Det var inte denna bebisen som var vår bebis... I måndags vid lunch fick jag plötsligt ont i magen, en skarp krampaktig känsla och när jag gick på toaletten så hade jag börjat blöda. Blödningen tilltog även om smärtan avtog, och under måndagskvällen åkte vi till akuten. Där kunde de inget göra, utan vi fick en halvakut tid till KK på tisdagsförmiddagen istället och körde hem igen för en jobbig måndagskväll och natt hemma, många tankar snurrade, jag hade inte så ont, det var som mensvärk bara, men jag kände i kroppen att något hänt.

På tisdagen fick vi träffa en jättebra läkare, han var lugn och empatisk och tog sig verkligen tid för oss trots att det var en inklämd akuttid. Han gjorde ett VUL och livmodern var redan då ganska tom så han trodde inte jag skulle behöva blöda mer än ett par dagar till, ingen skrapning eller liknande krävdes utan kroppen skulle fixa detta bra på egen hand. Han poängterade att det inte var något vi gjort eller inte gjort som påverkat detta, utan ett så här tidigt missfall berodde alltid på något kromosomfel. Naturens eget urval...

Det är tungt, det är många tårar, det är klart att det är en sorg...men fysiskt mår jag efter omständigheterna bra. Igår onsdag hade jag mer ont, men idag torsdag har jag nästan slutat blöda och gårdagens kramper var nog kroppens sätt att få ur sig de sista resterna. Om en vecka ska jag göra ett nytt gravtest för att kontrollera att det visar negativt vilket då visar på att kroppen är "klar".

Vi ska tillåta oss att sörja ett tag nu, men sen hoppas jag att även A är beredd att ta nya tag, jag vet redan att det är det jag vill - så fort som möjligt vill jag börja försöka igen! Vårt barn kommer till oss när det är dags för det, och jag längtar verkligen till den dagen!