Han sa att han ville vara min vän, att jag alltid kunde höra av mig, att han skulle finnas för mig... Nu är han borta. Ännu en gång känner jag mig sviken och övergiven, och det gör ont i själen. Jag saknar honom.

Jaha, jag gjorde det igen... Jag tillbringade fredagskvällen, natten och en lång lördagsförmiddag med Honom. Många känslor finns kvar, men en hel del verkar faktiskt ha ändrat karaktär. Jag vet inte om det är så att de aldrig varit äkta, om jag ännu en gång mest varit "kär i kärleken", eller om det är så att jag nu gör det jag är bäst på - förtränger det som gör ont?

Jag vill ju vara med honom, men trots att jag vet att det rätta vore att odla vänskapsrelationen för att säkra att få ha honom kvar i mitt liv så vill jag inte försaka mig själv den njutning det ger att vara nära honom sexuellt...och förnuftet inser ju att detta vi har nu inte är något som kommer fungera i längden. Så med andra ord så driver jag honom ifrån mig, på ett mycket plågsamt och utdraget vis.

Så oerhört många gånger har tanken "Varför just jag?" letat sig in i mitt medvetande. Det känns orättvist, oförklarligt och oerhört onödigt... Vad har JAG gjort för ont? Varför ska JAG tvingas leva i detta helvetet? Men ju större distans jag får till allt, desto mer inser jag att det inte är mina själviska tankar som borde ta plats! Det finns så oerhört många som lever i ett rent helvete på olika vis, och det finns tyvärr alltför många som inte längre orkade leva sitt liv.... Det är detta som vi alla måste tänka på - vi är inte ensamma om vårt öde, men alla är vi ensamma i just vår kamp.

Det är dags att sätta in stenhjärtat igen. Om jag inte engagerar mig i folk, bryr mig, känner, så gör det inte heller ont när jag inte får något tillbaka när det är jag som skulle behöva omtanke. Stora ord utan handling är ingenting värda! Min bild av vänskap är att finnas till hands, i alla lägen och utan att bli ombedd...

Kanske är det bara att förlika sig med tanken på att det är såhär livet är? Jag har en pojke som älskar mig villkorslöst, trots att jag inte förtjänar det just nu, vem är jag att begära mer?

Jag börjar förstå dem som skär sig själva, dem som tar till flaskan, dem som bedövar den inre oron med fysisk smärta eller alkoholrus. När jag mår som jag gör nu så pockar det gamla beroendet på och nu är jag glad att det inte finns lättillgängligt för mig, då hade jag varit där igen. Kniven, rakbladet, spriten finns ju alltid tillgängligt på ett annat vis...

Jag önskar att någon såg igenom ytan, att någon fångade upp mig. Någon som verkligen kunde hjälpa mig att få till en förändring... Men det stora problemet är ju att det inte syns hur jag mår! Jag är världsbäst på att klistra på leendet och sätta på masken när någon frågar hur jag mår...att be om hjälp är att visa sig svag, att erkänna sitt misslyckande, och till den punkten har jag inte kommit ännu. Fortfarande så är det endast i min ensamhet jag gråter. (Och tillsammans med J, men trots att han vet ungefär hur jag mår så kan han inget göra för att hjälpa...)

Jag börjar känna hur hela kroppen protesterar nu. Jag sover dåligt, äter dåligt och gråter mycket. Jag har ont i huvudet, ett tryck över bröstet och känner en nästan förlamande trötthet. Jag förstår ju att det inte ska vara såhär, och förnuftet vet mycket väl att jag kan göra mycket för att må bättre. Att börja med maten är ju ett hett tips, ett annat är ju att försöka få ordning på sömnen, lägga mig i tid osv... Men det är lättare sagt än gjort! Jag orkar liksom inte...

Jag saknar honom. Otroligt mycket...
Jag kämpar med mig själv hela tiden - jag inser ju att om jag ska kunna ha kvar honom som en vän så måste jag hålla tillbaka nu. Jag vill inte jaga bort honom, om det nu endast är vänskap han har att ge så vill jag vårda den vänskapen ömt så att jag får ta del av den.
Jag måste avvakta så att det som står mellan oss nu inte kommer få den tunna tråden att brista innan den hunnit bli stark nog att kallas vänskap.

