Känner mig helt tom på känslor just nu, bara sorgsen liksom...
Jag skäms så över mig själv, och jag har svårt att se mina kära i ögonen idag.

Jag är så rädd för mig själv... Jag litar inte på mig själv längre! Gång på gång förstör jag mitt liv, försätter mig i situationer jag inte kan hantera, som jag inte mår bra av.... Varför gör jag såhär mot mig själv!?
Slutet på denna kvällen är redan förutbestämd...det går inte att backa ur nu, trots att förnuftet säger mig att det är det sämsta jag kan göra.
Imorgon kommer jag känna mig liten och värdelös igen, men det är i alla fall en känsla jag vet hur jag ska hantera.

Idag orkar jag inte vara stark.

Orkar inte vara glad.
Orkar inte vara den som förstår, den som vet och den som kan.
Den som klarar av.

Orkar inte orka.

Idag vill jag vara liten och svag.
Vill få kura ihop mig i en trygg famn och bara vara jag.
Vill gråta och grubbla, men inte ensam.

Ensam är svag.

Älskade L, det gör ont i mig att du är så långt ifrån mig rent fysiskt, men jag vet att du finns där för mig, och jag är så tacksam för det, din vänskap gör mig starkare!
Dina ord släppte fram de där tårarna som bränt i mig hela dagen, flera dagar. Jag är så glad för att du finns!

...
Jag hoppas att du ska orka igenom det här, eller rättare sagt. Du MÅSTE klara dig igenom det här. Inte för att ställa krav, men ingenting annat duger. Du är en för fin människa för att låta det här ta över dig, ta kål på dig och på allt du är och står för.
...
Det gör ont, men vem sa att livet skulle vara en dans på röda rosor? Även om det känns som om du fått mer än din beskärda del vid det här laget. Mer än vad man önskar sin värste fiende. Men stå ut vännen. Det är din tur snart. Å även om det inte är samma sak är vi många som älskar dig och håller av dig som en vän, en mor, en syster, en dotter.
...

Läste ett av de vackraste blogginläggen någonsin igår...

Du kysste mig hel

Jag var krossat porslin. Som ett glas någon har kastat i golvet i vredesmod. Små, små kristalliknande bitar som glimmade i olika nyanser när morgonsolen låg på. Skärvor och fragment av det som var jag, som nu bara var spillror utspridda överallt och ingenstans.

Trasig och nedslagen.

Du såg mig, såg att jag inte var hel. Du började plocka upp bitarna, en efter en. Egentligen var det farligt för dig att komma nära. Krossat glas är förrädiskt. Det kan såra utan att mena det. Men det bekom dig inte. Du fortsatte tålmodigt att plocka.

Långsamt och omsorgsfullt.

När du samlat alla mina bitar i dina händer kysste du dem försiktigt. Dina varma mjuka läppar mot mina trasiga. Din tunga sökte försiktigt min. Din andedräkt var söt, smakade liv. Och jag kände hur alla bitar föll på plats, hur skärvorna fogades samman.

Du kysste mig hel.

Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt självisk person...men nu börjar jag tvivla.
Jag vet inte om det jag känner o gör grundar sig på min egen rädsla för att "misslyckas"...det låter hemskt, men jag är van att få som jag vill.
Det handlar nog mycket om den där kontrollen...jag har tappat den för ett tag och nu gör jag allt för att ta tillbaka den. Till varje pris?
Måste man försaka sig själv ibland? Måste man backa i vissa lägen, hur ont det än gör? Är jag självisk om jag inte gör det?

Det har blivit många sådana den senaste tiden... Vissa sömnlösa nätter är sådana nätter då det är värt att vara vaken, när det ger så mycket mer. Men inatt var det kämpigt.
Inatt var det en sådan natt då jag var rädd för att somna, rädd för mig själv, mina känslor, tankar och framförallt drömmar.
Jag känner inte igen mig själv längre. Hur gör man när känslorna bubblar över? Hur kommer man ifrån oro och drömmar som plågar en?
Jag är rädd för att tappa bort det som jag trodde var JAG, det var så mycket enklare när det var allt jag visste, och nu vet jag inte hur jag någonsin ska kunna ta mig tillbaka till det!

