Det känns inte ett uns bättre idag, snarare tvärtom...och så hamnar jag i den onda cirkeln. Ikväll skulle det kunna vara dags igen, får se om jag klarar att stå emot. Just nu känns det så, men det slutar förmodligen med att jag inte vill stå emot.
Jag tycker ju om känslan det ger mig, det är den känslan jag jagar efter hela tiden, känslan av att vara vid liv, av att kunna ge av mig själv, av att betyda något. Känslan av att känna! Förnuftet säger att jag kan ge av mig själv på andra vis än genom sex, men kroppen protesterar. Problemet är nog att jag i så fall är rädd att inte få tillräckligt mycket tillbaka.
Jag vet att det är en enkel utväg, ett väldigt tillfälligt rus...men bättre det än ingenting.
Men jag är rädd...rädd för att det de senaste gångerna betytt för mycket för mig. Korkat, tänker ni säkert...är det inte bra att kunna känna även psykiskt? Men nej, det är det inte! Blir jag känslomässigt berörd så blir allt mycket svårare att rättfärdiga.
Fysiska behov klarar jag av att hantera vid det här laget, men obesvarade känslor, sådana vet jag inte hur man hanterar!