Fredagskvällen spenderades med Honom, natten tillbringade jag i hans säng. Han höll om mig när mardrömmarna tog fatt i mig, han värmde min själ med sin omtanke och trots att förnuftet sa nej så tog det fysiska begäret till slut överhanden och våra kroppar agerade så som de tidigare tränats till. Varje liten rörelse mellan oss är välbeprövad, noga synkad och med tanke på intensiteten i denna stund så var det som om det var vår sista stund så nära tillsammans. Och det var det kanske...

Underbart att vara nära honom igen, om så bara för ett ögonblick, men svårt svårt svårt att veta att förutsättningarna är helt emot mig.

Jag har ont, jag känner mig otroligt otillräcklig och jag vet inte hur länge till jag ska orka. Jag sover bort mina dagar men jag är ändå alltid helt slut. Jag lever för min son men jag lever inte MED honom just nu. Jag känner mig som världens sämsta mamma... Jag vill inget, jag orkar inget, leendet är stelt.

Trött i både kropp och själ.

Tiden innan jul brukar vara fylld av förväntan och förberedelser. Jag brukar pyssla och dona och njuta av den tid som jag i vanliga fall ser som årets mysigaste....men i år har jag ingen lust till någonting.

Jag orkar inte, vill inte, känner inte glädjen...

Finns det värre ord att höra från den man tycker om? Klart som 17 att det är JAG, det är mig du inte lyckats bli kär i, och det beror såklart på den JAG är!
Önskar att det fanns en enkel förklaring, något att sätta fingret på...helst något jag skulle kunna ändra på såklart! Jag vill ju bara vara med dig...

Just nu är jag i det läget att jag inte bryr mig så mycket om ifall du är kär eller ej, om jag bara får fortsätta vara med dig så kan jag hantera att jag känner mer än du... Håll om mig, låt mig vara nära dig! Utnyttja mig så mycket du vill...säg inte nej till närhet bara för att du inte är kär. Patetiskt, desperat - jag vet :(

Jag har varit med om så mycket att dagar och datum, ibland till och med år, flyter ihop. Det finns dock två datum som för alltid kommer vara förknippade med smärta. Det är 6 juni, nationaldagen, och det är 26 nov.

I juni tog helvetet sin början, och i november skedde den händelse som jag oftast drömmer mardrömmar om. Jag kan vakna ibland och känna en känsla så stark som om jag vore tillbaka mitt i det. Jag vaknar med tårar som rinner och med en bultande smärta. Rädslan har mig i sitt grepp och jag känner en stor tomhet i kroppen på något sätt. Ibland tar det någon evighetslång minut innan jag förstår att det bara varit en dröm, innan smärtan lämnar mig, men tårarna och tomheten brukar finnas kvar långt efter att verkligheten hunnit ikapp mig.

Imorgon är det alltså dags för årsdag igen, och jag är rädd för att somna.

Var hos J igår...vi skulle prata öga mot öga med istället för bara på telefon. Svårt, svårt svårt! Massa tårar, massa sorg. Jag tycker verkligen om honom! I hans sällskap känner jag mig lugn och trygg och när jag är i hans famn vill jag aldrig släppa honom...

Han säger att han vill finnas kvar i mitt liv, vara min vän. Att jag alltid kan höra av mig om jag vill prata osv...men hur ska jag kunna det utan att få kramas med honom??? Jag vill bara vara nära, få sova i hans famn. Det är bara där jag kan sova riktigt skönt, t o m inatt efter alla tårar och i den konstiga situation det var så kände jag mig trygg intill honom. Hur ska jag klara mig utan det???

Får panikkänslor när jag tänker på att jag inte kommer ha någon att gå med på de aktiviteter som redan är inbokade för två, och ännu värre blir det när jag tänker på att jag kommer få genomlida ännu en ensam nyårsafton....

Som vanligt, det är inte HONOM jag sörjer allra mest (även om det gör ont att han inte tycker lika mycket om mig som jag började tycka om honom), det är tanken på att jag nu är ENSAM igen som är värst!

