De fina orden "Tiden läker alla sår" betyder inte mycket för mig längre. Jag vill gärna tro att alla mina sår kommer läkas, och kanske gör de det, men i vilket fall som så kommer det alltid finnas ärr kvar. Stora fula ärr. Ett ärr som jag ibland får för mig att alla kan se är det ärret som gör att jag har svårt för sunda relationer.

Jag levde länge med mitt sexmissbruk, jag förstörde mig själv och jag drog med mig många oskyldiga i fördärvet. Jag utnyttjade, sårade och oroade. Jag visste inte hur man gjorde, jag visste inte hur det skulle kännas. Sex för mig var bara ett sätt att visa mig underlägsen, jag trodde att min kropp var det enda jag kunde erbjuda, sex var det enda som kunde ge mig bekräftelse och ett tecken på att jag dög till något.

Är jag fri från missbruket nu då? Blir man någonsin det? Det är många år sedan jag hade mitt senaste återfall, men jag inser ändå att helt fri är jag inte. Jag har fortfarande svårt för att öppna mig känslomässigt för folk, svårt för att släppa folk inpå livet och svårt för att våga älska. Fortfarande kan jag ibland känna "suget", behovet av närhet och bekräftelse, och jag är så rädd för att jag nu när jag har någon nära mig bara utnyttjar honom för att få just det. Jag vet inte hur man skiljer på äkta känslor och på beroende... Tänk om jag är mer fast än vad jag vill tro, tänk om jag sårar honom utan att förstå det?