Höststormar kan vara mysiga, om man sitter under filten med en kopp te att värma händerna på och har några stämningsfulla värmeljus tända. De kan också vara otäcka och skrämmande när en massa obekanta ljud skapas i det kompakta mörkret utanför fönstret, när det känns som om vinden tar tag i hela huset.

Jag beskriver aldrig mig själv som mörkrädd. Det är ju inte mörkret som är farligt, utan allt och alla som kan ta skydd av det. Och jag vet att hemska saker lika gärna kan hända mitt på ljusa dagen som efter mörkrets inbrott. Men ändå...det är lätt att tankarna skenar iväg när man sitter ensam och lyssnar på stormen som viner utanför.

Nu saknar jag en trygg famn, en hand att hålla i, men jag skulle aldrig någonsin erkänna detta genom att be honom finnas här för mig.