag ganska lindrigt undan. Efter den händelsen bodde L hos mig nästan varje natt. Hon ville inte lämna mig ensam vilket jag är väldigt tacksam för. Hon ställde verkligen upp till 100 %. Men inte ens det hjälpte.
En vecka senare, min sista vecka på gården, lyckades han hitta en kort stund när jag var ensam. Jag hade varit och lämnat en häst i en hage en bit ifrån gården och på vägen tillbaka till stallet dök han upp. Jag kom aldrig tillbaka till stallet. Hans besök slutade med en spräckt läpp och ett svullet öga. När han försvunnit gick jag hem och kröp ner i sängen, jag ville inte visa mig, utan ville bara sova bort resten av dagen så jag slapp tänka, slapp känna förnedringen och smärtan, både den fysiska och den än värre psykiska. Men L och E undrade förstås vart jag tagit vägen så L gick och letade efter mig. När hon såg mig förstod hon vad som hänt innan jag behövde säga något, och hon lät mig stanna i sängen. När hon slutade kom hon in till mig för att se hur det var med mig men hon märkte ganska fort att jag helst ville vara ensam. Jag kände mig precis som jag gjort stunden efter våldtäkten. Den lilla stunden när jag låg i sanden och försökte fatta vad som hänt, försökte ta mig samman för att orka resa mig. Lika kränkt, smutsig och förnedrad. Jag kände mig helt värdelös. I den stunden trodde jag verkligen på allt han sagt till mig, allt han försökt intala mig. Att jag inte var värd någonting. Och jag stod inte ut med skammen. Jag ville inte visa mig för någon, ville inte att någon skulle bry sig om mig vid det tillfället. Det kändes inte som om jag var värd någons omtanke. Inte jag.
Efter den händelsen satte jag upp en hård fasad utåt. Jag försökte låtsas som om ingenting hänt, försökte intala mig själv att jag var stark nog att klara av att gå vidare och lämna det bakom mig, men mitt inre var i tusen spillror. Att komma tillbaka till skolan var ett helvete. Att le och försöka se glad ut när ens inre skriker är det jobbigaste man kan utsätta sig själv för. Och att han fortsatte sin förföljelse underlättade ju inte precis. Han fortsatte ringa och hota mig och var och varannan dag dök han upp någonstans i närheten av mig. Ibland bara precis visade han sig, och när han hittade ett av de få tillfällen då jag var ensam så visade han noga, med hårda ord, hotelser och förolämpningar och ibland även med våld, att jag inte förtjänade att vara lycklig. Jag var ingenting värd. Han har förvandlat mitt liv till en enda lång väntan. Väntan på nästa drag från hans sida...
Så började vi vår praktik och jag var glad över att få något annat att tänka på och hoppades i mitt stilla sinne att det var till min fördel att jag kom iväg, att han inte skulle komma åt mig där ute på landet, men jag hade fel. Han hittade mig även där.
Det började med att jag vaknade av en bil en natt. Den körde in på gården och stannade, stod still några minuter för att sen köra därifrån igen. En stund efter att den försvunnit ringde han och talade om att det varit han, att han fortfarande hade koll på mig.
Det dröjde en vecka tills han dök upp nästa gång. Jag hade precis kommit in i min lilla lägenhet på lunchen när han klev in genom dörren. Nu efteråt tackar jag min lyckliga stjärna för att L, en av tjejerna jag jobbade med, kom ett par minuter senare. Så den gången kom jag ganska lindrigt undan. Efter den händelsen bodde L hos mig nästan varje natt. Hon ville inte lämna mig ensam vilket jag är väldigt tacksam för. Hon ställde verkligen upp till 100 %. Men inte ens det hjälpte.
En vecka senare, min sista vecka på gården, lyckades han hitta en kort stund när jag var ensam. Jag hade varit och lämnat en häst i en hage en bit ifrån gården och på vägen tillbaka till stallet dök han upp. Jag kom aldrig tillbaka till stallet. Hans besök slutade med en spräckt läpp och ett svullet öga. När han försvunnit gick jag hem och kröp ner i sängen, jag ville inte visa mig, utan ville bara sova bort resten av dagen så jag slapp tänka, slapp känna förnedringen och smärtan, både den fysiska och den än värre psykiska. Men L och E undrade förstås vart jag tagit vägen så L gick och letade efter mig. När hon såg mig förstod hon vad som hänt innan jag behövde säga något, och hon lät mig stanna i sängen. När hon slutade kom hon in till mig för att se hur det var med mig men hon märkte ganska fort att jag helst ville vara ensam. Jag kände mig precis som jag gjort stunden efter våldtäkten. Den lilla stunden när jag låg i sanden och försökte fatta vad som hänt, försökte ta mig samman för att orka resa mig. Lika kränkt, smutsig och förnedrad. Jag kände mig helt värdelös. I den stunden trodde jag verkligen på allt han sagt till mig, allt han försökt intala mig. Att jag inte var värd någonting. Och jag stod inte ut med skammen. Jag ville inte visa mig för någon, ville inte att någon skulle bry sig om mig vid det tillfället. Det kändes inte som om jag var värd någons omtanke. Inte jag.
Efter den händelsen satte jag upp en hård fasad utåt. Jag försökte låtsas som om ingenting hänt, försökte intala mig själv att jag var stark nog att klara av att gå vidare och lämna det bakom mig, men mitt inre var i tusen spillror. Att komma tillbaka till skolan var ett helvete. Att le och försöka se glad ut när ens inre skriker är det jobbigaste man kan utsätta sig själv för. Och att han fortsatte sin förföljelse underlättade ju inte precis. Han fortsatte ringa och hota mig och var och varannan dag dök han upp någonstans i närheten av mig. Ibland bara precis visade han sig, och när han hittade ett av de få tillfällen då jag var ensam så visade han noga, med hårda ord, hotelser och förolämpningar och ibland även med våld, att jag inte förtjänade att vara lycklig. Jag var ingenting värd. Han har förvandlat mitt liv till en enda lång väntan. Väntan på nästa drag från hans sida...
Hösten har varit den längsta jag någonsin upplevt. Jag har funderat mycket på vad han ville mig, varför han sökte upp mig. Tankar som; Varför jag? Vad har jag gjort honom? finns ofta där. Att gå runt och alltid vara rädd är hemskt, jag vet ju att när som helst så är det dags igen, han kan bara inte vara ”färdig” med mig ännu. När jag minst anar det så kommer han att dyka upp. Allt känns så orättvist, livet känns meningslöst och jag kände mig länge som ensammast i världen. Jag hade ingen att prata med, ingen att gråta hos, ingen som stöttade mig. Hur jag överlevde vet jag inte, att inte självmordstankarna blev för starka är ett under som är svårt att förstå. Men det var något som gav mig mod att ta emot hjälp innan det var för sent. Jag hoppas innerligt att det inte är det som ironiskt nog kommer att bli min död, någon gång när han tycker att det är dags, för jag vet att han fortfarande bevakar mig. Han vet mycket väl om att jag ännu en gång brutit mot hans ord, och nu väntar han bara på rätt tillfälle att göra mig uppmärksam på det. För jag vet att trots att han nu blivit uppmärksammad av polis och ungdomsanstalt så kommer han att finna en väg därifrån. Han är expert på att dölja sina onda sidor. Ibland tvekar jag på om det var värt att ta risken att vittna mot honom. Är en behandlingstid på mellan två månader och ett och ett halvt år, plus efterföljande skyddstillsyn i ett till två år, ett rimligt straff för att ha förstört en annan människas liv? Är det värt att offra så mycket av mig, att lägga ner så mycket energi på det, för att få så lite i gengäld? Jag menar, vilket straff han än skulle få så ändrar det ju inte något för mig. Det kommer inte få mig att känna mig säkrare, det skjuter antagligen bara upp allting en tid. Men ändå, kanske, kanske att det får honom att tänka efter en extra gång innan han söker upp mig igen. Jag kan bara hoppas. Jag var tvungen att försöka med något, men det kommer att krävas mycket av mig om jag ska komma igenom även denna perioden. Men hur det än slutar så lyckades han ju ändå till sist nå sitt mål, han förstörde mitt liv, tog min lycka ifrån mig. Hoppas han är nöjd.
MOD. Vad är det? Är det modigt av mig att lägga upp mitt livsöde på nätet för allmän beskådning som min älskade vän sa? Eller handlar det om något annat?
