Det var en ganska lugn och ljummen vårkväll i början av maj. Havet låg stilla och det var bara några få vindpustar ibland som krusade vattenytan. Fiskmåsarnas skrik var det enda som störde tystnaden. Solen var på väg ner och himlen hade en vacker röd nyans. Det var en underbar kväll. Jag kände mig lycklig och tillfreds med mig själv. Havet har alltid påverkat mig på det sättet. Jag var nästan alldeles ensam på stranden, bara ibland mötte jag någon enstaka person som var ute på kvällspromenad. De flesta jag mötte var äldre människor. Många hälsade glatt på mig.
Min familj har haft sommarstuga vid havet så länge jag kan minnas och det gör att varje plats betyder något särskilt för mig. När jag varit ute i cirka en halvtimme kom jag till ett ställe där jag varit på en jätterolig strandfest med mina kompisar förra sommaren. Jag vet inte varför, men jag fick ett plötsligt infall att gå upp i dynerna, sätta mig på platsen som jag hade så många minnen ifrån, där vi haft så roligt, och bara koppla av och ta det lugnt en liten stund innan jag gick tillbaka hem till vår lilla, mysiga stuga. När jag suttit där ett par minuter såg jag X komma nerifrån stranden...
Första gången jag träffade X var förrförra pingsten. Jag och en av mina äldsta och bästa sommarkompisar var ute och gick. Då mötte vi en av de snyggaste killar jag någonsin hade sett. Han tog andan ur mig helt totalt. Han var otroligt sexig och hade en fantastisk utstrålning. När han var utom hörhåll frågade jag min kompis om hon visste vem han var. Det visste hon. Hon berättade att han gick på samma skola som henne, han hette X, var ett år äldre än oss och han och hans familj hade sommarstuga en bit ifrån oss. Hon sa också att jag skulle akta mig för honom för han var skolans bock. Men inte ens det fick honom att se mindre perfekt ut i mina ögon. Jag hade blivit blixtförälskad. Troligen hade jag gjort intryck på honom också för under dagen som gick tog X reda på vem jag var med hjälp av min kompis småsystrar, som båda är väldigt pratglada. Senare samma dag var jag hemma hos några kompisar som också visste vem X var. X var också där. Nu efteråt har jag ibland undrat om det berodde på att jag var där? Nåja, innan kvällen var slut var vi ett par. Eller par och par, kanske inte riktigt ett par – ännu i alla fall - för när pingsthelgen tog slut var det precis som om vårt förhållande också tog slut, löstes upp, för sen träffades vi inte förrän efter skolavslutningen när vi alla samlades ute i sommarstugorna igen. Och där emellan hade vi inte haft någon kontakt alls.
Sommarlovet kom och det verkade på X som om vi aldrig hade haft det där uppehållet. Vårt förhållande var helt och hållet uppbyggt på den fysiska delen. Mina kompisar, som även blivit bra kompisar med X, påpekade ofta vårt märkliga förhållande, men jag lyssnade inte på dem. Nu efteråt vet jag att det som vi hade tillsammans inte hade ett dugg med kärlek att göra. Det var besatthet, fysisk åtrå. Men det är nog sant som det sägs, kärleken är blind. Och tonårskärlek är alltid tonårskärlek...
X gjorde tydligt klart för mig redan vid sommarens början att han tyckte att sex hörde till i ett förhållande, men jag kände mig inte redo för det och låtsades därför som om det regnade när han försökte ”förföra mig”. Det var inte så lätt alla gånger för trots allt så tyckte jag ju faktiskt om killen och var rädd för att han skulle dumpa mig om jag inte ville ligga med honom.