Ja, ibland är det väldigt skönt att gråta...att rensa huvudet, tömma det på lite känslor. Men det gör ont också! Det gör ont att gråta utan en tröstande famn...det gör ont när det är svårt att se slutet. När känslorna tar överhanden och tårarna blir okontrollerbara. När det blir svårt att andas och halsen börjar värka...
Ibland vill jag bara kunna släppa på kontrollen, känna att någon fångar mig! Inte behöva känna mig så förbannat stark jämnt...

Men det är nog en jävla tur att ingen ser mig just nu...jag är ingen vacker syn, och det skulle vara svårt att få något vettigt ord ur mig...

Det slog mig att det förmodligen finns en förklaring på allt detta. Det är ju inte alls något konstigt för mig egentligen...jag ser det klart nu. Jag gör ju bara som jag brukar göra, det är bara det att allt blivit så mycket större denna gången.
Jag har varit med om en omtumlande resa den senaste veckan, och mycket har varit nytt. En del har varit bra för mig, annat sämre. Men nu, när karusellen börjar stanna, så ser jag vad som hänt.
Jag har blivit alltför känslomässigt involverad i en person jag inte kommer få. Så, trots att det inte känts så hela vägen, så har jag ju skyddat mig själv. Precis som vanligt! Något i mig har sett begränsningarna och därför vågat släppa fram känslorna, i trygg förvissning om att det aldrig kommer bli allvar av det ändå.

Nu minns jag varför jag inte brukar öppna mig, varför jag inte släpper folk inpå livet.
Nu minns jag varför jag inte ska tillåta mig att bli känslosam!
Nu minns jag varför jag levde mitt liv som jag gjorde... Tillåter man sig inte att känna så kan man inte heller bli ledsen.
Det är så mycket enklare att leva med stenhjärta!

Jag är så otroligt dum!!!
Vad gör jag mot mig själv egentligen!?
Varför?
Är det verkligen värt det???

Jag har känt känslor som jag trodde var borta för evigt för mig, jag har blivit berörd på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag kan inte minnas när jag senast kände såhär, och det skrämmer mig så oerhört!
På samma gång som det är helt fantastiskt underbart att få bevis på att jag fortfarande lever, att jag faktiskt har ett hjärta som inte är helt kallt och hårt som jag nästan började tro ett tag, så är det också förvirrande, skrämmande och jobbigt... Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, min vanliga överlevnadsstrategi verkar inte fungera i detta fallet.
HJÄLP, var är skyddsnätet nu då? Måste samla ihop mig, strukturera tankarna och hitta tillbaka till det sakliga sätt jag vanligtvis brukar ha.

Mod att se svaren.
Mod att våga leva!

Varför är det så svårt att se klart på sitt eget liv, sina egna problem? Varför är det alltid så svårt att fatta rätt beslut för sig själv???

Det gör ont, ont, ONT i mig när människor jag älskar mår dåligt, när människor som betyder så otroligt mycket för mig inte förstår sitt eget bästa...och jag önskar bara att jag kunde säga eller göra något för att ge mod...mod att våga förändra!

Jag har varit med om en magisk helg känns det som... Jag har nog aldrig förr känt mig så nära en annan person känslomässigt. Finns det något sådant som själsfränder så har jag definitivt funnit min!
Skratt och gråt, lek och allvar, djupa samtal och varma kramar...
Att finna en så fin vän är nog få förunnat, men det måste varit någon mening med att just vi träffades. Vi har mycket att lära av varandra, och jag vet att jag nu i honom har just det stöd jag så ofta behöver. Jag hoppas och tror att jag kan ge honom detsamma!

Vissa dagar är bara lite tyngre än andra....det är de där dagarna när alla frågorna dyker upp igen. "Varför jag!?" osv...

En av budkillarna som levererar paket till jobbet är en sån människa som det bara lyser glädje om! En ganska ordinär person egentligen, men med ett humör som lyser upp varenda trist dag! När han stormar in här med ett "Hallå darling", och med världens största leende ja då kan man ju inte annat än le tillbaka! Glädje smittar!

Hoppas detta är ok med dig! Skäll på mig annars, du vet ju vart du kan nå mig :)

Jag skrev ju att jag skulle behandla detta ämne lite mer vid ett senare tillfälle...och nu känns det som om det är läge!