Visst, det är ett avslöjande, det är att låta läsarna se in i mitt inre, men det är ett anonymt avslöjande. Det är starka känslor och tunga minnen, men det är inget som för okända kopplas ihop med mig som person. Jag behöver inte se mina läsare i ögonen, se deras medlidande och i många fall även rädsla, rädsla för det okända, för det som är svårt att hantera. Några få utvalda vet att det är jag som står bakom orden, men det finns en anledning till att det är just Ni som känner till det och inte alla andra... Jag tror och hoppas att ni hanterar det på rätt sätt. Ni VET att det inte är medlidande jag behöver, det är mer än tillräckligt med ert tysta stöd. Att ni finns där när jag gråter, att ni ibland kan påminna mig om vem jag faktiskt är, att ni ser bortom det jag varit med om och ser mig bakom den fasaden som okända får se.
Jag skriver inte detta i en dagbok med mitt namn på framsidan, en dagbok som jag sen gömmer under madrassen eller på något annat "bra" ställe i tron om att den ska hållas hemlig och privat. Jag skriver detta offentligt på nätet, men känner mig lugn i det faktum att det är en väldigt privat offentlighet, i alla fall så privat som jag själv önskar.
Visst, det är ett avslöjande, det är att låta läsarna se in i mitt inre, men det är ett anonymt avslöjande. Det är starka känslor och tunga minnen, men det är inget som för okända kopplas ihop med mig som person. Jag behöver inte se mina läsare i ögonen, se deras medlidande och i många fall även rädsla, rädsla för det okända, för det som är svårt att hantera. Några få utvalda vet att det är jag som står bakom orden, men det finns en anledning till att det är just Ni som känner till det och inte alla andra... Jag tror och hoppas att ni hanterar det på rätt sätt. Ni VET att det inte är medlidande jag behöver, det är mer än tillräckligt med ert tysta stöd. Att ni finns där när jag gråter, att ni ibland kan påminna mig om vem jag faktiskt är, att ni ser bortom det jag varit med om och ser mig bakom den fasaden som okända får se.
Jag skriver inte detta i en dagbok med mitt namn på framsidan, en dagbok som jag sen gömmer under madrassen eller på något annat "bra" ställe i tron om att den ska hållas hemlig och privat. Jag skriver detta offentligt på nätet, men känner mig lugn i det faktum att det är en väldigt privat offentlighet, i alla fall så privat som jag själv önskar.
Fortsättningen på helvetet dröjde ett tag men den kom... Jag trodde inte att livet kunde bli värre men jag hade fel. Hans hot hade inte varit bara tomma ord... Livet som alldeles nyss hade börjat le mot mig... Jag var lycklig med min nya pojkvän, trivdes i skolan, hade fått en massa nya kompisar och kände att jag lade den hemska kvällen bakom mig alltmer och började se framåt istället. Tills den dag då telefonen ringde... Okänt nummer, men välbekant röst. Det var den rösten som jag fortfarande kunde höra i mina drömmar, den som talade om för mig hur värdelös jag var. Hans ord var få men tydliga; ”Jag vet att du inte kunnat hålla käften, du kommer inte undan detta...” Mer sa han inte, han la på innan jag hann få fram ett ljud.
Ungefär en vecka senare var det midsommarafton. Jag firade den precis som alla andra år. Efter gemensam midsommarlunch på stugområdet, gick jag och min kompis ut för att samla ihop ”gänget”. Vi hamnade på ett nöjesfält i närheten, ”alla” var där. Så även X... Han var full, aspackad. Och det var nog det som blev min räddning den gången. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat ske annars. Bara att träffa honom igen var jättejobbigt. Det kändes som om det varit igår, den kvällen då han våldtog mig.
Sommarlovet tog slut, skolan började. Jag kämpade hårt med att förtränga alla minnena och känslorna som kommit fram igen. Försökte leva ett så intensivt liv som möjligt för att inte få en chans att hinna tänka, försökte ignorera det i hopp om att känslan som funnits innan om att jag var på god väg att komma vidare skulle komma tillbaka. Hade jag klarat det innan skulle jag väl klara det nu? Men det var meningslöst. Skolan hann knappt mer än börja förrän telefonen började gå varm. Han ringde både på dagar och på nätter, ibland bara för att lägga på när jag svarade, annars för att tala om för mig att jag inte skulle tro att det var över, att han skulle hämnas, tysta mig för gott o s v. Och framförallt så talade han mycket noga om för mig att han hade koll på allt jag gjorde, jag kom inte undan honom. Hotelserna varierade lite, men budskapet var alltid detsamma... Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara allt värre.
Efter ett par samtal utökade han hoten han med att blanda in min älskade pojkvän. Han krävde att jag skulle lämna honom, jag kan fortfarande höra några av hans ord eka i mitt huvud; ”Du är lycklig och det förtjänar du inte att vara...”. Om inte så skulle han själv ta tag i saken. Och jag vågade inte chansa, jag visste ju vad han var kapabel till. Jag älskade D över allt annat och just därför lämnade jag honom. X skulle inte få förstöra hans liv också. D förtjänar all lycka i världen och som situationen var skulle jag inte kunna ge honom det hur gärna jag än skulle vilja. Mitt helvete skulle nå honom också, på ett eller annat sätt. X styrde mitt liv totalt. D var värd bättre.
Nu hade han verkligen lyckats med att förstöra mitt liv, ännu en gång, han tog det finaste jag hade ifrån mig och nu trodde jag att han fått sin utlovade hämnd, men icke. Något drev honom ännu. En av de svåraste perioderna i mitt liv tog sin början. Inte nog med att jag blivit av med D på det värsta sätt någon kan tänka sig, och livet kändes jättejobbigt på grund av det, nej, hans trakasserier mot mig fortsatte och nu började han även förfölja mig. Ibland ringde han och talade om att han visste var jag var, att han var i närheten och såg allt jag gjorde, och trots att mina vänner höll mig sällskap var gång jag gick ut och om jag var hemma var jag noga med att dörren var låst, så lyckades han få tag på mig.
En dag hemma i lägenheten så hörde jag nån i hallen och trodde naturligtvis att det var D men när jag kom ut så stod jag öga mot öga med X. Då hade D gått hemifrån utan att jag hört det och inte låst dörren efter sig och vid precis det tillfället var X där och passade på att gå in. Allt han sa var; ” Nu vet du att jag finns närmare än du tror och du kommer inte undan mig på något vis, jag ser dig”, sen gick han igen.
Några dagar senare kom han tillbaka, han stod och ringde på min dörr men när jag inte öppnade så gick han bara. Efter den händelsen lugnade det ner sig, inga fler telefonsamtal, inga besök. Men den tystnaden skrämde mig nästan mer, jag väntade bara på en fortsättning, om möjligt ännu jävligare.
Ungefär en vecka senare var det midsommarafton. Jag firade den precis som alla andra år. Efter gemensam midsommarlunch på stugområdet, gick jag och min kompis ut för att samla ihop ”gänget”. Vi hamnade på ett nöjesfält i närheten, ”alla” var där. Så även X... Han var full, aspackad. Och det var nog det som blev min räddning den gången. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat ske annars. Bara att träffa honom igen var jättejobbigt. Det kändes som om det varit igår, den kvällen då han våldtog mig.
Sommarlovet tog slut, skolan började. Jag kämpade hårt med att förtränga alla minnena och känslorna som kommit fram igen. Försökte leva ett så intensivt liv som möjligt för att inte få en chans att hinna tänka, försökte ignorera det i hopp om att känslan som funnits innan om att jag var på god väg att komma vidare skulle komma tillbaka. Hade jag klarat det innan skulle jag väl klara det nu? Men det var meningslöst. Skolan hann knappt mer än börja förrän telefonen började gå varm. Han ringde både på dagar och på nätter, ibland bara för att lägga på när jag svarade, annars för att tala om för mig att jag inte skulle tro att det var över, att han skulle hämnas, tysta mig för gott o s v. Och framförallt så talade han mycket noga om för mig att han hade koll på allt jag gjorde, jag kom inte undan honom. Hotelserna varierade lite, men budskapet var alltid detsamma... Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara allt värre.
Efter ett par samtal utökade han hoten han med att blanda in min älskade pojkvän. Han krävde att jag skulle lämna honom, jag kan fortfarande höra några av hans ord eka i mitt huvud; ”Du är lycklig och det förtjänar du inte att vara...”. Om inte så skulle han själv ta tag i saken. Och jag vågade inte chansa, jag visste ju vad han var kapabel till. Jag älskade D över allt annat och just därför lämnade jag honom. X skulle inte få förstöra hans liv också. D förtjänar all lycka i världen och som situationen var skulle jag inte kunna ge honom det hur gärna jag än skulle vilja. Mitt helvete skulle nå honom också, på ett eller annat sätt. X styrde mitt liv totalt. D var värd bättre.
