Känner att jag är på väg mot botten igen...och bristen på kontroll skrämmer mig.
Jag jagar efter den där onämnbara känslan, känslan av att JAG FINNS. Jag vill känna igen, något, vad som helst. Och jag vet bara ett sätt för att komma dit.
Känner paniken krypa i mig när det inte längre finns lättillgängligt, jag var ju duktig och bröt alla sådana snabba kontakter, fan vad jag ångrar det just nu! Måste söka vidare, mörkret gnager hål i mig, måste stoppa det!
Desperat och patetisk, tigger och ber. Går ifrån mina principer trots att förnuftet säger att det inte kommer lösa någonting. Imorgon kommer jag ångra mig.