Har en så jobbig känsla i kroppen, det kryper i den, värker. En molande värk och en känsla av att vilja krypa ur skinnet. Jobbigt att andas och tårarna bränner och svider i ögonen... Känner mig så otroligt ensam. Ensam, besviken och misslyckad.

Det finns inget mer att säga. Det gör förbannat ont och jag vet inte riktigt vem jag är längre.

Det här kommer aldrig fungera.

Inatt hörde jag någon viska någonting. Små ord med stor betydelse. Det kändes så verkligt när en välbekant röst uttalade dem, nästan som på riktigt. Men sedan vaknade jag och insåg att ingen hade sagt någonting alls. Allt som fanns omkring mig var ett kompakt mitt i natten-mörker och tystnad. Den där tystnaden. Den viskar inga ord alls...

Som vanligt så skulle vi bara ses fre-lö denna helgen, och vi skulle gå på spex tillsammans med hans syster med pojkvän. Det började inte förrän sent, så vi skulle gå o äta innan. Så var planerna.

Det blev mat innan, tillsammans med syster + pojkvän. Det enda jag INTE äter, det är sushi. Vart skulle vi gå o äta tror ni? JA, jag är nog tramsig, men var det verkligen nödvändigt att bland alla tänkbara restauranger välja just ett sushiställe just detta tillfället?? Och det var inte så att jag tillfrågades om vad jag tyckte, det var bestämt så.

Jag överdriver säkert, men det kändes respektlöst på nåt vis...jobbigt, tråkigt och som ännu ett bevis på att jag inte har något att säga till om när det gäller vår relation.

Han tog mig ett steg för långt ifrån min trygghetszon. Steg 1 var att umgås med syster och pojkvän, och det hade jag fått en chans att förbereda mig på. Steg 2 kom som en överraskning, och det blev för mycket. Jag hade inte en chans att ha en trevlig middag, jag hade fullt upp med att koncentrera mig på att vara.

Fan fan fan! Jag skulle ju inte gråta över saker jag själv trasslat in mig i!

Jag blir ledsen när det känns som om jag bara får de stunder du har över, av att inte prioriteras eller ens tillfrågas när du planerar din tid. Det är jättemysigt att ses nån kväll då o då, men jag vill att du ska vilja ta del av vår vardag också. Det är dagarna med L som är mitt liv, inte tv-kvällarna efter att han lagt sig. Det känns som om jag aldrig får tid att lära känna dig! Vi har ändå träffats så pass länge nu att jag tycker man borde vilja planera saker tillsammans, borde vilja inkludera varandra i vardagen till ett visst mått i alla fall.

Det känns som om jag bara väntar på dig hela tiden, på att du ska förära mig en stund av din dyrbara tid, på att jag ska få en liten smula av dig mitt i ditt fulltecknade schema. Jag vill göra saker med dig, ägna tid med dig, därför kan jag inte planera in saker på helgerna längre - för tänk om du skulle ha tid för mig... Det vet jag ju aldrig i förväg, det verkar inte du veta heller. Är det så att du väntar in i det sista med att bestämma hur dina helger ska se ut för att hålla alla dörrar öppna? Om inget roligare erbjuds så kan du göra något med mig...

Jag känner aldrig att du "behöver" mig, du hade säkert inte blivit ledsen och besviken om det varit jag som haft fullt upp med allt annat än dig. Jag överdriver säkert, det är jag ju bra på, men denna känslan gör att jag är på helspänn varje stund vi har tillsammans. Jag anstränger mig så för att göra tiden tillsammans så bra som möjligt, jag vill ju att du ska vilja ha mer av mig! Jag vet inte hur länge till jag orkar "tassa på tå", om jag inte börjar känna att jag får något tillbaka snart så är detta dömt att misslyckas...

