Jag har många i min bekantskapskrets som jag benämner som mina vänner. De fyller lite olika roller, jag träffar dem olika ofta, de känner mig på olika plan. Ändå känner jag mig ofta väldigt ensam.

Jag har inte haft en "bästis" sedan mellanstadiet, möjligtvis högstadiet. Det finns ingen som jag ens skulle få för mig att ringa mitt i natten när gråten blir mig övermäktig. Inte för det inte FINNS någon att ringa, jag tror säkert att det finns i alla fall ett par stycken som inte alls skulle ta illa upp om jag gjorde det...utan för att jag själv känner att jag inte kan göra det. Det är något i mig som tar emot, kanske är det stoltheten, kanske är det den berömda rädslan.

Jag har försökt under åren, försökt att sänka garden, svälja stoltheten och be om hjälp. Varje gång har jag blivit bemött med öppna armar - till en början, och varje gång har stödet gradvis försvunnit. Jag har förlorat vänner pga att jag sorterat in dem i "fel" fack, för att jag trott att just de hade en annan vänskapsroll än vad de faktiskt hade.

Nu tänker ni säkert att de inte varit äkta vänner osv...men jo, det tror jag att de var. Men de var vänner på ett annat plan. De riktigt nära vännerna lyser med sin frånvaro, och jag har bara mig själv att skylla. Det är jag som sätter gränser, jag som inte "bjuder till", jag som är för rädd för relationer.

Därför är jag ensam trots alla mina vänner.