Min son är i värsta trotsåldern nu, och vi har väldiga duster här hemma emellanåt. Ute bland folk däremot, då är han ett änglalikt litet barn! Alltid glad och go´ och charmar alla som kommer i hans väg... Ibland blir jag så frustrerad över att folk i min närhet inte tror mig när jag beklagar mig över hur jobbigt det är ibland! "Nämen, han som är alltid är så snäll och glad" och "Den lille gosungen kan väl inte vara till något besvär" osv osv... GRRRR! När jag känner att det är så folk tänker då vänder jag taggarna utåt och börjar beklaga mig, ännu mer än vad som vore befogat. Det är VISST jobbigt, det är VISST synd om mig, han ÄR inte alltid så som ni ser honom, snälla alla ni omkring mig, tyck lite synd om mig och tyck att jag är duktig som orkar!
Är jag barnslig som blir sånhär? Ja, förmodligen...
Skulle det bli lättare och skulle jag må bättre av att folk hade lite medlidande med mig? Nä, förmodligen inte...
Det är precis samma reaktion som kommer när alla säger till mig "Du som är så stark och har klarat av så mycket, du klarar väl detta med!?" Jag VILL inte alltid behöva vara så förbannat stark! Jag vill bli ömkad med ibland, få bli ompysslad och tröstad. Utåt sett ser jag pigg och glad och stark ut, men själen gråter och inuti så känner jag mig väldigt liten och ensam... Jag bär på fler hemligheter än vad alla tror, jag har många bördor att bära som ingen ser. Mitt liv har inte varit så spikrakt och enkelt som det kan verka... Vissa dagar vill jag bara få dra täcket över huvudet och gråta, jag känner att jag är alldeles på gränsen till en kollaps, men det funkar inte! Jag kan inte tillåta mig att bryta ihop för vem ska då ta hand om lillkillen? Vem skulle fånga mig när jag föll? Ingen...
Är jag barnslig som blir sånhär? Ja, förmodligen...
Skulle det bli lättare och skulle jag må bättre av att folk hade lite medlidande med mig? Nä, förmodligen inte...
Det är precis samma reaktion som kommer när alla säger till mig "Du som är så stark och har klarat av så mycket, du klarar väl detta med!?" Jag VILL inte alltid behöva vara så förbannat stark! Jag vill bli ömkad med ibland, få bli ompysslad och tröstad. Utåt sett ser jag pigg och glad och stark ut, men själen gråter och inuti så känner jag mig väldigt liten och ensam... Jag bär på fler hemligheter än vad alla tror, jag har många bördor att bära som ingen ser. Mitt liv har inte varit så spikrakt och enkelt som det kan verka... Vissa dagar vill jag bara få dra täcket över huvudet och gråta, jag känner att jag är alldeles på gränsen till en kollaps, men det funkar inte! Jag kan inte tillåta mig att bryta ihop för vem ska då ta hand om lillkillen? Vem skulle fånga mig när jag föll? Ingen...
0 Responses
Skicka en kommentar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)