Jag är kär. Jag mår så underbart bra i hans sällskap, och när vi är ifrån varandra så gör tankarna på honom mig helt varm och sätter ett leende på mina läppar. Jag känner ingen osäkerhet alls gällande hur han känner för mig, jag är säker på att han känner detsamma som jag. Jag är helt lugn och trygg i tanken på att det bara är jag som gäller i hans liv nu, att han ger mig allt han någonsin kan och att han gör det för att han själv vill det.

Visst finns det en hel del praktisk osäkerhet kvar, främst oroar jag mig såklart över hur han ska hantera situationen med min älskade son. Men jag är säker på att han kommer ge det ett ärligt försök, och mer än så kan jag ju aldrig begära. Även avståndet och boendesituationen känns lite osäkert, jag har t ex svårt att se att han kommer kunna flytta från sin hemby och sin familj där...men jag vill faktiskt inte tänka på det nu.

Jag har bestämt mig för att bara njuta av nuet, det är en underbar känsla just nu och det ska inga praktiska funderingar få förstöra! Hur framtiden kommer bli är ett senare bekymmer.