Det var planerat och väldigt utstuderat, det var en snabb resa bakåt i tiden, tillbaka till ett jag som inte synts till på ett tag. Det var precis som förväntat, men ovanligt "bra" om jag ska vara ärlig... Det var inte bara en kropp som gick på autopilot utan en känsla inblandad, en mekanisk handling, utan det var både skratt och värme och tillfredställelse (om än en väldigt tillfällig sådan).
Som vanligt så känns det mest tomt nu, en tomhet blandad med en känsla av skuld och rädsla. Det är ju så lätt att hamna här! Alldeles för lätt... Och förutom den felaktiga handlingen i sig så var det obetänksamt ur andra synsätt med. Jag spelar med mitt liv.
Förnuftet säger nej, men det ropar inte tillräckligt högt för tillfället.