Jag är en väldigt stark, men samtidigt en väldigt skadad, människa. Jag har många toppar men även djupa dalar, och jag är världsbäst på att be om ursäkt för att jag visar att jag känner. Rädd för att vara till besvär, rädd för att skrämma bort, men ibland brister det ändå. Och den senaste tiden har det gjort det flera gånger...

Det gör ont i mig, det finns så mycket som fortfarande värker, så mycket minnen, tankar och känslor. Det är inte jobbet jag gråter för, det är inte livssituationen just nu som är svår att bära, det är inte ensamheten, inte dagens rädslor - men detta är ju allt folk omkring mig ser. Ingen (i alla fall väldigt få) vet vad som puttar ner mig i mina djupaste dalar. Och jag ber återigen om ursäkt, för EGENTLIGEN har jag ju det väldigt bra. Om man bara ser till det som visas utåt, att jag är en ensamstående småbarnsmamma som snart står utan jobb så finns det så många som har det mycket värre än jag.