Fortsättningen på helvetet dröjde ett tag men den kom... Jag trodde inte att livet kunde bli värre men jag hade fel. Hans hot hade inte varit bara tomma ord... Livet som alldeles nyss hade börjat le mot mig... Jag var lycklig med min nya pojkvän, trivdes i skolan, hade fått en massa nya kompisar och kände att jag lade den hemska kvällen bakom mig alltmer och började se framåt istället. Tills den dag då telefonen ringde... Okänt nummer, men välbekant röst. Det var den rösten som jag fortfarande kunde höra i mina drömmar, den som talade om för mig hur värdelös jag var. Hans ord var få men tydliga; ”Jag vet att du inte kunnat hålla käften, du kommer inte undan detta...” Mer sa han inte, han la på innan jag hann få fram ett ljud.
Ungefär en vecka senare var det midsommarafton. Jag firade den precis som alla andra år. Efter gemensam midsommarlunch på stugområdet, gick jag och min kompis ut för att samla ihop ”gänget”. Vi hamnade på ett nöjesfält i närheten, ”alla” var där. Så även X... Han var full, aspackad. Och det var nog det som blev min räddning den gången. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat ske annars. Bara att träffa honom igen var jättejobbigt. Det kändes som om det varit igår, den kvällen då han våldtog mig.
Sommarlovet tog slut, skolan började. Jag kämpade hårt med att förtränga alla minnena och känslorna som kommit fram igen. Försökte leva ett så intensivt liv som möjligt för att inte få en chans att hinna tänka, försökte ignorera det i hopp om att känslan som funnits innan om att jag var på god väg att komma vidare skulle komma tillbaka. Hade jag klarat det innan skulle jag väl klara det nu? Men det var meningslöst. Skolan hann knappt mer än börja förrän telefonen började gå varm. Han ringde både på dagar och på nätter, ibland bara för att lägga på när jag svarade, annars för att tala om för mig att jag inte skulle tro att det var över, att han skulle hämnas, tysta mig för gott o s v. Och framförallt så talade han mycket noga om för mig att han hade koll på allt jag gjorde, jag kom inte undan honom. Hotelserna varierade lite, men budskapet var alltid detsamma... Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara allt värre.
Efter ett par samtal utökade han hoten han med att blanda in min älskade pojkvän. Han krävde att jag skulle lämna honom, jag kan fortfarande höra några av hans ord eka i mitt huvud; ”Du är lycklig och det förtjänar du inte att vara...”. Om inte så skulle han själv ta tag i saken. Och jag vågade inte chansa, jag visste ju vad han var kapabel till. Jag älskade D över allt annat och just därför lämnade jag honom. X skulle inte få förstöra hans liv också. D förtjänar all lycka i världen och som situationen var skulle jag inte kunna ge honom det hur gärna jag än skulle vilja. Mitt helvete skulle nå honom också, på ett eller annat sätt. X styrde mitt liv totalt. D var värd bättre.
Nu hade han verkligen lyckats med att förstöra mitt liv, ännu en gång, han tog det finaste jag hade ifrån mig och nu trodde jag att han fått sin utlovade hämnd, men icke. Något drev honom ännu. En av de svåraste perioderna i mitt liv tog sin början. Inte nog med att jag blivit av med D på det värsta sätt någon kan tänka sig, och livet kändes jättejobbigt på grund av det, nej, hans trakasserier mot mig fortsatte och nu började han även förfölja mig. Ibland ringde han och talade om att han visste var jag var, att han var i närheten och såg allt jag gjorde, och trots att mina vänner höll mig sällskap var gång jag gick ut och om jag var hemma var jag noga med att dörren var låst, så lyckades han få tag på mig.
En dag hemma i lägenheten så hörde jag nån i hallen och trodde naturligtvis att det var D men när jag kom ut så stod jag öga mot öga med X. Då hade D gått hemifrån utan att jag hört det och inte låst dörren efter sig och vid precis det tillfället var X där och passade på att gå in. Allt han sa var; ” Nu vet du att jag finns närmare än du tror och du kommer inte undan mig på något vis, jag ser dig”, sen gick han igen.