Nu hade han verkligen lyckats med att förstöra mitt liv, ännu en gång, han tog det finaste jag hade ifrån mig och nu trodde jag att han fått sin utlovade hämnd, men icke. Något drev honom ännu. En av de svåraste perioderna i mitt liv tog sin början. Inte nog med att jag blivit av med D på det värsta sätt någon kan tänka sig, och livet kändes jättejobbigt på grund av det, nej, hans trakasserier mot mig fortsatte och nu började han även förfölja mig. Ibland ringde han och talade om att han visste var jag var, att han var i närheten och såg allt jag gjorde, och trots att mina vänner höll mig sällskap var gång jag gick ut och om jag var hemma var jag noga med att dörren var låst, så lyckades han få tag på mig.
En dag hemma i lägenheten så hörde jag nån i hallen och trodde naturligtvis att det var D men när jag kom ut så stod jag öga mot öga med X. Då hade D gått hemifrån utan att jag hört det och inte låst dörren efter sig och vid precis det tillfället var X där och passade på att gå in. Allt han sa var; ” Nu vet du att jag finns närmare än du tror och du kommer inte undan mig på något vis, jag ser dig”, sen gick han igen.
Några dagar senare kom han tillbaka, han stod och ringde på min dörr men när jag inte öppnade så gick han bara. Efter den händelsen lugnade det ner sig, inga fler telefonsamtal, inga besök. Men den tystnaden skrämde mig nästan mer, jag väntade bara på en fortsättning, om möjligt ännu jävligare.
Det var en ganska lugn och ljummen vårkväll i början av maj. Havet låg stilla och det var bara några få vindpustar ibland som krusade vattenytan. Fiskmåsarnas skrik var det enda som störde tystnaden. Solen var på väg ner och himlen hade en vacker röd nyans. Det var en underbar kväll. Jag kände mig lycklig och tillfreds med mig själv. Havet har alltid påverkat mig på det sättet. Jag var nästan alldeles ensam på stranden, bara ibland mötte jag någon enstaka person som var ute på kvällspromenad. De flesta jag mötte var äldre människor. Många hälsade glatt på mig.
Min familj har haft sommarstuga vid havet så länge jag kan minnas och det gör att varje plats betyder något särskilt för mig. När jag varit ute i cirka en halvtimme kom jag till ett ställe där jag varit på en jätterolig strandfest med mina kompisar förra sommaren. Jag vet inte varför, men jag fick ett plötsligt infall att gå upp i dynerna, sätta mig på platsen som jag hade så många minnen ifrån, där vi haft så roligt, och bara koppla av och ta det lugnt en liten stund innan jag gick tillbaka hem till vår lilla, mysiga stuga. När jag suttit där ett par minuter såg jag X komma nerifrån stranden...
Första gången jag träffade X var förrförra pingsten. Jag och en av mina äldsta och bästa sommarkompisar var ute och gick. Då mötte vi en av de snyggaste killar jag någonsin hade sett. Han tog andan ur mig helt totalt. Han var otroligt sexig och hade en fantastisk utstrålning. När han var utom hörhåll frågade jag min kompis om hon visste vem han var. Det visste hon. Hon berättade att han gick på samma skola som henne, han hette X, var ett år äldre än oss och han och hans familj hade sommarstuga en bit ifrån oss. Hon sa också att jag skulle akta mig för honom för han var skolans bock. Men inte ens det fick honom att se mindre perfekt ut i mina ögon. Jag hade blivit blixtförälskad. Troligen hade jag gjort intryck på honom också för under dagen som gick tog X reda på vem jag var med hjälp av min kompis småsystrar, som båda är väldigt pratglada. Senare samma dag var jag hemma hos några kompisar som också visste vem X var. X var också där. Nu efteråt har jag ibland undrat om det berodde på att jag var där? Nåja, innan kvällen var slut var vi ett par. Eller par och par, kanske inte riktigt ett par – ännu i alla fall - för när pingsthelgen tog slut var det precis som om vårt förhållande också tog slut, löstes upp, för sen träffades vi inte förrän efter skolavslutningen när vi alla samlades ute i sommarstugorna igen. Och där emellan hade vi inte haft någon kontakt alls.
Sommarlovet kom och det verkade på X som om vi aldrig hade haft det där uppehållet. Vårt förhållande var helt och hållet uppbyggt på den fysiska delen. Mina kompisar, som även blivit bra kompisar med X, påpekade ofta vårt märkliga förhållande, men jag lyssnade inte på dem. Nu efteråt vet jag att det som vi hade tillsammans inte hade ett dugg med kärlek att göra. Det var besatthet, fysisk åtrå. Men det är nog sant som det sägs, kärleken är blind. Och tonårskärlek är alltid tonårskärlek...
X gjorde tydligt klart för mig redan vid sommarens början att han tyckte att sex hörde till i ett förhållande, men jag kände mig inte redo för det och låtsades därför som om det regnade när han försökte ”förföra mig”. Det var inte så lätt alla gånger för trots allt så tyckte jag ju faktiskt om killen och var rädd för att han skulle dumpa mig om jag inte ville ligga med honom.
En gång var det nära att han övertalade mig. Vi var ensamma i skogen, det var ganska sent på kvällen, vi kysstes och smektes. Efter en stund tyckte jag att det började gå lite väl hett till och jag bad honom att lugna ner sig och han accepterade – för en stund, men det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i samma situation igen. När det var som värst och jag började fundera på att låta honom få sin vilja igenom hörde vi ett hundskall. Tydligen kände han igen ljudet för han utbrast; ”Jävlar, mamma, jag måste hem!”, och fick bråttom att rätta till sina kläder och rusade sedan iväg, ut mot vägen. Kvar stod jag och skänkte en tacksamhetens tanke till hans mamma och deras hund som råkat komma förbi i precis rätt ögonblick. Dagen efter verkade händelsen väldigt overklig och jag intalade mig själv att jag gjorde en höna av en fjäder. Ytterligare några dagar fortlöpte och jag och X fortsatte som förut – med kyssar och smek. Men så kom den dagen som sänkte mina höga tankar om honom.
Av en vän fick jag höra, väldigt nyfiket; ”Jaha, och vad gjorde du och X i skogen häromkvällen?” Han chockade mig totalt. När jag sen frågade ut honom om vad han menade med det, så kröp det fram att X hade berättat händelsen in i minsta detalj för alla som ville höra på, men naturligtvis inte sanningsenligt. Enligt hans version hade vi haft rena orgien. Han kunde ju inte berätta det som det verkligen var - att han inte fick vad han ville. Då skulle ju hans coola kompisar skratta ut honom. Det var droppen. Jag gjorde slut. Mina kompisar förstod och stöttade mig. Utåt sett verkade X ta det väldigt hårt, men jag vet inte... Vad rör sig i en killes tankar? Men det är klart, han var förstås inte van vid att bli dumpad. Inte han. Inte macho-killen.
Sommaren gick mot sitt slut och jag och X undvek varandra så gott vi kunde. Men ibland när jag såg honom kunde jag känna ett hugg i hjärtat. Han var ju så fin. Han betydde något särskilt för mig, även efter sitt svek. Därför var det inte så konstigt att den nästföljande sommaren blev som den blev...
Han hade ju som sagt var alltid betytt något speciellt för mig och alltid haft väldigt lätt för att påverka mig, fått mig att gå med på saker som jag först varit väldigt tveksam till. Så även denna sommar. Den började med en hel del strul, och ledde till slut till att han tog min oskuld, precis som han velat hela tiden, den som jag tidigare kämpat så hårt för att behålla. Det var verkligen ingen fin upplevelse, det var inte alls så som jag hade drömt om att det skulle vara. Det var hemskt misslyckat. Jag minns att han efteråt sa; ”Någon gång, så ska jag visa dig hur det verkligen ska gå till...”
Efter den misslyckade kvällen blev det inte mer mellan oss. Sen dess hälsar vi knappt på varandra när vi möts, därför tyckte jag att det var ganska underligt att han just nu var på väg rakt mot mig och det verkade som om han ville mig något.
Han kom och satte sig bredvid mig i sanden, började med att fråga hur livet levde med mig nu och vi fortsatte sen att småprata väldigt artigt och svalt. Om vädret, om skolan, om familjen... Efter en stund började han att flytta sig närmare mig, han la armen om mig och försökte kyssa mig, men då sa jag ifrån. Han verkade vänta sig att så fort han viftade på lillfingret så skulle jag ställa upp och ge honom vad han ville ha. Men den här gången sa jag nej. Då kände jag inte alls den här lite pirriga känslan som jag alltid tidigare känt när han rört vid mig, utan bara obehag. Jag hade pojkvän och var inte alls upplagd för ett litet strul. Det gjorde honom rasande.