En gång var det nära att han övertalade mig. Vi var ensamma i skogen, det var ganska sent på kvällen, vi kysstes och smektes. Efter en stund tyckte jag att det började gå lite väl hett till och jag bad honom att lugna ner sig och han accepterade – för en stund, men det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i samma situation igen. När det var som värst och jag började fundera på att låta honom få sin vilja igenom hörde vi ett hundskall. Tydligen kände han igen ljudet för han utbrast; ”Jävlar, mamma, jag måste hem!”, och fick bråttom att rätta till sina kläder och rusade sedan iväg, ut mot vägen. Kvar stod jag och skänkte en tacksamhetens tanke till hans mamma och deras hund som råkat komma förbi i precis rätt ögonblick. Dagen efter verkade händelsen väldigt overklig och jag intalade mig själv att jag gjorde en höna av en fjäder. Ytterligare några dagar fortlöpte och jag och X fortsatte som förut – med kyssar och smek. Men så kom den dagen som sänkte mina höga tankar om honom.
Av en vän fick jag höra, väldigt nyfiket; ”Jaha, och vad gjorde du och X i skogen häromkvällen?” Han chockade mig totalt. När jag sen frågade ut honom om vad han menade med det, så kröp det fram att X hade berättat händelsen in i minsta detalj för alla som ville höra på, men naturligtvis inte sanningsenligt. Enligt hans version hade vi haft rena orgien. Han kunde ju inte berätta det som det verkligen var - att han inte fick vad han ville. Då skulle ju hans coola kompisar skratta ut honom. Det var droppen. Jag gjorde slut. Mina kompisar förstod och stöttade mig. Utåt sett verkade X ta det väldigt hårt, men jag vet inte... Vad rör sig i en killes tankar? Men det är klart, han var förstås inte van vid att bli dumpad. Inte han. Inte macho-killen.
Sommaren gick mot sitt slut och jag och X undvek varandra så gott vi kunde. Men ibland när jag såg honom kunde jag känna ett hugg i hjärtat. Han var ju så fin. Han betydde något särskilt för mig, även efter sitt svek. Därför var det inte så konstigt att den nästföljande sommaren blev som den blev...
Han hade ju som sagt var alltid betytt något speciellt för mig och alltid haft väldigt lätt för att påverka mig, fått mig att gå med på saker som jag först varit väldigt tveksam till. Så även denna sommar. Den började med en hel del strul, och ledde till slut till att han tog min oskuld, precis som han velat hela tiden, den som jag tidigare kämpat så hårt för att behålla. Det var verkligen ingen fin upplevelse, det var inte alls så som jag hade drömt om att det skulle vara. Det var hemskt misslyckat. Jag minns att han efteråt sa; ”Någon gång, så ska jag visa dig hur det verkligen ska gå till...”
Efter den misslyckade kvällen blev det inte mer mellan oss. Sen dess hälsar vi knappt på varandra när vi möts, därför tyckte jag att det var ganska underligt att han just nu var på väg rakt mot mig och det verkade som om han ville mig något.
Han kom och satte sig bredvid mig i sanden, började med att fråga hur livet levde med mig nu och vi fortsatte sen att småprata väldigt artigt och svalt. Om vädret, om skolan, om familjen... Efter en stund började han att flytta sig närmare mig, han la armen om mig och försökte kyssa mig, men då sa jag ifrån. Han verkade vänta sig att så fort han viftade på lillfingret så skulle jag ställa upp och ge honom vad han ville ha. Men den här gången sa jag nej. Då kände jag inte alls den här lite pirriga känslan som jag alltid tidigare känt när han rört vid mig, utan bara obehag. Jag hade pojkvän och var inte alls upplagd för ett litet strul. Det gjorde honom rasande.
Han tvingade ner mig i sanden och började slita av mig kläderna. Det som sedan skedde kan bara beskrivas med ett ord – våldtäkt. Han tvingade mig att ha sex med honom. Det kan inte beskrivas annorlunda, det kan inte tonas ner, han våldtog mig den där stilla kvällen på stranden. Medan det pågick var jag så rädd och chockad att jag inte kunde tänka klart, jag bara grät. Hela tiden talade han om för mig hur värdelös jag var och han hotade med att göra om det och till och med döda mig om jag berättade om detta för någon. Inte förrän efteråt, när han gått sin väg utan ett ord, kom alla tankar. Jag kände mig så smutsig, värdelös, förnedrad. Jag började fundera över varför? Varför just jag? Är det något fel på mig? Har jag gjort honom något?