Några dagar senare kom han tillbaka, han stod och ringde på min dörr men när jag inte öppnade så gick han bara. Efter den händelsen lugnade det ner sig, inga fler telefonsamtal, inga besök. Men den tystnaden skrämde mig nästan mer, jag väntade bara på en fortsättning, om möjligt ännu jävligare.
Ungefär en vecka senare var det midsommarafton. Jag firade den precis som alla andra år. Efter gemensam midsommarlunch på stugområdet, gick jag och min kompis ut för att samla ihop ”gänget”. Vi hamnade på ett nöjesfält i närheten, ”alla” var där. Så även X... Han var full, aspackad. Och det var nog det som blev min räddning den gången. Jag vill inte ens tänka på vad som kunnat ske annars. Bara att träffa honom igen var jättejobbigt. Det kändes som om det varit igår, den kvällen då han våldtog mig.
Sommarlovet tog slut, skolan började. Jag kämpade hårt med att förtränga alla minnena och känslorna som kommit fram igen. Försökte leva ett så intensivt liv som möjligt för att inte få en chans att hinna tänka, försökte ignorera det i hopp om att känslan som funnits innan om att jag var på god väg att komma vidare skulle komma tillbaka. Hade jag klarat det innan skulle jag väl klara det nu? Men det var meningslöst. Skolan hann knappt mer än börja förrän telefonen började gå varm. Han ringde både på dagar och på nätter, ibland bara för att lägga på när jag svarade, annars för att tala om för mig att jag inte skulle tro att det var över, att han skulle hämnas, tysta mig för gott o s v. Och framförallt så talade han mycket noga om för mig att han hade koll på allt jag gjorde, jag kom inte undan honom. Hotelserna varierade lite, men budskapet var alltid detsamma... Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara allt värre.
Efter ett par samtal utökade han hoten han med att blanda in min älskade pojkvän. Han krävde att jag skulle lämna honom, jag kan fortfarande höra några av hans ord eka i mitt huvud; ”Du är lycklig och det förtjänar du inte att vara...”. Om inte så skulle han själv ta tag i saken. Och jag vågade inte chansa, jag visste ju vad han var kapabel till. Jag älskade D över allt annat och just därför lämnade jag honom. X skulle inte få förstöra hans liv också. D förtjänar all lycka i världen och som situationen var skulle jag inte kunna ge honom det hur gärna jag än skulle vilja. Mitt helvete skulle nå honom också, på ett eller annat sätt. X styrde mitt liv totalt. D var värd bättre.
Nu hade han verkligen lyckats med att förstöra mitt liv, ännu en gång, han tog det finaste jag hade ifrån mig och nu trodde jag att han fått sin utlovade hämnd, men icke. Något drev honom ännu. En av de svåraste perioderna i mitt liv tog sin början. Inte nog med att jag blivit av med D på det värsta sätt någon kan tänka sig, och livet kändes jättejobbigt på grund av det, nej, hans trakasserier mot mig fortsatte och nu började han även förfölja mig. Ibland ringde han och talade om att han visste var jag var, att han var i närheten och såg allt jag gjorde, och trots att mina vänner höll mig sällskap var gång jag gick ut och om jag var hemma var jag noga med att dörren var låst, så lyckades han få tag på mig.
En dag hemma i lägenheten så hörde jag nån i hallen och trodde naturligtvis att det var D men när jag kom ut så stod jag öga mot öga med X. Då hade D gått hemifrån utan att jag hört det och inte låst dörren efter sig och vid precis det tillfället var X där och passade på att gå in. Allt han sa var; ” Nu vet du att jag finns närmare än du tror och du kommer inte undan mig på något vis, jag ser dig”, sen gick han igen.
Några dagar senare kom han tillbaka, han stod och ringde på min dörr men när jag inte öppnade så gick han bara. Efter den händelsen lugnade det ner sig, inga fler telefonsamtal, inga besök. Men den tystnaden skrämde mig nästan mer, jag väntade bara på en fortsättning, om möjligt ännu jävligare.
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)