Det känns tryggt, det känns varmt, det känns bekant... Trivs så bra med honom, men det har jag ju alltid gjort. Han har alltid varit den finaste vän man kan tänka sig, han är så gudasnäll och enkel att vara med. Han skulle aldrig göra mig illa medvetet, han kör inte med några spel eller har en massa regler man ska gissa sig till. Det man ser är det man får, han är sig själv till 100 %. Men är det "bara" den bekanta känslan som gör att det känns så bra?

Jag känner ju inte honom, inte den som är han NU. Vi känner varandra som de vi var för 10 år sedan, unga, naiva, utan livserfarenhet... Och allt det praktiska, hur skulle vi kunna få detta att fungera? Är detta bara ännu en ouppnåelig dröm, en tillfällig fantasivärld som kommer raseras med ett brak den dag nuet och verkligheten kommer ifatt oss?