En bekännelse.
Jag är beroende av bekräftelse, av närhet. Jag vill så gärna ha den där känslan av samhörighet att jag allt som oftast blir kär i kärleken. När sen bubblan spricker så gör det otroligt ont ett litet tag, men jag hittar snart en ny person att rikta min uppmärksamhet åt. Det är inget jag är stolt över, och jag vill inget hellre än att komma ur denna onda cirkel och få uppleva äkta kärlek, men hur gör man då?
Nu har min senaste bubbla spruckit och snart får jag svaret på om denna "förälskelse" var likadan som vanligt, eller om han faktiskt betydde mer för mig... Just nu gör det ont, och det känns oerhört tomt!