Jag låg länge kvar i sanden, chockad, äcklad och rädd, innan jag till slut tog mig samman, reste mig och gick hemåt. Jag var öm i hela kroppen. Inte för att han använt så mycket våld, det hade inte behövts för jag var så chockad och rädd, utan för att jag spänt mig så mycket.
Naturligtvis var det psyket som påverkades mest. De psykiska skadorna kommer nog aldrig att läka. Tiden läker inte alla sår. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon, hans hot ekade i mitt huvud. Men min dåvarande pojkvän undrade ju varför han inte längre kunde ta på mig utan att jag reagerade, så till slut fick han ur mig hela den hemska historien. Först så var han så förstående. Han lät mig prata med honom, och gråta hos honom. Han försökte få mig att anmäla händelsen men jag vägrade. Dels så ville jag inte dra upp hela historien igen, dels så var jag rädd för att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, att folk skulle vända mig ryggen. Jag kunde ju inte bevisa något eftersom det gått så lång tid. Det skulle ju vara hans ord mot mitt. Och ingen som kände honom skulle kunna tro att han kunde göra något sådant. Han var alltid så trevlig och jättecharmig utåt, folk kunde inte låta bli att tycka om honom. Men jag visste nu att skenet bedrog.
Min pojkvän fick mig i alla fall att inse att det inte var mig det var fel på. Det var inte mitt fel! Men efter ett tag så tog vårt förhållande slut. Han orkade inte med mig eller mina depressioner. Han som sagt att ingenting kunde komma emellan oss, att vår kärlek var starkare än allt annat. Och om inte ens han orkade med mig, vem skulle då göra det?
Självmordstankarna fanns ofta där en lång tid efter händelsen, men nu, efter mer än två år, så hade jag sakta börjat bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla igen. Det var inte mitt fel! Jag är inte värdelös!
Men fortfarande så hände det ofta att det kändes som om livet förlorat sin mening, allt kändes bara hopplöst, nattsvart. Och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar då jag kunde känna känslan som om det vore igår. Den kvällen förstörde X mitt liv för evigt. Jag kommer aldrig att förstå VARFÖR? Nu visste jag vad som menades med att leva i ett helvete på jorden.
Min familj har haft sommarstuga vid havet så länge jag kan minnas och det gör att varje plats betyder något särskilt för mig. När jag varit ute i cirka en halvtimme kom jag till ett ställe där jag varit på en jätterolig strandfest med mina kompisar förra sommaren. Jag vet inte varför, men jag fick ett plötsligt infall att gå upp i dynerna, sätta mig på platsen som jag hade så många minnen ifrån, där vi haft så roligt, och bara koppla av och ta det lugnt en liten stund innan jag gick tillbaka hem till vår lilla, mysiga stuga. När jag suttit där ett par minuter såg jag X komma nerifrån stranden...
Första gången jag träffade X var förrförra pingsten. Jag och en av mina äldsta och bästa sommarkompisar var ute och gick. Då mötte vi en av de snyggaste killar jag någonsin hade sett. Han tog andan ur mig helt totalt. Han var otroligt sexig och hade en fantastisk utstrålning. När han var utom hörhåll frågade jag min kompis om hon visste vem han var. Det visste hon. Hon berättade att han gick på samma skola som henne, han hette X, var ett år äldre än oss och han och hans familj hade sommarstuga en bit ifrån oss. Hon sa också att jag skulle akta mig för honom för han var skolans bock. Men inte ens det fick honom att se mindre perfekt ut i mina ögon. Jag hade blivit blixtförälskad. Troligen hade jag gjort intryck på honom också för under dagen som gick tog X reda på vem jag var med hjälp av min kompis småsystrar, som båda är väldigt pratglada. Senare samma dag var jag hemma hos några kompisar som också visste vem X var. X var också där. Nu efteråt har jag ibland undrat om det berodde på att jag var där? Nåja, innan kvällen var slut var vi ett par. Eller par och par, kanske inte riktigt ett par – ännu i alla fall - för när pingsthelgen tog slut var det precis som om vårt förhållande också tog slut, löstes upp, för sen träffades vi inte förrän efter skolavslutningen när vi alla samlades ute i sommarstugorna igen. Och där emellan hade vi inte haft någon kontakt alls.