Han tvingade ner mig i sanden och började slita av mig kläderna. Det som sedan skedde kan bara beskrivas med ett ord – våldtäkt. Han tvingade mig att ha sex med honom. Det kan inte beskrivas annorlunda, det kan inte tonas ner, han våldtog mig den där stilla kvällen på stranden. Medan det pågick var jag så rädd och chockad att jag inte kunde tänka klart, jag bara grät. Hela tiden talade han om för mig hur värdelös jag var och han hotade med att göra om det och till och med döda mig om jag berättade om detta för någon. Inte förrän efteråt, när han gått sin väg utan ett ord, kom alla tankar. Jag kände mig så smutsig, värdelös, förnedrad. Jag började fundera över varför? Varför just jag? Är det något fel på mig? Har jag gjort honom något?
Jag låg länge kvar i sanden, chockad, äcklad och rädd, innan jag till slut tog mig samman, reste mig och gick hemåt. Jag var öm i hela kroppen. Inte för att han använt så mycket våld, det hade inte behövts för jag var så chockad och rädd, utan för att jag spänt mig så mycket.
Naturligtvis var det psyket som påverkades mest. De psykiska skadorna kommer nog aldrig att läka. Tiden läker inte alla sår. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon, hans hot ekade i mitt huvud. Men min dåvarande pojkvän undrade ju varför han inte längre kunde ta på mig utan att jag reagerade, så till slut fick han ur mig hela den hemska historien. Först så var han så förstående. Han lät mig prata med honom, och gråta hos honom. Han försökte få mig att anmäla händelsen men jag vägrade. Dels så ville jag inte dra upp hela historien igen, dels så var jag rädd för att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, att folk skulle vända mig ryggen. Jag kunde ju inte bevisa något eftersom det gått så lång tid. Det skulle ju vara hans ord mot mitt. Och ingen som kände honom skulle kunna tro att han kunde göra något sådant. Han var alltid så trevlig och jättecharmig utåt, folk kunde inte låta bli att tycka om honom. Men jag visste nu att skenet bedrog.
Min pojkvän fick mig i alla fall att inse att det inte var mig det var fel på. Det var inte mitt fel! Men efter ett tag så tog vårt förhållande slut. Han orkade inte med mig eller mina depressioner. Han som sagt att ingenting kunde komma emellan oss, att vår kärlek var starkare än allt annat. Och om inte ens han orkade med mig, vem skulle då göra det?
Självmordstankarna fanns ofta där en lång tid efter händelsen, men nu, efter mer än två år, så hade jag sakta börjat bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla igen. Det var inte mitt fel! Jag är inte värdelös!
Men fortfarande så hände det ofta att det kändes som om livet förlorat sin mening, allt kändes bara hopplöst, nattsvart. Och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar då jag kunde känna känslan som om det vore igår. Den kvällen förstörde X mitt liv för evigt. Jag kommer aldrig att förstå VARFÖR? Nu visste jag vad som menades med att leva i ett helvete på jorden.
Min familj har haft sommarstuga vid havet så länge jag kan minnas och det gör att varje plats betyder något särskilt för mig. När jag varit ute i cirka en halvtimme kom jag till ett ställe där jag varit på en jätterolig strandfest med mina kompisar förra sommaren. Jag vet inte varför, men jag fick ett plötsligt infall att gå upp i dynerna, sätta mig på platsen som jag hade så många minnen ifrån, där vi haft så roligt, och bara koppla av och ta det lugnt en liten stund innan jag gick tillbaka hem till vår lilla, mysiga stuga. När jag suttit där ett par minuter såg jag X komma nerifrån stranden...
Första gången jag träffade X var förrförra pingsten. Jag och en av mina äldsta och bästa sommarkompisar var ute och gick. Då mötte vi en av de snyggaste killar jag någonsin hade sett. Han tog andan ur mig helt totalt. Han var otroligt sexig och hade en fantastisk utstrålning. När han var utom hörhåll frågade jag min kompis om hon visste vem han var. Det visste hon. Hon berättade att han gick på samma skola som henne, han hette X, var ett år äldre än oss och han och hans familj hade sommarstuga en bit ifrån oss. Hon sa också att jag skulle akta mig för honom för han var skolans bock. Men inte ens det fick honom att se mindre perfekt ut i mina ögon. Jag hade blivit blixtförälskad. Troligen hade jag gjort intryck på honom också för under dagen som gick tog X reda på vem jag var med hjälp av min kompis småsystrar, som båda är väldigt pratglada. Senare samma dag var jag hemma hos några kompisar som också visste vem X var. X var också där. Nu efteråt har jag ibland undrat om det berodde på att jag var där? Nåja, innan kvällen var slut var vi ett par. Eller par och par, kanske inte riktigt ett par – ännu i alla fall - för när pingsthelgen tog slut var det precis som om vårt förhållande också tog slut, löstes upp, för sen träffades vi inte förrän efter skolavslutningen när vi alla samlades ute i sommarstugorna igen. Och där emellan hade vi inte haft någon kontakt alls.
Sommarlovet kom och det verkade på X som om vi aldrig hade haft det där uppehållet. Vårt förhållande var helt och hållet uppbyggt på den fysiska delen. Mina kompisar, som även blivit bra kompisar med X, påpekade ofta vårt märkliga förhållande, men jag lyssnade inte på dem. Nu efteråt vet jag att det som vi hade tillsammans inte hade ett dugg med kärlek att göra. Det var besatthet, fysisk åtrå. Men det är nog sant som det sägs, kärleken är blind. Och tonårskärlek är alltid tonårskärlek...
X gjorde tydligt klart för mig redan vid sommarens början att han tyckte att sex hörde till i ett förhållande, men jag kände mig inte redo för det och låtsades därför som om det regnade när han försökte ”förföra mig”. Det var inte så lätt alla gånger för trots allt så tyckte jag ju faktiskt om killen och var rädd för att han skulle dumpa mig om jag inte ville ligga med honom.
En gång var det nära att han övertalade mig. Vi var ensamma i skogen, det var ganska sent på kvällen, vi kysstes och smektes. Efter en stund tyckte jag att det började gå lite väl hett till och jag bad honom att lugna ner sig och han accepterade – för en stund, men det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i samma situation igen. När det var som värst och jag började fundera på att låta honom få sin vilja igenom hörde vi ett hundskall. Tydligen kände han igen ljudet för han utbrast; ”Jävlar, mamma, jag måste hem!”, och fick bråttom att rätta till sina kläder och rusade sedan iväg, ut mot vägen. Kvar stod jag och skänkte en tacksamhetens tanke till hans mamma och deras hund som råkat komma förbi i precis rätt ögonblick. Dagen efter verkade händelsen väldigt overklig och jag intalade mig själv att jag gjorde en höna av en fjäder. Ytterligare några dagar fortlöpte och jag och X fortsatte som förut – med kyssar och smek. Men så kom den dagen som sänkte mina höga tankar om honom.
Av en vän fick jag höra, väldigt nyfiket; ”Jaha, och vad gjorde du och X i skogen häromkvällen?” Han chockade mig totalt. När jag sen frågade ut honom om vad han menade med det, så kröp det fram att X hade berättat händelsen in i minsta detalj för alla som ville höra på, men naturligtvis inte sanningsenligt. Enligt hans version hade vi haft rena orgien. Han kunde ju inte berätta det som det verkligen var - att han inte fick vad han ville. Då skulle ju hans coola kompisar skratta ut honom. Det var droppen. Jag gjorde slut. Mina kompisar förstod och stöttade mig. Utåt sett verkade X ta det väldigt hårt, men jag vet inte... Vad rör sig i en killes tankar? Men det är klart, han var förstås inte van vid att bli dumpad. Inte han. Inte macho-killen.
Sommaren gick mot sitt slut och jag och X undvek varandra så gott vi kunde. Men ibland när jag såg honom kunde jag känna ett hugg i hjärtat. Han var ju så fin. Han betydde något särskilt för mig, även efter sitt svek. Därför var det inte så konstigt att den nästföljande sommaren blev som den blev...
Han hade ju som sagt var alltid betytt något speciellt för mig och alltid haft väldigt lätt för att påverka mig, fått mig att gå med på saker som jag först varit väldigt tveksam till. Så även denna sommar. Den började med en hel del strul, och ledde till slut till att han tog min oskuld, precis som han velat hela tiden, den som jag tidigare kämpat så hårt för att behålla. Det var verkligen ingen fin upplevelse, det var inte alls så som jag hade drömt om att det skulle vara. Det var hemskt misslyckat. Jag minns att han efteråt sa; ”Någon gång, så ska jag visa dig hur det verkligen ska gå till...”
