En uppdatering av nuet.
Det har nu gått många år sedan det där slutgiltiga beskedet om överdosen nådde mig, men fortfarande påverkas jag av mitt förflutna i nästan allt jag gör...

Som jag tidigare nämnt så fastnade jag i ett sexberoende. Jag trodde länge att min kropp var allt jag hade att erbjuda, att det var enda sättet att få bekräftelse och bli omtyckt. Sex för mig var bara ett sätt att visa mig underlägsen. Jag utsatte mig för stora risker, jag träffade okända män och det hände att jag till och med hade sex med flera män under samma dag. Det dämpade smärtan för stunden, men efteråt kände jag mig alltid lika smutsig och vilsen och enda sättet att jaga bort den känslan var genom en ny relation, en ny flirt, en ny sexpartner.

Jag levde med mitt missbruk av sex och relationer i många år, det var olika intensivt under dessa år men det fanns alltid närvarande. Det lugnade sig när jag mot alla odds blev gravid 2004, men den relation jag trodde skulle rädda mig och ta mig vidare i livet var bara tillfällig. Möjligheterna begränsades av naturliga skäl när jag levde som ensamstående småbarnsmamma, men ett missbruk är ju som det är, man finner vägar att få sina behov stillade och även om det lugnat sig mot tidigare så var jag inte fri från beroendet. 

Åren gick och relationerna avlöste varandra. Varje gång hoppades jag på att det skulle vara "den stora kärleken", den som skulle rädda mig, men inte förrän 2010 fann jag lugnet i min trygga gymnasievän A. Vi gifte oss 2013 och fick en son 2014. Han är min bästa vän och min trygga hamn i mångt och mycket.

Men är jag fri från missbruket nu då? Blir man någonsin det? Det är nu många år sedan jag hade mitt senaste återfall, men jag inser ändå att helt fri är jag inte. Fortfarande kan jag ibland känna "suget"- behovet av närhet och bekräftelse. Jag har fortfarande svårt för att öppna mig känslomässigt för folk, svårt för att släppa folk inpå livet och svårt för att våga tro på att jag är vacker och värd att älskas. Trots att jag idag är gift, har två barn och lever i en trygg familjekonstellation så känner jag mig fortfarande trasig.

Trots att min man är min stora trygghet så låser det sig när vi är i fysiska situationer, jag har svårt att se sex och kärlek tillsammans och känslorna blir ofta övermäktiga. Jag tänder inte på A, han får mig inte att känna längtan efter fysisk beröring, men den nästan förlamande åtrån efter sexrelationer utan känslor finns kvar och den slår ibland emot mig med full kraft och med en intensitet som nästan slår undan benen på mig, även om förnuftet tack och lov är starkare än lusten.

Det sista jag vill är att såra min man, ändå ser jag gång på gång i hans ögon hur mitt mående får honom att tvivla. Han kan inte förstå min rädsla, mina orationella känslor, den panik som jag ibland känner bara han rör vid mig... Han kan inte förstå det, och jag kan inte förklara för honom. Jag vet inte hur länge vi kommer orka bära varandra när det finns så mycket mellan oss som söndrar... Jag vet inte hur länge jag kan hålla emot, hur länge jag kan förtränga mitt sjuka behov efter bekräftelse och själlös närhet.

Jag är skadat gods, och jag har ännu inte hittat något lim som är starkt nog att kunna hålla ihop skärvorna.
edit post
0 Responses
Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)