Jag blir ledsen när det känns som om jag bara får de stunder du har över, av att inte prioriteras eller ens tillfrågas när du planerar din tid. Det är jättemysigt att ses nån kväll då o då, men jag vill att du ska vilja ta del av vår vardag också. Det är dagarna med L som är mitt liv, inte tv-kvällarna efter att han lagt sig. Det känns som om jag aldrig får tid att lära känna dig! Vi har ändå träffats så pass länge nu att jag tycker man borde vilja planera saker tillsammans, borde vilja inkludera varandra i vardagen till ett visst mått i alla fall.

Det känns som om jag bara väntar på dig hela tiden, på att du ska förära mig en stund av din dyrbara tid, på att jag ska få en liten smula av dig mitt i ditt fulltecknade schema. Jag vill göra saker med dig, ägna tid med dig, därför kan jag inte planera in saker på helgerna längre - för tänk om du skulle ha tid för mig... Det vet jag ju aldrig i förväg, det verkar inte du veta heller. Är det så att du väntar in i det sista med att bestämma hur dina helger ska se ut för att hålla alla dörrar öppna? Om inget roligare erbjuds så kan du göra något med mig...

Jag känner aldrig att du "behöver" mig, du hade säkert inte blivit ledsen och besviken om det varit jag som haft fullt upp med allt annat än dig. Jag överdriver säkert, det är jag ju bra på, men denna känslan gör att jag är på helspänn varje stund vi har tillsammans. Jag anstränger mig så för att göra tiden tillsammans så bra som möjligt, jag vill ju att du ska vilja ha mer av mig! Jag vet inte hur länge till jag orkar "tassa på tå", om jag inte börjar känna att jag får något tillbaka snart så är detta dömt att misslyckas...