Dags att försöka sova lite då...men det är många tankar som snurrar i huvudet :-(

Vad har jag gjort!? Varför kunde jag inte behålla masken på ett tag till??? Det hade ju gått över, det vet jag ju...om jag bara kunnat spela spelet lite till... :(

Mitt mående går i perioder, så har det alltid varit. Jag har mått bra länge nu, jag har varit pigg och glad och tillåtit mig själv att vara "vanlig". Jag har ju till och med vågat träffa någon, vågat börja känna! Men vad är det som händer med mig nu? Kommer jag ännu en gång förstöra det som nu är på gång på grund av ännu en dum svacka!? Det var en sömnlös natt som genomleds inatt, mycket tankar, mycket känslor, mycket grubblerier. Jag är så rädd...rädd för att inte duga, rädd för att inte räcka till, rädd för att inte bli lika mycket omtyckt som jag tycker om honom! Framförallt livrädd för att skrämma honom. Jag har varit här förr, jag vet inte hur jag ska kunna sätta ett annat slut på det denna gången mot det som tidigare varit...

Jag är rädd.
Rädd för mina egna tankar, mina egna känslor.
Jag har hamnat i en beroendeställning och jag känner hur jag börjar tappa kontrollen. Hur allt börjat kretsa kring detta, kring honom, kring oss.
Jag väntar, jag längtar, jag saknar, men jag har ingen kontroll alls. Ingen makt, inget att säga till om. Jag bara väntar och suger åt mig de stunder jag blir tilldelad.
Jag tycker inte om detta! Men jag tycker om honom, och det skrämmer mig.

Höststormar kan vara mysiga, om man sitter under filten med en kopp te att värma händerna på och har några stämningsfulla värmeljus tända. De kan också vara otäcka och skrämmande när en massa obekanta ljud skapas i det kompakta mörkret utanför fönstret, när det känns som om vinden tar tag i hela huset.

Jag beskriver aldrig mig själv som mörkrädd. Det är ju inte mörkret som är farligt, utan allt och alla som kan ta skydd av det. Och jag vet att hemska saker lika gärna kan hända mitt på ljusa dagen som efter mörkrets inbrott. Men ändå...det är lätt att tankarna skenar iväg när man sitter ensam och lyssnar på stormen som viner utanför.

Nu saknar jag en trygg famn, en hand att hålla i, men jag skulle aldrig någonsin erkänna detta genom att be honom finnas här för mig.

Jag har försökt intala mig själv att jag är nojig, men vissa bevis går inte att bortse ifrån.

Fyra gånger den senaste tiden har jag bjudit hem folk på middag/fest, en av gångerna ställde jag in helt eftersom det helt enkelt inte var någon som kunde (ville?) komma, gång två och tre blev det visserligen trevliga middagar, men uppslutningen var lätträknad (2! resp 4 gäster) och nu är vi inne på fjärde försöket.

Nu måste jag sluta lura mig själv och inse att jag inte har så stort umgänge att det ens är lönt att lägga energi på att planera saker!

Denna gången bemödade sig hälften av de inbjudna inte ens om att svara, av den andra halvan var det - med endast något enstaka undantag - upprepade nekanden/avhopp. Sonen är bortlejd till barnvakt, kylskåpet är välfyllt, huset är nystädat och värmeljusen är tända, det är som bäddat för en trevlig kväll med vänner. Om man hade några... Istället sitter jag här själv i soffan med ett glas vin och en film som enda sällskap.

Ännu en inställd kväll.

Jag brukar känna mig hyfsat smart och allmänbildad. Känna att jag har koll på saker och ting, att jag till och med är ganska duktig på en del saker men nu känner jag mig korkad, liten och grå. Mindervärdeskomplex. Självförtroendet i botten. Räcker inte till, har inget att komma med. Ointressant. Förstår inte vad jag skulle ha att erbjuda, varför jag skulle vara ett givande sällskap till någon som har ett umgänge med kompetens så olik min. Högutbildade, välbetalda, viktiga, snygga och smarta. Känner mig bara ful, ointressant och mesig...

Jag har många i min bekantskapskrets som jag benämner som mina vänner. De fyller lite olika roller, jag träffar dem olika ofta, de känner mig på olika plan. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam.