Efter den misslyckade kvällen blev det inte mer mellan oss. Sen dess hälsar vi knappt på varandra när vi möts, därför tyckte jag att det var ganska underligt att han just nu var på väg rakt mot mig och det verkade som om han ville mig något.
Han kom och satte sig bredvid mig i sanden, började med att fråga hur livet levde med mig nu och vi fortsatte sen att småprata väldigt artigt och svalt. Om vädret, om skolan, om familjen... Efter en stund började han att flytta sig närmare mig, han la armen om mig och försökte kyssa mig, men då sa jag ifrån. Han verkade vänta sig att så fort han viftade på lillfingret så skulle jag ställa upp och ge honom vad han ville ha. Men den här gången sa jag nej. Då kände jag inte alls den här lite pirriga känslan som jag alltid tidigare känt när han rört vid mig, utan bara obehag. Jag hade pojkvän och var inte alls upplagd för ett litet strul. Det gjorde honom rasande.
Han tvingade ner mig i sanden och började slita av mig kläderna. Det som sedan skedde kan bara beskrivas med ett ord – våldtäkt. Han tvingade mig att ha sex med honom. Det kan inte beskrivas annorlunda, det kan inte tonas ner, han våldtog mig den där stilla kvällen på stranden. Medan det pågick var jag så rädd och chockad att jag inte kunde tänka klart, jag bara grät. Hela tiden talade han om för mig hur värdelös jag var och han hotade med att göra om det och till och med döda mig om jag berättade om detta för någon. Inte förrän efteråt, när han gått sin väg utan ett ord, kom alla tankar. Jag kände mig så smutsig, värdelös, förnedrad. Jag började fundera över varför? Varför just jag? Är det något fel på mig? Har jag gjort honom något?
Jag låg länge kvar i sanden, chockad, äcklad och rädd, innan jag till slut tog mig samman, reste mig och gick hemåt. Jag var öm i hela kroppen. Inte för att han använt så mycket våld, det hade inte behövts för jag var så chockad och rädd, utan för att jag spänt mig så mycket.
Naturligtvis var det psyket som påverkades mest. De psykiska skadorna kommer nog aldrig att läka. Tiden läker inte alla sår. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon, hans hot ekade i mitt huvud. Men min dåvarande pojkvän undrade ju varför han inte längre kunde ta på mig utan att jag reagerade, så till slut fick han ur mig hela den hemska historien. Först så var han så förstående. Han lät mig prata med honom, och gråta hos honom. Han försökte få mig att anmäla händelsen men jag vägrade. Dels så ville jag inte dra upp hela historien igen, dels så var jag rädd för att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, att folk skulle vända mig ryggen. Jag kunde ju inte bevisa något eftersom det gått så lång tid. Det skulle ju vara hans ord mot mitt. Och ingen som kände honom skulle kunna tro att han kunde göra något sådant. Han var alltid så trevlig och jättecharmig utåt, folk kunde inte låta bli att tycka om honom. Men jag visste nu att skenet bedrog.
Min pojkvän fick mig i alla fall att inse att det inte var mig det var fel på. Det var inte mitt fel! Men efter ett tag så tog vårt förhållande slut. Han orkade inte med mig eller mina depressioner. Han som sagt att ingenting kunde komma emellan oss, att vår kärlek var starkare än allt annat. Och om inte ens han orkade med mig, vem skulle då göra det?
Självmordstankarna fanns ofta där en lång tid efter händelsen, men nu, efter mer än två år, så hade jag sakta börjat bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla igen. Det var inte mitt fel! Jag är inte värdelös!
Men fortfarande så hände det ofta att det kändes som om livet förlorat sin mening, allt kändes bara hopplöst, nattsvart. Och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar då jag kunde känna känslan som om det vore igår. Den kvällen förstörde X mitt liv för evigt. Jag kommer aldrig att förstå VARFÖR? Nu visste jag vad som menades med att leva i ett helvete på jorden.
Nu får det bära eller brista! Har velat fram och tillbaka hela dagen, men jag hade bestämt mig och då ska man ju hålla sig till det! Så...here we go!
Några få ord, som det nog egentligen inte låg så mycket tanke bakom när de yttrades, gav mig en tankeställare idag. Så gott som varje dag ställs vi inför olika beslut som ska tas - allt från vardagliga små val till livsomvälvande vägskäl, men hur jobbigt det än kan kännas ibland att behöva välja, att behöva fatta beslut, så ska vi nog trots allt försöka njuta över att vi faktiskt har makt att påverka våra egna liv! Ibland mer och ibland mindre, men alltid makt att förändra.
Så med detta i tankarna så har jag nu tagit ett beslut! Det börjar bli dags att skriva den nakna sanningen... Dags att ta ett steg till i denna blogg! Blir det för mycket för er så ber jag om ursäkt, men jag tänker inte längre gömma mig bakom min mask, det här är jag, det här är mitt liv, take it or leave it!
Min berättelse om det som har hänt har jag skrivit successivt genom åren, jag kunde inte skriva när jag var mitt i det utan jag var tvungen att få lite distans till varje händelse innan jag kunde sätta ord på det, därför är berättelsen indelad i många olika delar. Jag kommer låta det vara så, jag kommer att dela med mig av en del i taget, dels för min egen skull och dels för er skull...jag måste ju ge er makten att välja också, att välja om ni vill läsa vidare och på så vis följa med mig på min väg framåt, eller om ni vill hoppa av för att skydda er själva. Det kommer bli rakt, ärligt, och väldigt väldigt naket och sårbart, och jag är livrädd! Men jag behöver göra detta nu, för min egen skull! Som jag sagt innan så är denna blogg inte till för er läsare i första hand, utan den är till för att jag ska få skriva av mig...för att jag ska få bearbeta mitt förflutna och ge mig själv en chans att komma vidare! Ja...jag är skadat gods, men jag är också enormt stark och väldigt stolt över mig själv och över hur långt jag redan kommit på min väg tillbaka till ett "normalt" liv!
Så med detta i tankarna så har jag nu tagit ett beslut! Det börjar bli dags att skriva den nakna sanningen... Dags att ta ett steg till i denna blogg! Blir det för mycket för er så ber jag om ursäkt, men jag tänker inte längre gömma mig bakom min mask, det här är jag, det här är mitt liv, take it or leave it!
Min berättelse om det som har hänt har jag skrivit successivt genom åren, jag kunde inte skriva när jag var mitt i det utan jag var tvungen att få lite distans till varje händelse innan jag kunde sätta ord på det, därför är berättelsen indelad i många olika delar. Jag kommer låta det vara så, jag kommer att dela med mig av en del i taget, dels för min egen skull och dels för er skull...jag måste ju ge er makten att välja också, att välja om ni vill läsa vidare och på så vis följa med mig på min väg framåt, eller om ni vill hoppa av för att skydda er själva. Det kommer bli rakt, ärligt, och väldigt väldigt naket och sårbart, och jag är livrädd! Men jag behöver göra detta nu, för min egen skull! Som jag sagt innan så är denna blogg inte till för er läsare i första hand, utan den är till för att jag ska få skriva av mig...för att jag ska få bearbeta mitt förflutna och ge mig själv en chans att komma vidare! Ja...jag är skadat gods, men jag är också enormt stark och väldigt stolt över mig själv och över hur långt jag redan kommit på min väg tillbaka till ett "normalt" liv!
Inatt var en minnenas natt. Det var mycket tankar och känslor som kom tillbaka, sådär som det gör för mig ibland.
Skillnaden denna gången var att jag inte desperat försökte mota bort känslorna som ville fram utan jag tillät mig att känna, jag var nere en stund, jag grät i min ensamhet och det var ganska tungt ett tag om jag ska vara helt ärlig...men efteråt, efteråt kändes det ganska befriande. Och när jag väl somnade framåt småtimmarna så sov jag lugnt utan de välbekanta mardrömmarna som periodvis är vardag i mitt liv, och dessutom så vaknade jag med en bra känsla i kroppen, jag var inte "deppighets-bakis" som jag brukar vara efter en sån natt.
Så kanske är det så jag ska försöka göra under mina dalar? Kanske gör det dalarna mindre djupa? Eller var det bara så att mina grundförutsättningar förändrats sen sist, att jag nu är lite starkare och på grund av det har lite lättare för att hantera situationen?
