Jag tycker inte om att vara ensam, men jag har ett stort behov av att vara det. När jag är ensam så vandrar tankarna lätt iväg, småsaker blir gigantiska och djupt inne i mig känner jag hur all osäkerhet och alla rädslor börjar bubbla. Vad är det jag är rädd för egentligen? Varför gör det så ont i mig?

Jag är rädd för att inte bli älskad, för att inte räcka till, för att inte leva upp till förväntningarna. Men jag gör det inte lätt för andra att älska mig. Min osäkerhet förstör mycket, den gör ont i mig och gör att jag ibland beter mig riktigt illa.

Jag har svårt för att veta vart jag har vissa människor, just nu syftar jag på en speciell person. Allt det som känns så tryggt och mysigt och bra när vi träffas förvandlas till osäkerhet och rädslor när vi är ifrån varandra.