Jag har inte haft en "bästis" sedan mellanstadiet, möjligtvis högstadiet. Det finns ingen som jag ens skulle få för mig att ringa mitt i natten när gråten blir mig övermäktig. Inte för det inte FINNS någon att ringa, jag tror säkert att det finns i alla fall ett par stycken som inte alls skulle ta illa upp om jag gjorde det...utan för att jag själv känner att jag inte kan göra det. Det är något i mig som tar emot, kanske är det stoltheten, kanske är det den berömda rädslan.

Jag har försökt under åren, försökt att sänka garden, svälja stoltheten och be om hjälp. Varje gång har jag blivit bemött med öppna armar - till en början, och varje gång har stödet gradvis försvunnit. Jag har förlorat vänner pga att jag sorterat in dem i "fel" fack, för att jag trott att just de hade en annan vänskapsroll än vad de faktiskt hade.

Nu tänker ni säkert att de inte varit äkta vänner osv...men jo, det tror jag att de var. Men de var vänner på ett annat plan. De riktigt nära vännerna lyser med sin frånvaro, och jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som sätter gränser, jag som inte "bjuder till", jag som är för rädd för relationer.

Därför är jag ensam trots alla mina vänner.

Imorgon är jag arbetslös.
Arbetslös. Utan anställning. Oviktig. En siffra i statistiken. En belastning på samhället. Overksam. Utan socialt sammanhang.
Arbetslös.

Jag tycker inte om att vara ensam, men jag har ett stort behov av att vara det. När jag är ensam så vandrar tankarna lätt iväg, småsaker blir gigantiska och djupt inne i mig känner jag hur all osäkerhet och alla rädslor börjar bubbla. Vad är det jag är rädd för egentligen? Varför gör det så ont i mig?

Jag är rädd för att inte bli älskad, för att inte räcka till, för att inte leva upp till förväntningarna. Men jag gör det inte lätt för andra att älska mig. Min osäkerhet förstör mycket, den gör ont i mig och gör att jag ibland beter mig riktigt illa.

Jag har svårt för att veta vart jag har vissa människor, just nu syftar jag på en speciell person. Allt det som känns så tryggt och mysigt och bra när vi träffas förvandlas till osäkerhet och rädslor när vi är ifrån varandra.

De fina orden "Tiden läker alla sår" betyder inte mycket för mig längre. Jag vill gärna tro att alla mina sår kommer läkas, och kanske gör de det, men i vilket fall som så kommer det alltid finnas ärr kvar. Stora fula ärr. Ett ärr som jag ibland får för mig att alla kan se är det ärret som gör att jag har svårt för sunda relationer.

Jag levde länge med mitt sexmissbruk, jag förstörde mig själv och jag drog med mig många oskyldiga i fördärvet. Jag utnyttjade, sårade och oroade. Jag visste inte hur man gjorde, jag visste inte hur det skulle kännas. Sex för mig var bara ett sätt att visa mig underlägsen, jag trodde att min kropp var det enda jag kunde erbjuda, sex var det enda som kunde ge mig bekräftelse och ett tecken på att jag dög till något.

Är jag fri från missbruket nu då? Blir man någonsin det? Det är många år sedan jag hade mitt senaste återfall, men jag inser ändå att helt fri är jag inte. Jag har fortfarande svårt för att öppna mig känslomässigt för folk, svårt för att släppa folk inpå livet och svårt för att våga älska. Fortfarande kan jag ibland känna "suget", behovet av närhet och bekräftelse, och jag är så rädd för att jag nu när jag har någon nära mig bara utnyttjar honom för att få just det. Jag vet inte hur man skiljer på äkta känslor och på beroende... Tänk om jag är mer fast än vad jag vill tro, tänk om jag sårar honom utan att förstå det?

Det som brukar väcka reaktioner hos folk som hör min berättelse är det besked som läkaren gav mig, att jag troligtvis aldrig skulle kunna få barn p g a ärrbildning på äggledarna efter den infektion jag fått som troligtvis var orsakad av "främmande föremål". Nu med facit i hand så kan jag bli väldigt arg på just dem orden som yttrades så kallsinnigt i ett sterilt undersökningsrum för många år sedan men min reaktion då var helt annorlunda. Den var inte särskilt rationell, men förmodligen förståelig på sitt sätt. Jag bestämde mig där och då för att det "inte gjorde något" för jag ville faktiskt inte ha några barn... Hur man nu kan veta det så säkert som sjuttonåring...