Hur som helst...det var en "bra" deppighet för en gångs skull, det var skönt att få ur sig lite, skönt att få gråta och därigenom bearbeta ännu en liten bit till. Jag kommer fixa det här! Jag kommer ta tillbaka makten över mig själv och mitt egenvärde, han ska inte få förstöra min framtid också...han har gjort tillräckligt mycket ont i det förflutna!
Skillnaden denna gången var att jag inte desperat försökte mota bort känslorna som ville fram utan jag tillät mig att känna, jag var nere en stund, jag grät i min ensamhet och det var ganska tungt ett tag om jag ska vara helt ärlig...men efteråt, efteråt kändes det ganska befriande. Och när jag väl somnade framåt småtimmarna så sov jag lugnt utan de välbekanta mardrömmarna som periodvis är vardag i mitt liv, och dessutom så vaknade jag med en bra känsla i kroppen, jag var inte "deppighets-bakis" som jag brukar vara efter en sån natt.
Så kanske är det så jag ska försöka göra under mina dalar? Kanske gör det dalarna mindre djupa? Eller var det bara så att mina grundförutsättningar förändrats sen sist, att jag nu är lite starkare och på grund av det har lite lättare för att hantera situationen?
Hur som helst...det var en "bra" deppighet för en gångs skull, det var skönt att få ur sig lite, skönt att få gråta och därigenom bearbeta ännu en liten bit till. Jag kommer fixa det här! Jag kommer ta tillbaka makten över mig själv och mitt egenvärde, han ska inte få förstöra min framtid också...han har gjort tillräckligt mycket ont i det förflutna!
Ni kanske frågar er varför jag drar upp gamla tankar, minnen och känslor, det ligger ju bakom mig, det är inte så jag mår idag, men det finns ett svar på det. Denna blogg startades för att jag skulle ha en plats att ventilera saker, ett ställe där jag kunde skriva av mig. Och allt det som skrivits förut, och jag kan tala om att det är inte lite, det känns inte avslutat ännu, det är texter som varit orörda, olästa och gömda för omvärlden, texter med tankar och känslor som jag skämdes över. Det är slut på det nu! Detta är en del av mig, det kommer det alltid att vara. Jag är glad för att jag kommit såhär långt, för att jag nu är stark och inte längre skäms för hur jag mådde då. Det var inte mitt fel, det var inte mig det var fel på!
Brinn så länge du lever.
Låt ingen få släcka din glöd.
Brinn så vi alla kan se dig.
Vägra vara levande död!
Låt ingen få släcka din glöd.
Brinn så vi alla kan se dig.
Vägra vara levande död!
En liten flicka i världen ensam står,
hennes hjärta är fullt av blödande sår.
Ångesten i bröstet tynger henne hårt,
hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?
Hennes kinder är våta av salta tårar,
hon vet hur mycket hårda ord sårar.
Hon var en gång ett barn som ofta log,
nu är det många år sedan hennes leende dog.
Flickans liv är nu ingenting värt,
Hon har förlorat allt som hon höll kärt.
Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,
Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.
Hon undrar om livet blott är ett spel,
varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?
Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,
om det bara fanns någon som henne förstod!
Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,
ja vad som helst för att ta död på sina plågor.
Livet är ingen lättsam lek,
det är blott fyllt av ångest o svek.
Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,
det sorgligaste är, att flickan det är jag.
- våren 2000 -
hennes hjärta är fullt av blödande sår.
Ångesten i bröstet tynger henne hårt,
hon vill vara lycklig, varför är det så svårt?
Hennes kinder är våta av salta tårar,
hon vet hur mycket hårda ord sårar.
Hon var en gång ett barn som ofta log,
nu är det många år sedan hennes leende dog.
Flickans liv är nu ingenting värt,
Hon har förlorat allt som hon höll kärt.
Hennes dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,
Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.
Hon undrar om livet blott är ett spel,
varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?
Flickan vill ta sitt liv, men för det krävs mod,
om det bara fanns någon som henne förstod!
Hon vill låta sig slukas av eldens heta lågor,
ja vad som helst för att ta död på sina plågor.
Livet är ingen lättsam lek,
det är blott fyllt av ångest o svek.
Kanske går det så att flickan tar sitt liv någon dag,
det sorgligaste är, att flickan det är jag.
- våren 2000 -
Jahapp...så var det jobb igen ja. Igår var det full rulle därhemma och lika trotsigt och ilsket som vanligt (ett gott tecken på sitt sätt antar jag...), så idag var det dagisdags för huliganen igen. :)
Faktiskt ganska skönt att vara tillbaka, nu när man vet att det bara är ett par dagar, sen är det påsk ju och lite extraledigt!
Faktiskt ganska skönt att vara tillbaka, nu när man vet att det bara är ett par dagar, sen är det påsk ju och lite extraledigt!
I hela sitt liv har hon levt i en trygg bubbla.
Nu har den spruckit.
Hon har inte tillåtelse att gråta.
Nej, hon ska plågas i en dödande tystnad.
Kniven glimmar till och tycks få eget liv. Den vill hugga ner hennes tomhet och skam.
Tabletterna vill hjälpa henne att rymma till de fegas värld.
Hon vill driva ut ensamhetens demoner som ingen ser eller ännu mindre förstår.
Bara hon får någon reaktion från sig själv, från andra.
Allt svindlar framför hennes kritiska ögon.
Plågan har inget namn.
Hon är rädd för den förödande tystnaden, den bryter ner hennes mod.
Vad ska hon göra med alla känslorna?
Är det ingen som förstår?
Hon vill bara bli sedd som den lilla flickan hon faktiskt är.
Sorgens kännetecken finns i hennes ansikte. Ögonen är lite röda eftersom hon desperat torkat bort tårarna, leendet är matt.
Men djupt rotat i hennes hjärta sitter hoppet och hon tänker aldrig någonsin ge upp det.
- hösten 2000 -
Nu har den spruckit.
Hon har inte tillåtelse att gråta.
Nej, hon ska plågas i en dödande tystnad.
Kniven glimmar till och tycks få eget liv. Den vill hugga ner hennes tomhet och skam.
Tabletterna vill hjälpa henne att rymma till de fegas värld.
Hon vill driva ut ensamhetens demoner som ingen ser eller ännu mindre förstår.
Bara hon får någon reaktion från sig själv, från andra.
Allt svindlar framför hennes kritiska ögon.
Plågan har inget namn.
Hon är rädd för den förödande tystnaden, den bryter ner hennes mod.
Vad ska hon göra med alla känslorna?
Är det ingen som förstår?
Hon vill bara bli sedd som den lilla flickan hon faktiskt är.
Sorgens kännetecken finns i hennes ansikte. Ögonen är lite röda eftersom hon desperat torkat bort tårarna, leendet är matt.
Men djupt rotat i hennes hjärta sitter hoppet och hon tänker aldrig någonsin ge upp det.
- hösten 2000 -
Ensamheten kom som ett hårt slag i magen när allt återgick till det vanliga. Nu sitter gråten där som en stor klump, tankarna snurrar och rädslan och oron sköljer över mig igen. Jag hade en helgs tidsfrist, en underbar helg då jag helt kopplade bort denna känslan, jag sov gott på nätterna och jag mådde bra inombords. Ikväll skrämmer mörkret mig, jag bävar för att gå och lägga mig och det gör ont i mig. Jag borde inte känna såhär starkt, jag trodde att jag kommit längre i min process... Åtminstone så pass långt att jag kunde sova utan mardrömmar, utan att gång på gång uppleva samma händelser i drömmarnas värld och vakna med en känsla av att det kunde varit igår allt hände. Men det går i vågor. Jag mådde ganska bra för bara en kort tid sen, jag kände att jag hade kontroll över mina känslor, men så plötsligt så föll jag ner i den där svackan igen, ner i avgrunden. Det positiva är dock att det för varje gång går lite lättare att komma upp därifrån än gången innan, jag lär mig vart jag ska sätta fötterna för att inte falla ner igen och jag hittar nya genvägar upp.
Du kan aldrig fly från vad livet en gång gjort dig.
Det går ej att förlåta att allting är förstört.
Om man en gång i livet fick välja någonting,
skulle jag vilja att allting som smärtar skulle utplånas.
Men smärtan som river i mitt inre går ej att utplåna.
För jag är som flugan i spindelns våld - Fångad...
Jag kommer inte loss.
Min styrka är nästan slut, och min ork till att resa mig upp,
Jag försöker att skrika efter hjälp, men ingen kommer.
Alla är för upptagna för att höra mitt vädjande rop på hjälp.
Frågan är om ljuset inom mig kommer att lysa igen
”Livets baksida”
Du kan aldrig fly från vad livet en gång gjort dig.
Det går ej att förlåta att allting är förstört.
Om man en gång i livet fick välja någonting,
skulle jag vilja att allting som smärtar skulle utplånas.
