Helgen blev fylld av blandade känslor, fredagen var jättejobbig med många tårar och mest uppgivna känslor. Runt lördag lunch vände det sedan och resten av helgen blev, trots en viss klump av oro i magen, väldigt fin. Tycker så oerhört mycket om Mr Omöjlig (kanske ska sluta kalla honom så nu?), är bara så rädd för att han nu lovat mer än han kan hålla. Vågar inte riktigt lita på känslan av "oss" ännu, och jag känner inte riktigt igen mig själv i hans närhet längre. Jag tassar lite på tå, och är nästan lite självutplånande, och det skrämmer också. Jag vill ju vara den starka, glada, den som jag vet att jag är, den som jag vet att han tycker om, den som fick honom att till slut vilja ha mer av mig, av oss.