Men livet förändras, vi får nya chanser och tack och lov så lyssnade inte läkarna på mina ord den gången utan tog mig senare under behandling för att jag i framtiden förhoppningsvis skulle kunna få göra ett aktivt val. Att inte vilja ha barn är helt ok, men det ska vara ett frivilligt val då och inte en påtvingad efterkonstruktion för att kunna hantera smärtan av att det är något som är fysiskt "fel".

Och som de flesta av er vet vid detta laget så har jag nu en fantastisk son, som av förklarliga skäl är mitt största mirakel, men den dagen då stickan visade att jag var gravid så var det inte lycka jag kände. Jag hade under så lång tid intalat mig själv att jag inte ville ha några barn, och trots att förnuftet visste att den laserkirurgiska behandlingen jag genomgått ökat mina chanser avsevärt så hade inte känslorna hunnit ikapp (det sades då att det var ca 45% chans till en lyckad korrigering eftersom blockeringen "tursamt nog" satt i den lägre delen av äggledaren).

Jag hade svårt att glädjas fullt ut under graviditeten, svårt att knyta an till det lilla liv som växte i mig. Efter att under flera år ha varit inställd på att inte kunna få barn så var det svårt att förstå och greppa allt så det tog tid för kärleken till mitt barn att växa fram. Nu är den dock starkare än något annat! Min son är den finaste gåva jag någonsin fått, helt oväntad, men högt älskad!

Igårkväll fick jag känna på paniken en stund. Fick en plötslig insikt om att jag inte ska köra till jobbet imorgonbitti. Började fundera på att jag skulle tvätta arbetskläderna och att jag skulle måla naglarna så de var ok på måndag, och insåg mitt i dessa tankar att nej - det behövdes ju inte alls, för jag ska inte jobba på måndag! Känns på något sätt som om jag förlorat en del av min identitet...

Det har varit en tung vecka, eller ja - kanske snarare en tung månad, men senaste veckan har varit värst. Igår var sista dagen på jobbet, jag har blivit arbetsbefriad under resten av uppsägningstiden. Det var en otroligt märklig känsla att lämna allt igår...och det gör ont i mig att veta att mina fina vänner och kollegor nu hör till det förflutna. Nu skrämmer framtiden! Jag är rädd för att jag kommer känna mig isolerad, att jag kommer få alldeles för mycket tid med mina egna tankar och känslor. Ändå känner jag ett märkligt lugn just nu, nästan på gränsen till likgiltighet. Jag vet inte om det är någon slags försvarsmekanik, mitt sätt att hantera situationen?

Det blir inte många ord skrivna just nu men det känns lite som terapi att bara leka med designen på denna bloggen. Så nu är det nypremiär - jag börjar med ett nytt utseende och snart så kommer det kanske nya ord med :)

Jag är en väldigt stark, men samtidigt en väldigt skadad, människa. Jag har många toppar men även djupa dalar, och jag är världsbäst på att be om ursäkt för att jag visar att jag känner. Rädd för att vara till besvär, rädd för att skrämma bort, men ibland brister det ändå. Och den senaste tiden har det gjort det flera gånger...

Det gör ont i mig, det finns så mycket som fortfarande värker, så mycket minnen, tankar och känslor. Det är inte jobbet jag gråter för, det är inte livssituationen just nu som är svår att bära, det är inte ensamheten, inte dagens rädslor - men detta är ju allt folk omkring mig ser. Ingen (i alla fall väldigt få) vet vad som puttar ner mig i mina djupaste dalar. Och jag ber återigen om ursäkt, för EGENTLIGEN har jag ju det väldigt bra. Om man bara ser till det som visas utåt, att jag är en ensamstående småbarnsmamma som snart står utan jobb så finns det så många som har det mycket värre än jag.

Kanske tar jag upp detta igen...det ÄR skönt att kunna skriva av sig när alldeles för mycket tankar och känslor hotar att slita sönder mig i smådelar.

Vet inte riktigt hur jag ska börja bara...