Sommarlovet kom och det verkade på X som om vi aldrig hade haft det där uppehållet. Vårt förhållande var helt och hållet uppbyggt på den fysiska delen. Mina kompisar, som även blivit bra kompisar med X, påpekade ofta vårt märkliga förhållande, men jag lyssnade inte på dem. Nu efteråt vet jag att det som vi hade tillsammans inte hade ett dugg med kärlek att göra. Det var besatthet, fysisk åtrå. Men det är nog sant som det sägs, kärleken är blind. Och tonårskärlek är alltid tonårskärlek...
X gjorde tydligt klart för mig redan vid sommarens början att han tyckte att sex hörde till i ett förhållande, men jag kände mig inte redo för det och låtsades därför som om det regnade när han försökte ”förföra mig”. Det var inte så lätt alla gånger för trots allt så tyckte jag ju faktiskt om killen och var rädd för att han skulle dumpa mig om jag inte ville ligga med honom.
En gång var det nära att han övertalade mig. Vi var ensamma i skogen, det var ganska sent på kvällen, vi kysstes och smektes. Efter en stund tyckte jag att det började gå lite väl hett till och jag bad honom att lugna ner sig och han accepterade – för en stund, men det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i samma situation igen. När det var som värst och jag började fundera på att låta honom få sin vilja igenom hörde vi ett hundskall. Tydligen kände han igen ljudet för han utbrast; ”Jävlar, mamma, jag måste hem!”, och fick bråttom att rätta till sina kläder och rusade sedan iväg, ut mot vägen. Kvar stod jag och skänkte en tacksamhetens tanke till hans mamma och deras hund som råkat komma förbi i precis rätt ögonblick. Dagen efter verkade händelsen väldigt overklig och jag intalade mig själv att jag gjorde en höna av en fjäder. Ytterligare några dagar fortlöpte och jag och X fortsatte som förut – med kyssar och smek. Men så kom den dagen som sänkte mina höga tankar om honom.
Av en vän fick jag höra, väldigt nyfiket; ”Jaha, och vad gjorde du och X i skogen häromkvällen?” Han chockade mig totalt. När jag sen frågade ut honom om vad han menade med det, så kröp det fram att X hade berättat händelsen in i minsta detalj för alla som ville höra på, men naturligtvis inte sanningsenligt. Enligt hans version hade vi haft rena orgien. Han kunde ju inte berätta det som det verkligen var - att han inte fick vad han ville. Då skulle ju hans coola kompisar skratta ut honom. Det var droppen. Jag gjorde slut. Mina kompisar förstod och stöttade mig. Utåt sett verkade X ta det väldigt hårt, men jag vet inte... Vad rör sig i en killes tankar? Men det är klart, han var förstås inte van vid att bli dumpad. Inte han. Inte macho-killen.
Sommaren gick mot sitt slut och jag och X undvek varandra så gott vi kunde. Men ibland när jag såg honom kunde jag känna ett hugg i hjärtat. Han var ju så fin. Han betydde något särskilt för mig, även efter sitt svek. Därför var det inte så konstigt att den nästföljande sommaren blev som den blev...
Han hade ju som sagt var alltid betytt något speciellt för mig och alltid haft väldigt lätt för att påverka mig, fått mig att gå med på saker som jag först varit väldigt tveksam till. Så även denna sommar. Den började med en hel del strul, och ledde till slut till att han tog min oskuld, precis som han velat hela tiden, den som jag tidigare kämpat så hårt för att behålla. Det var verkligen ingen fin upplevelse, det var inte alls så som jag hade drömt om att det skulle vara. Det var hemskt misslyckat. Jag minns att han efteråt sa; ”Någon gång, så ska jag visa dig hur det verkligen ska gå till...”
Efter den misslyckade kvällen blev det inte mer mellan oss. Sen dess hälsar vi knappt på varandra när vi möts, därför tyckte jag att det var ganska underligt att han just nu var på väg rakt mot mig och det verkade som om han ville mig något.
