Söndagstankar.
Jag har en vän, eller kanske mer bekant, som verkar ha det perfekta livet och vara den perfekta mamman. Hon har en omtänksam attraktiv make, två charmiga ungar, ett jobb hon trivs med, de bor vackert...ja, utåt sett verkar hon leva det "perfekta" livet. Att döma av hur hon pratar om sina barn och deras liv tillsammans så verkar hon också vara den perfekta mamman...en sådan mamma som jag själv önskar att jag var. Allt verkar så gemytligt och idylliskt... Jag förstår inte hur man gör för att lyckas!? Hur kommer man dit?
Ja, jag kan känna mig avundsjuk på henne, men inte på det hon har, utan på hur tillfreds hon verkar vara. Hon är en sådan människa som man inte kan annat än tycka om! Hon är alltid glad och positiv och det bara lyser om henne, särskilt när hon pratar om sina barn. Jag skulle nästan vilja påstå att hon är någon slags idol för mig. Ibland kan tanken på henne ge mig mindervärdeskomplex, men samtidigt så sporrar det mig, det visar att man KAN känna så, och det får mig att själv sträva efter det. (Men visst...jag inser ju att hon inte är sådär lycklig och tillfreds jämnt, alla har ju sina sprickor i fasaden om än de inte syns utåt.)
Jag letar vidare efter det där receptet på lyckan...vet någon vart jag hittar det så snälla, tala om det! :)