På sätt och vis så lever jag hela mitt liv i en lögn, eller kanske inte lögn egentligen, men förnekelse åtminstone. Jag har blivit så otroligt bra på att sätta på min yttre mask, på att alltid svara "Bra!" på frågor om hur jag mår, på att intala mig själv att allt kommer kännas bättre bara jag ler lite mer...jag har blivit så pass bra på det att jag inte längre vet hur jag egentligen mår.
Visst har jag svackor, enorma sådana ibland, men det finns ändå alltid en del av mig som håller mig kvar på benen, som slår på "reservknappen" som gör att leendet automatiskt klistras på så fort någon annan finns i närheten. Är det något bra? Eller är det att leva i en lögn? Hur hade det blivit om hela jag mått sådär som det inre av mig gör, om jag inte varit så duktig på att förneka den känslan?
Visst har jag svackor, enorma sådana ibland, men det finns ändå alltid en del av mig som håller mig kvar på benen, som slår på "reservknappen" som gör att leendet automatiskt klistras på så fort någon annan finns i närheten. Är det något bra? Eller är det att leva i en lögn? Hur hade det blivit om hela jag mått sådär som det inre av mig gör, om jag inte varit så duktig på att förneka den känslan?
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)