I den responsen som jag fick av J då så skrev hon bland annat:

Jag vet ju att du idag har en liten son som du verkar vara en fantastisk mamma till, och jag blir glad att höra att du faktiskt kunde få barn efter allt det hemska. Och att du har honom att finnas till för...han behöver sin mamma.
Ang. detta att vara mamma till små barn...vet du det är det svåraste uppgiften man har i livet tror jag .....Men också det roligaste.
Jag har två små och jag undrar ibland om jag verkligen är en bra mamma när jag låtit barnen se på tv nästan hela dagen, eller när jag får utbrott och skriker högt härhemma när sista droppen fallit i det redan överfulla glaset........
Men man mår ju inte alltid så bra själv, och man kan inte orka allt. Barnen har det bra och det vet man om innerst inne......

På ett sätt så öppnade de orden mina ögon angående vissa saker!
Det har varit så många tillfällen som jag känt mig som världens sämsta mamma, när jag haft så otroligt dåligt samvete för att jag inte orkat. Men vet du J? Du har ju så rätt! Barnen har det ju bra, och jag tror inte nu när jag tänker klart på det att de tar någon skada av att se sina föräldrars sämre sidor då och då. Tvärtom så kanske man på så vis kan ge dem en större tolerans för vad som är ok. Visa dem att det faktiskt är tillåtet att må dåligt ibland och att alla gör det, men också lära dem hur man kan ta sig ur det. Små barn kan man ju inte förklara allt för, men de är ju så otroligt bra på att känna av sinnesstämningar så jag tror att de förstår mycket mer än vad vi ofta inser!
Från och med nu ska jag sluta med att försöka sätta upp fasaden inför min son när jag inte mår så bra, för vet ni? Jag tror inte att det gör någon nytta i alla fall, han känner så väl hur jag mår trots att jag försöker dölja det i all välmening!

Jag vet att jag varit inne på detta förut, men jag måste få spinna vidare lite på det här!
Vad är det som gör oss till dem vi är? "Arv och miljö" skulle man säkert svara om man skulle vara korrekt, men vad innebär detta då?
Allt som händer oss påverkar ju hur vi ser på saker, hur vi tänker och känner. Många (även jag) brukar säga att "Allt det vi varit med om har format oss till de personer vi är idag", "Har vi varit med om svåra saker, och lyckats ta oss vidare, så har vi blivit starkare av det", "Allt som inte dödar, det härdar" osv...
Men är det verkligen så? Hade vi lyckats ta oss igenom de där svåra sakerna om vi inte varit starka från början? Vad är egentligen "inre styrka"? Är det något som finns i oss från början, eller något vi får på vägen, kanske helt enkelt något vi lär oss?
Vad är det som gör att vissa överlever, men inte andra!?

....det är möjligt att han är en mirakelmänniska trots allt! :)

Igårkväll var inte tekniken på vår sida, och alla konversationer avbröts mitt i. Det blev många frågor utan svar, och många lösa trådar. Tråkigt, för hur det än är så är vissa saker svåra att "återuppta" vid ett senare tillfälle, vissa saker ska avhandlas i stundens ingivelse. Det brukar vara då de kommer bäst till sin rätt! Lite djupare ämnen och mer filosofiska tankar är inget man plockar fram direkt i ett samtal, utan det är saker som smyger sig in efterhand...

Inatt har jag inte sovit mycket (inte för att det är så ovanligt...men ändå). Det finns någon som berört mig, min själ och mitt hjärta. Jag är så tacksam för de samtal vi redan haft, och jag ser verkligen fram emot allt som jag VET ligger framför oss. Utbyte av tankar och känslor, delade förtroenden...
Jag har funnit en ny vän, en person som helt osjälviskt finns där för att lyssna, för att prata, och som bevisat för mig att världen kan vara god...det måste ju vara så eftersom det finns så fina människor i den!
Det är ingen mirakelmänniska, inom honom finns bara en helt vanlig, sårbar själ, precis som min egen...och det är nog precis det som är nyckeln!

Satt och tittade runt lite på youtube, och hamnade här...denna sång var en av de sånger jag valde att spela för min son på hans dop. En dag som jag kommer minnas för alltid..en dag fylld av både glädje och hopp men också av djupaste förtvivlan och många tårar. Sorg som hans så kallade pappa var upphov till...

Ställde denna frågan igen till en vän som betyder mycket för mig av flera anledningar, och svaret jag fick var;

"Man hoppar! Man släpper på kontrollen och förlitar sig på att det finns folk omkring en som samlar ihop en när man faller till marken. För faller, det gör man...och sönder, det går man. Det allt hänger på är hur skickliga folk omkring dig är på att lappa ihop din trasiga själ sen. Och har du en gång vågat hoppa, då har du befriat din själ."

