Jaha, jag gjorde det igen... Jag tillbringade fredagskvällen, natten och en lång lördagsförmiddag med Honom. Många känslor finns kvar, men en hel del verkar faktiskt ha ändrat karaktär. Jag vet inte om det är så att de aldrig varit äkta, om jag ännu en gång mest varit "kär i kärleken", eller om det är så att jag nu gör det jag är bäst på - förtränger det som gör ont?

Jag vill ju vara med honom, men trots att jag vet att det rätta vore att odla vänskapsrelationen för att säkra att få ha honom kvar i mitt liv så vill jag inte försaka mig själv den njutning det ger att vara nära honom sexuellt...och förnuftet inser ju att detta vi har nu inte är något som kommer fungera i längden. Så med andra ord så driver jag honom ifrån mig, på ett mycket plågsamt och utdraget vis.