Jag önskar att någon såg igenom ytan, att någon fångade upp mig. Någon som verkligen kunde hjälpa mig att få till en förändring... Men det stora problemet är ju att det inte syns hur jag mår! Jag är världsbäst på att klistra på leendet och sätta på masken när någon frågar hur jag mår...att be om hjälp är att visa sig svag, att erkänna sitt misslyckande, och till den punkten har jag inte kommit ännu. Fortfarande så är det endast i min ensamhet jag gråter. (Och tillsammans med J, men trots att han vet ungefär hur jag mår så kan han inget göra för att hjälpa...)