Jag är rädd.
Rädd för mina egna tankar, mina egna känslor.
Jag har hamnat i en beroendeställning och jag känner hur jag börjar tappa kontrollen. Hur allt börjat kretsa kring detta, kring honom, kring oss.
Jag väntar, jag längtar, jag saknar, men jag har ingen kontroll alls. Ingen makt, inget att säga till om. Jag bara väntar och suger åt mig de stunder jag blir tilldelad.
Jag tycker inte om detta! Men jag tycker om honom, och det skrämmer mig.