Är det så tro?

Skört, ärligt, känslosamt... Onåbart?

Läste följande i en "kärleksblogg";

"Det är så många som jag coachar som vittnar om att de träffar någon som kanske drar sig undan, skickar dubbla signaler eller säger att de inte vill ha ett seriöst förhållande - men som mina klienter ändå fortsätter att träffa för att de tror att de kan förändra dem. Hmm. Sorry, men det funkar inte så. Om någon redan i inledningen är svår och du är ute efter härlig kärlek bör du gå vidare! Vad får dig att stanna? Du söker dig till trassel och trassel är vad du får. Eller hur? Visst kan man få en del personer att ändra sig efter en tid tillsammans, men de flesta sådana relationer slutar med att någons hjärta krossas."

Vad det låter enkelt, men så svårt det är!!!

Jag var och handlade häromdagen, i den butik där jag tidigare jobbat, och som vanligt så avbröts shoppingrundan av små pratstunder med före detta kollegor med jämna mellanrum. Under en sådan här så kom vi att prata om hus och trädgård...jag sa att jag behövde hem och klippa gräset, och hon sa att det måste vara mycket att göra nu med en så stor tomt. Och till sist kläcker hon ur sig;
"Är det inte dags för dig att skaffa en karl igen!?"
Men suck...ja, jo, det är ju bara att gå ut och "skaffa en" :S Vad tror hon!?
Det gjorde mig ganska ledsen faktiskt...den där "desperata" känslan kröp fram igen för en stund...

Sådana här historier får mig att hoppas! Kärleken finns kanske just där man minst anar det? Finns ju uppenbarligen lyckliga historier, så kanske är man fortfarande med i matchen!

Var är min riddare på sin vita springare?
När ska blixten slå ner i mitt liv?
KAN jag ens känna så igen?

Nåja, i väntan på den rätte kan jag väl åtminstone få bli lite förförd!?
Är det verkligen för mycket begärt? Suck...
Åh, vad jag saknar "min" konsult!!!

Vad är det för konstig värld man lever i!? Eller är det bara mitt liv som är konstigt?
Runt omkring mig så förändras folks liv drastiskt, antingen åt ena eller andra hållet...några tar det stora steget att gifta sig, skaffa hus och barn, andra bryter upp från stadiga relationer, såna som jag varit övertygad om skulle hålla för evigt...och jag stampar vidare i samma gamla spår....

Det är faktiskt inte bara en massa tankar som snurrar i mitt inre nu, det är en massa känslor också! Det är glädje och ny vårenergi, det är lust och begär, det är förvirring, irritation och uppgivenhet...som vanligt allt i en enda röra.
Vissa dagar mår jag bra, andra sämre. Vissa dagar kan jag känna igen mig själv, andra inte. Jag underhåller min yttre mask, jag är som vanligt duktig på att kontrollera den. Ibland känner jag ljusglimtar då fasaden smälter ihop med verkligheten, då känns det skönt! Fler sådana stunder önskas...jag jobbar vidare på det!
Jag har bearbetat mitt senaste snedsteg mycket, ja - det var dumt, otroligt dumt och onödigt - men samtidigt gav det mig nåt! Det gav mig ny kämparglöd och faktiskt nya insikter. Jag är ledsen för allt det förstörde, men jag är glad för att det fick mig att känna igen! Känna och reagera! Det är kanske inte så farligt att släppa på kontrollen ibland, om man bara gör det på rätt sätt....och det är nog DET jag ska koncentrera mig på. Inte att helt försöka låta bli, utan att lära mig göra det på ett annat sätt!

Kan snart inte längre räkna antalet gånger jag tagit fram en ny ruta här för att skriva ett nytt inlägg, och sen bara suttit och stirrat på den vita rutan utan att kunna förmå fingrarna till att skriva ner något av det som snurrar i mina tankar...
Har denna blogg gjort sitt? Var syftet bara att jag skulle få lätta mitt hjärta och bearbeta mitt förflutna? Är det över nu?

Nej, jag tror inte det...jag hoppas verkligen inte det! Jag mår bra av att sätta ord på mina tankar (och tankar, DET finns det gott om i denna damens huvud), så även om jag har någon slags tillfällig skrivkramp just nu så ska jag fortsätta att plocka fram denna rutan, ända tills den dag då orden kommer tillbaka till mig! Så det så!