Så oerhört många gånger har tanken "Varför just jag?" letat sig in i mitt medvetande. Det känns orättvist, oförklarligt och oerhört onödigt... Vad har JAG gjort för ont? Varför ska JAG tvingas leva i detta helvetet? Men ju större distans jag får till allt, desto mer inser jag att det inte är mina själviska tankar som borde ta plats! Det finns så oerhört många som lever i ett rent helvete på olika vis, och det finns tyvärr alltför många som inte längre orkade leva sitt liv.... Det är detta som vi alla måste tänka på - vi är inte ensamma om vårt öde, men alla är vi ensamma i just vår kamp.