Det finns vissa saker som man bara inte FÅR göra, det finns oskrivna regler och jag är ganska säker på att det ligger en del bakom de där reglerna. De finns säkert till av en bra anledning och man borde följa dem!

Att man inte ska ha sex med chefen är väl nästan Nr 1 av alla de där oskrivna reglerna som finns?

Men OJ så trevligt det var....

"Min" konsult är tydligen tillbaka på samma företag som jag...och OJ vilka minnen denna upptäckt lockade fram!
Förstulna blickar, brevsmussel, hemliga möten, hetta och åtrå...

Överalltifrån matas man med kärleksbudskap, filmerna är fyllda av romantik - alltid med lyckliga slut (nåja, till 99% i alla fall, och i dom enstaka fall där det inte slutar med att han och hon får varandra och lever lyckliga i alla sina dagar så lyckas dom ändå vända det så att man sitter där i tv-soffan och tycker att det var det enda rätta...)
Finns det lyckliga slut i verkligheten också?

Mr Omöjlig är nu ute ur mitt liv, helt och fullt och utan att jag saknar honom. Skönt, men tråkigt att även denna sagan fick ett ensamt slut.
Vi provade - det funkade inte. Nu slipper jag tänka "Tänk om...".
Han var inte den jag trodde, inte den jag önskade, inte den jag behövde. Punkt.

Helgen blev fylld av blandade känslor, fredagen var jättejobbig med många tårar och mest uppgivna känslor. Runt lördag lunch vände det sedan och resten av helgen blev, trots en viss klump av oro i magen, väldigt fin. Tycker så oerhört mycket om Mr Omöjlig (kanske ska sluta kalla honom så nu?), är bara så rädd för att han nu lovat mer än han kan hålla. Vågar inte riktigt lita på känslan av "oss" ännu, och jag känner inte riktigt igen mig själv i hans närhet längre. Jag tassar lite på tå, och är nästan lite självutplånande, och det skrämmer också. Jag vill ju vara den starka, glada, den som jag vet att jag är, den som jag vet att han tycker om, den som fick honom att till slut vilja ha mer av mig, av oss.

Snart har även juni passerat, en vecka till ska jobbas, sen är det semesterdags. Glädjs jag åt det? Nej, inte direkt...inte just nu i alla fall. Den semester som jag såg framför mig skulle bli helt underbar har nu skapat en enda stor klump i magen bara.
Helgen jag har framför mig nu är min barnlediga helg, jag hade planer för helgen, jag såg fram emot den jättemycket...men som vanligt så visade sig mina planer bara vara uppbyggda luftslott och dom känslor jag känt under den senaste tiden känns inte alls lika mycket värda längre. Jag vet varken ut eller in längre...och jag känner hur paniken kryper på mig, hur hjärtat slår för fort, hur tårarna hela tiden bränner bakom ögonlocken och hur magen värker. Jag kan ingenting annat göra än att vänta...och det är så hemskt! Jag hatar att inte själv ha kontrollen, inte själv kunna påverka.

Sista dagen på denna arbetsplatsen...flyttlådan står packad med mina tillhörigheter, imorgon börjar ett nytt kapitel i livet. Hoppas att jag orkar...

Hur mycket enklare vore inte världen att leva i om alla kunde vara raka och ärliga med sina tankar och känslor redan från början!? Hur farligt kan det vara att våga säga vad man tycker om saker, vad har man egentligen att förlora? Varför skrämmer den egenskapen?

Soldaten har åkt tillbaka till landet som Gud glömde, djävulen inte ville ha och som försvaret valde att ockupera (hans egna ord), och jag tror minsann att jag kommer sakna honom en aning! Han är en fin människa, och jag är ute på farligt vatten.

Vad är det som gör att sex är så olika beroende på vem man har det med? Det måste ju bero på det där som kallas kemi... Jag har ju en del erfarenhet inom området (mer än vad som är brukligt...), och jag kan känna att trots liknande förutsättningar, liknande teknik osv så känns det mer och bättre med vissa än med andra.

Jag hade en helt otrolig natt tidigare i veckan. Han var verkligen MAN, på alla sätt och vis.
Han är stor och grov (på mer än ett sätt ;)) och väldigt manlig. Han tog för sig. Han var precis lagom hårdhänt, sådär så att det kändes både sensuellt och samtidigt dominerande. Jag kände mig vacker, åtrådd och natten blev lång. Han retades så att vi var precis på gränsen hela tiden, han hade full kontroll över sig själv och visste precis hur han skulle göra och kände av när det var läge att backa ett steg. Han gjorde mig helt galen och han kunde dra ut på sin egen njutning så länge att det till sist nästan svartnade för ögonen på mig.