Men smärtan som river i mitt inre går ej att utplåna.
För jag är som flugan i spindelns våld - Fångad...
Jag kommer inte loss.
För längesen brann ljuset inom mig med en klar låga.
Nu har lågan inom mig slocknat.
Hela jag är svart och vrider mig av inre plågoandar.
Tillsammans med lågan försvann allt jag byggt upp.
Nu har allt rasat samman och jag ligger än en gång i det djupa svarta hålet.
Nu har lågan inom mig slocknat.
Hela jag är svart och vrider mig av inre plågoandar.
Tillsammans med lågan försvann allt jag byggt upp.
Nu har allt rasat samman och jag ligger än en gång i det djupa svarta hålet.
Min styrka är nästan slut, och min ork till att resa mig upp,
till att klättra upp igen, känns för svag.
Alla förhoppningar jag hade byggt ihop hålet med har totalraserats
Alla förhoppningar jag hade byggt ihop hålet med har totalraserats
och nu skriker rösterna till mig medans jag bara kan gråta
ensam i mitt djupa svarta hål.
Jag försöker att skrika efter hjälp, men ingen kommer.
Alla är för upptagna för att höra mitt vädjande rop på hjälp.
Frågan är om ljuset inom mig kommer att lysa igen
och om hålet kommer fyllas av mina förhoppningar.
Eller om det svarta djupa hålet kommer täckas igen tills mina vädjande rop tystnat för alltid och alla kan vända sig över den övertäckta gropen...
Eller om det svarta djupa hålet kommer täckas igen tills mina vädjande rop tystnat för alltid och alla kan vända sig över den övertäckta gropen...
Oj! Imorse vaknade jag till ett vitt landskap... Lillkillen sa direkt när han vaknade och tittade ut "Snö!" och trötta nyvakna mamman säger "Nää, knasboll, det är ingen snö" men sen tittar jag med ut och döm om min förvåning när stora vita flingor dalar ner utanför fönstret! Igår gick vi ju i bokskogen i solsken och förundrades över att vitsipporna börjat komma, att det var stora musöron på träden och att videkisarna var mjuka och luddiga!! Vad händer!?
Jag har en hängig son som ligger i ett hörn av soffan här och tittar på Bolibompa, han har varit kass sen i fredags :( Febern har åkt jojo och han har nästan hostat lungorna ur det lilla bröstet stackaren. Så av naturliga skäl har min helg med trevligt besök inte blivit riktigt som väntat... Men det har varit mysigt och trevligt, skönt med sällskap och härligt att bara få umgås och prata, prata, prata..... Ikväll tar hon tåget härifrån och sen är det tillbaks till vardagen igen :( Tur att det är en kort vecka, och sen lite påskledigt.
Jag har en hängig son som ligger i ett hörn av soffan här och tittar på Bolibompa, han har varit kass sen i fredags :( Febern har åkt jojo och han har nästan hostat lungorna ur det lilla bröstet stackaren. Så av naturliga skäl har min helg med trevligt besök inte blivit riktigt som väntat... Men det har varit mysigt och trevligt, skönt med sällskap och härligt att bara få umgås och prata, prata, prata..... Ikväll tar hon tåget härifrån och sen är det tillbaks till vardagen igen :( Tur att det är en kort vecka, och sen lite påskledigt.
På sätt och vis så lever jag hela mitt liv i en lögn, eller kanske inte lögn egentligen, men förnekelse åtminstone. Jag har blivit så otroligt bra på att sätta på min yttre mask, på att alltid svara "Bra!" på frågor om hur jag mår, på att intala mig själv att allt kommer kännas bättre bara jag ler lite mer...jag har blivit så pass bra på det att jag inte längre vet hur jag egentligen mår.
Visst har jag svackor, enorma sådana ibland, men det finns ändå alltid en del av mig som håller mig kvar på benen, som slår på "reservknappen" som gör att leendet automatiskt klistras på så fort någon annan finns i närheten. Är det något bra? Eller är det att leva i en lögn? Hur hade det blivit om hela jag mått sådär som det inre av mig gör, om jag inte varit så duktig på att förneka den känslan?
Visst har jag svackor, enorma sådana ibland, men det finns ändå alltid en del av mig som håller mig kvar på benen, som slår på "reservknappen" som gör att leendet automatiskt klistras på så fort någon annan finns i närheten. Är det något bra? Eller är det att leva i en lögn? Hur hade det blivit om hela jag mått sådär som det inre av mig gör, om jag inte varit så duktig på att förneka den känslan?
Ja precis de orden kom från Mr Omöjlig igårkväll...bara sådär liksom efter att vi inte haft någon kontakt alls på ett par veckor. Kan ju inte låta bli att fundera på VAD det är han saknar...
Hela konversationen löd ungefär såhär:
Han: Ville bara säga att jag saknar dig.
Jag: Och jag dig....men du vet vart jag finns!
Han: Om det ändå vore så enkelt. Nu ska vi inte dra igång någon diskussion, ville bara att du skulle veta att jag saknar dig....
Jag: Det skulle kunna vara precis så enkelt, om du själv ville det...
Jaha? Och nu då? Ska jag se detta som ett försök från honom att vinna tid? Ett sätt att hålla kvar mitt intresse i väntan på att han ska ta tag i sitt liv? Eller var det bara ett desperat försök från hans sida för att få mig att ge med mig, ett försök att få mig att säga "Okej då, vi fortsätter som innan, det var ändå bättre än inget..."?
Suck!!! Jag som precis börjat acceptera läget och inse att han var ett avslutat kapitel.... :(
Alltså...det är ju inte så att jag fortfarande väntar på honom, jag har insett för längesen att det aldrig skulle funkat mellan oss, och jag har absolut släppt honom och gått vidare på DET viset. Men man kommer aldrig ifrån att det gör ont att bli avvisad...det rör upp såna där korkade tankar som "varför duger jag inte". Men jag VET ju, innerst inne, att i detta fallet var det minsann inte mig det var fel på, det var han som inte var beredd att ge det som krävdes!
Hela konversationen löd ungefär såhär:
Han: Ville bara säga att jag saknar dig.
Jag: Och jag dig....men du vet vart jag finns!
Han: Om det ändå vore så enkelt. Nu ska vi inte dra igång någon diskussion, ville bara att du skulle veta att jag saknar dig....
Jag: Det skulle kunna vara precis så enkelt, om du själv ville det...
Jaha? Och nu då? Ska jag se detta som ett försök från honom att vinna tid? Ett sätt att hålla kvar mitt intresse i väntan på att han ska ta tag i sitt liv? Eller var det bara ett desperat försök från hans sida för att få mig att ge med mig, ett försök att få mig att säga "Okej då, vi fortsätter som innan, det var ändå bättre än inget..."?
Suck!!! Jag som precis börjat acceptera läget och inse att han var ett avslutat kapitel.... :(
Alltså...det är ju inte så att jag fortfarande väntar på honom, jag har insett för längesen att det aldrig skulle funkat mellan oss, och jag har absolut släppt honom och gått vidare på DET viset. Men man kommer aldrig ifrån att det gör ont att bli avvisad...det rör upp såna där korkade tankar som "varför duger jag inte". Men jag VET ju, innerst inne, att i detta fallet var det minsann inte mig det var fel på, det var han som inte var beredd att ge det som krävdes!
Helgen funkade! Jag fick MASSOR gjort, och det kändes SÅÅ skönt! Började röja och rensa och det slutade med en mindre vårstädning. I det stora hela var det väl ingen jättegrej, men i jämförelse med hur jag var rädd att helgen skulle bli så var detta helt underbart!
Efter en relativt intensiv lördag så ägnade jag sedan söndagen åt nöje, trevligt umgänge och välbehövliga skratt. Blev dock ganska rädd när jag mitt i ett skratt la märke till lillkillens reaktion...han såg först helt ställd och en aning chockad ut, sen övergick det till att han skrattade med oss och sen kom han till mig helt lycklig och sa "Mamma glaaaad". Underbara unge, nu när jag tänker på det så minns jag inte ens när jag sist skrattade sådär hjärtligt, så jag förstår att han blev förvånad... Skrämmande ju!
Efter en relativt intensiv lördag så ägnade jag sedan söndagen åt nöje, trevligt umgänge och välbehövliga skratt. Blev dock ganska rädd när jag mitt i ett skratt la märke till lillkillens reaktion...han såg först helt ställd och en aning chockad ut, sen övergick det till att han skrattade med oss och sen kom han till mig helt lycklig och sa "Mamma glaaaad". Underbara unge, nu när jag tänker på det så minns jag inte ens när jag sist skrattade sådär hjärtligt, så jag förstår att han blev förvånad... Skrämmande ju!