Han kom och satte sig bredvid mig i sanden, började med att fråga hur livet levde med mig nu och vi fortsatte sen att småprata väldigt artigt och svalt. Om vädret, om skolan, om familjen... Efter en stund började han att flytta sig närmare mig, han la armen om mig och försökte kyssa mig, men då sa jag ifrån. Han verkade vänta sig att så fort han viftade på lillfingret så skulle jag ställa upp och ge honom vad han ville ha. Men den här gången sa jag nej. Då kände jag inte alls den här lite pirriga känslan som jag alltid tidigare känt när han rört vid mig, utan bara obehag. Jag hade pojkvän och var inte alls upplagd för ett litet strul. Det gjorde honom rasande.
Han tvingade ner mig i sanden och började slita av mig kläderna. Det som sedan skedde kan bara beskrivas med ett ord – våldtäkt. Han tvingade mig att ha sex med honom. Det kan inte beskrivas annorlunda, det kan inte tonas ner, han våldtog mig den där stilla kvällen på stranden. Medan det pågick var jag så rädd och chockad att jag inte kunde tänka klart, jag bara grät. Hela tiden talade han om för mig hur värdelös jag var och han hotade med att göra om det och till och med döda mig om jag berättade om detta för någon. Inte förrän efteråt, när han gått sin väg utan ett ord, kom alla tankar. Jag kände mig så smutsig, värdelös, förnedrad. Jag började fundera över varför? Varför just jag? Är det något fel på mig? Har jag gjort honom något?
Jag låg länge kvar i sanden, chockad, äcklad och rädd, innan jag till slut tog mig samman, reste mig och gick hemåt. Jag var öm i hela kroppen. Inte för att han använt så mycket våld, det hade inte behövts för jag var så chockad och rädd, utan för att jag spänt mig så mycket.
Naturligtvis var det psyket som påverkades mest. De psykiska skadorna kommer nog aldrig att läka. Tiden läker inte alla sår. Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon, hans hot ekade i mitt huvud. Men min dåvarande pojkvän undrade ju varför han inte längre kunde ta på mig utan att jag reagerade, så till slut fick han ur mig hela den hemska historien. Först så var han så förstående. Han lät mig prata med honom, och gråta hos honom. Han försökte få mig att anmäla händelsen men jag vägrade. Dels så ville jag inte dra upp hela historien igen, dels så var jag rädd för att inte bli trodd, inte bli tagen på allvar, att folk skulle vända mig ryggen. Jag kunde ju inte bevisa något eftersom det gått så lång tid. Det skulle ju vara hans ord mot mitt. Och ingen som kände honom skulle kunna tro att han kunde göra något sådant. Han var alltid så trevlig och jättecharmig utåt, folk kunde inte låta bli att tycka om honom. Men jag visste nu att skenet bedrog.
Min pojkvän fick mig i alla fall att inse att det inte var mig det var fel på. Det var inte mitt fel! Men efter ett tag så tog vårt förhållande slut. Han orkade inte med mig eller mina depressioner. Han som sagt att ingenting kunde komma emellan oss, att vår kärlek var starkare än allt annat. Och om inte ens han orkade med mig, vem skulle då göra det?
Självmordstankarna fanns ofta där en lång tid efter händelsen, men nu, efter mer än två år, så hade jag sakta börjat bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla igen. Det var inte mitt fel! Jag är inte värdelös!
Men fortfarande så hände det ofta att det kändes som om livet förlorat sin mening, allt kändes bara hopplöst, nattsvart. Och jag vaknade ofta av hemska mardrömmar då jag kunde känna känslan som om det vore igår. Den kvällen förstörde X mitt liv för evigt. Jag kommer aldrig att förstå VARFÖR? Nu visste jag vad som menades med att leva i ett helvete på jorden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fan, du är modig bruden! Det gör väldigt ont i mig att läsa vad du skrivit. Ännumer ont i mig att vi inte bor nära. Du är så oerhört modig o stark att du väljer att skriva detta på internet. Å det är bra att du kommit fram till att du inte är värdelös. Det är du absolut inte. Älskar dig o skattar dig högt som min vän. Sluta aldrig vara den du är. Låt ingen trycka ner dig. /L