Och vad vill jag ha sagt med detta då? Jo, såhär är det. Han och jag har haft sex förr, för många år sedan (allt enligt min lista som jag nämnde igår). Det konstiga är att jag INTE MINNS DET! Det kan inte ha varit något speciellt då... Jag minns att vi träffades lite, att jag var hemma hos honom o så, men jag kan inte för mitt liv minnas sexet.

Har vår kemi ändrats under åren som gått!? Kan den det?

Vi hade personalfest igår, stor avslutningsfest eftersom kontoret snart ska stängas.
Det var mycket trevligt, trots en viss lite vääääl närgången Herr UtanTakt :) Tack S för att du "räddade" mig! Tack A för alla komplimangerna, även om det känns lite besvärande så är det såklart kul att höra så många fina ord! Tack N för nattsällskapet och för att du alltid lyssnar och kommer med goda råd. Tack också till M för att du var så glad och go´!
Jag kommer sakna er alla...nåja, kanske inte alla men många!

Nej, en bok har jag inte, men väl en dokumenterad lista.
Gjorde misstaget att titta igenom den igår och de skrivna bokstäverna slog emot mig med full kraft. Namn efter namn efter namn... En hel del utan efternamn, några få endast benämnda med ett smeknamn.
Jag tror inte att jag hade känt igen ens hälften av dem om jag träffat dem idag. Jag kan inte se fler ansikten framför mig än en bråkdel. Många av dem minns jag inte alls...jag kan inte komma på när/hur/var det var.
Jag skulle kanske haft en liten bok istället, där jag efterhand skrivit ner små kommentarer om varje person. Kanske hade det hjälpt mig att minnas den svartaste delen av mitt liv...

Jag är inte den som brukar brusa upp över småsaker, men nu är min bägare full!
Jag får spel på en viss person, och nu stör jag mig på allt hon säger/gör....
Vad hände med medmänsklighet, förståelse, hänsyn, ja...vanligt hyfs helt enkelt!? Det verkar tyvärr inte finnas i denna persons värld, utan allt kretsar kring henne, alltid! Suck! Orkar inte!!!

Det känns inte ett uns bättre idag, snarare tvärtom...och så hamnar jag i den onda cirkeln. Ikväll skulle det kunna vara dags igen, får se om jag klarar att stå emot. Just nu känns det så, men det slutar förmodligen med att jag inte vill stå emot.
Jag tycker ju om känslan det ger mig, det är den känslan jag jagar efter hela tiden, känslan av att vara vid liv, av att kunna ge av mig själv, av att betyda något. Känslan av att känna! Förnuftet säger att jag kan ge av mig själv på andra vis än genom sex, men kroppen protesterar. Problemet är nog att jag i så fall är rädd att inte få tillräckligt mycket tillbaka.
Jag vet att det är en enkel utväg, ett väldigt tillfälligt rus...men bättre det än ingenting.
Men jag är rädd...rädd för att det de senaste gångerna betytt för mycket för mig. Korkat, tänker ni säkert...är det inte bra att kunna känna även psykiskt? Men nej, det är det inte! Blir jag känslomässigt berörd så blir allt mycket svårare att rättfärdiga.
Fysiska behov klarar jag av att hantera vid det här laget, men obesvarade känslor, sådana vet jag inte hur man hanterar!

Det var planerat och väldigt utstuderat, det var en snabb resa bakåt i tiden, tillbaka till ett jag som inte synts till på ett tag. Det var precis som förväntat, men ovanligt "bra" om jag ska vara ärlig... Det var inte bara en kropp som gick på autopilot utan en känsla inblandad, en mekanisk handling, utan det var både skratt och värme och tillfredställelse (om än en väldigt tillfällig sådan).
Som vanligt så känns det mest tomt nu, en tomhet blandad med en känsla av skuld och rädsla. Det är ju så lätt att hamna här! Alldeles för lätt... Och förutom den felaktiga handlingen i sig så var det obetänksamt ur andra synsätt med. Jag spelar med mitt liv.
Förnuftet säger nej, men det ropar inte tillräckligt högt för tillfället.

Känner att jag är på väg mot botten igen...och bristen på kontroll skrämmer mig.
Jag jagar efter den där onämnbara känslan, känslan av att JAG FINNS. Jag vill känna igen, något, vad som helst. Och jag vet bara ett sätt för att komma dit.
Känner paniken krypa i mig när det inte längre finns lättillgängligt, jag var ju duktig och bröt alla sådana snabba kontakter, fan vad jag ångrar det just nu! Måste söka vidare, mörkret gnager hål i mig, måste stoppa det!
Desperat och patetisk, tigger och ber. Går ifrån mina principer trots att förnuftet säger att det inte kommer lösa någonting. Imorgon kommer jag ångra mig.