Fredag igen....blandade känslor som vanligt inför helgerna. Denna helgen har jag massor av saker jag måste göra, men tyvärr gör inte det att helgen känns lättare, vilket det logiskt sett borde göra eftersom sysselsättning är bästa boten mot tankar och oro, istället känns det bara stressande och jag är rädd för att bli så blockerad att jag istället för att vara effektiv inte får något vettigt alls gjort. Hur kan man känna sig så kluven? Gillar inte helgerna, men bävar ändå inför att måndagen ska komma så man måste tillbaka till jobbet igen...
Fast nästa helg blir annorlunda! Då kommer en underbar och väldigt saknad vän på långväga besök, och jag längtar såååå! Ska bli så skönt att bara ha henne omkring mig, och det ska bli roligt att visa henne lite mer av mig och mitt liv. Hoppas bara hon står ut med det ;)
Fast nästa helg blir annorlunda! Då kommer en underbar och väldigt saknad vän på långväga besök, och jag längtar såååå! Ska bli så skönt att bara ha henne omkring mig, och det ska bli roligt att visa henne lite mer av mig och mitt liv. Hoppas bara hon står ut med det ;)
Jag avskyr att ringa "viktiga" samtal...särskilt sådana till myndigheter. Jag får ont i magen och blir supernervös bara jag tänker på det...varför ska det behöva kännas så jobbigt!? Försöker intala mig själv att dom inte vet vem jag är, jag kommer kanske aldrig mer behöva prata med dom, och även om jag behöver det så lär dom ju inte minnas mig - men det går inte så bra... :(
Önskar att man kunde lösa alla problem via mail bara....
Önskar att man kunde lösa alla problem via mail bara....
Alltså...det är inte så att jag väldigt gärna vill ha en liten bebis just nu, har i praktiken alldeles tillräckligt med det älskade lilla barn jag har, MEN... Jag önskar att jag hade möjligheten... Jag skulle vilja ge lillkillen ett syskon innan han blir tonåring.
Men nu är det ju så att "it takes two to tango", och i ärlighetens namn vet jag inte om jag skulle våga ta det steget igen. Vill INTE gå igenom allt det där ensam en gång till, och jag har ju lärt mig den hårda vägen att man inte kan vara säker på att inte behöva göra det, hur gärna man än vill tro motsatsen... Men ändå...suck! Det är ju definitivt inte så att det börjar bli ont om tid för min del, men det börjar bli lite ont om tid om det ska bli något syskon till grabben innan han blir 15.
Först ska man träffa nån (och det vet vi ju hur svårt DET är...), sen ska man lära känna varandra och se om man funkar ihop (och det kan ju ta åratal...), efter det kan man kanske ta beslutet om att skaffa barn, men bara för att beslutet är taget betyder ju inte det att man automatiskt blir föräldrar dan därpå (ja ni fattar grejen...). Eller så kan man ju göra som när jag blev gravid, men det är en annan historia, och med tanke på hur den historien slutade så tänker jag undvika att göra just så nästa gång! (OM det blir någon nästa gång...)
Men nu är det ju så att "it takes two to tango", och i ärlighetens namn vet jag inte om jag skulle våga ta det steget igen. Vill INTE gå igenom allt det där ensam en gång till, och jag har ju lärt mig den hårda vägen att man inte kan vara säker på att inte behöva göra det, hur gärna man än vill tro motsatsen... Men ändå...suck! Det är ju definitivt inte så att det börjar bli ont om tid för min del, men det börjar bli lite ont om tid om det ska bli något syskon till grabben innan han blir 15.
Först ska man träffa nån (och det vet vi ju hur svårt DET är...), sen ska man lära känna varandra och se om man funkar ihop (och det kan ju ta åratal...), efter det kan man kanske ta beslutet om att skaffa barn, men bara för att beslutet är taget betyder ju inte det att man automatiskt blir föräldrar dan därpå (ja ni fattar grejen...). Eller så kan man ju göra som när jag blev gravid, men det är en annan historia, och med tanke på hur den historien slutade så tänker jag undvika att göra just så nästa gång! (OM det blir någon nästa gång...)
Jag beklagade mig lite för en vän häromdagen om hur less jag var på allt som hade med karlar och känslor att göra, men att jag faktiskt saknade närhet, sex osv och hur trist det var att leva i ofrivilligt celibat.
Berättade även om hur ett ex som plötsligt börjat höra av sig igen en kväll började prata om just sex, om det vi hade och att han saknade det när han tänkte på det. Han sa att jag hade "A body made for sin", precis som någon tydligen sagt om Marilyn Monroe en gång i tiden... (vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang eller ej...)
Nåja, i vilket fall som så sa då min vän att hon tyckte att jag skulle passa på och ha så roligt jag bara kunde i väntan på den "rätte". Och hade jag varit som de flesta andra så hade det varit ett gott råd, men nu känner hon inte mig så pass väl att hon förstod hur farliga just de där orden var för mig...
Men tack o lov så gav det mig även en viktig insikt, att det är ju faktiskt inte ett ofrivilligt celibat, det är ju inte så att jag inte får några inviter alls...erbjudanden får jag, men inga som känns lockande, alltså är det ett högst frivilligt celibat jag just nu lever i!
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det där, och se det som ett tecken på styrka och på att jag faktiskt är på bättringsvägen från mitt missbruk!
Berättade även om hur ett ex som plötsligt börjat höra av sig igen en kväll började prata om just sex, om det vi hade och att han saknade det när han tänkte på det. Han sa att jag hade "A body made for sin", precis som någon tydligen sagt om Marilyn Monroe en gång i tiden... (vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang eller ej...)
Nåja, i vilket fall som så sa då min vän att hon tyckte att jag skulle passa på och ha så roligt jag bara kunde i väntan på den "rätte". Och hade jag varit som de flesta andra så hade det varit ett gott råd, men nu känner hon inte mig så pass väl att hon förstod hur farliga just de där orden var för mig...
Men tack o lov så gav det mig även en viktig insikt, att det är ju faktiskt inte ett ofrivilligt celibat, det är ju inte så att jag inte får några inviter alls...erbjudanden får jag, men inga som känns lockande, alltså är det ett högst frivilligt celibat jag just nu lever i!
Jag ska verkligen försöka komma ihåg det där, och se det som ett tecken på styrka och på att jag faktiskt är på bättringsvägen från mitt missbruk!
Jag har en vän, eller kanske mer bekant, som verkar ha det perfekta livet och vara den perfekta mamman. Hon har en omtänksam attraktiv make, två charmiga ungar, ett jobb hon trivs med, de bor vackert...ja, utåt sett verkar hon leva det "perfekta" livet. Att döma av hur hon pratar om sina barn och deras liv tillsammans så verkar hon också vara den perfekta mamman...en sådan mamma som jag själv önskar att jag var. Allt verkar så gemytligt och idylliskt... Jag förstår inte hur man gör för att lyckas!? Hur kommer man dit?
Ja, jag kan känna mig avundsjuk på henne, men inte på det hon har, utan på hur tillfreds hon verkar vara. Hon är en sådan människa som man inte kan annat än tycka om! Hon är alltid glad och positiv och det bara lyser om henne, särskilt när hon pratar om sina barn. Jag skulle nästan vilja påstå att hon är någon slags idol för mig. Ibland kan tanken på henne ge mig mindervärdeskomplex, men samtidigt så sporrar det mig, det visar att man KAN känna så, och det får mig att själv sträva efter det. (Men visst...jag inser ju att hon inte är sådär lycklig och tillfreds jämnt, alla har ju sina sprickor i fasaden om än de inte syns utåt.)
Jag letar vidare efter det där receptet på lyckan...vet någon vart jag hittar det så snälla, tala om det! :)
Ja, jag kan känna mig avundsjuk på henne, men inte på det hon har, utan på hur tillfreds hon verkar vara. Hon är en sådan människa som man inte kan annat än tycka om! Hon är alltid glad och positiv och det bara lyser om henne, särskilt när hon pratar om sina barn. Jag skulle nästan vilja påstå att hon är någon slags idol för mig. Ibland kan tanken på henne ge mig mindervärdeskomplex, men samtidigt så sporrar det mig, det visar att man KAN känna så, och det får mig att själv sträva efter det. (Men visst...jag inser ju att hon inte är sådär lycklig och tillfreds jämnt, alla har ju sina sprickor i fasaden om än de inte syns utåt.)
Jag letar vidare efter det där receptet på lyckan...vet någon vart jag hittar det så snälla, tala om det! :)